Publicerat 2008-02-28 21:30

VECKANS KRÖNIKA:

Var och handlade idag

På grönsaksavdelningen träffade jag kollegan som var mitt yttre befäl för femton år sedan. Eftersom det är lättare att hänföra till hon och han, gör jag det. Mitt dåvarande yttre befäl var en han.

Han slutade vid polisen för drygt åtta år sedan, och övergick till att arbeta för ett försäkringsbolag. Inget konstigt i det, det händer med jämna mellanrum. Mötet var en av helgens höjdpunkter. Som person är jag personlig. De jag har kontakt med, relaterar jag till.

STÄLLA TILLRÄTTA

Han är en av dem som valde polisarbetet för att hjälpa, skydda och ställa tillrätta. En hängiven polis som gav mycket i engagemang och kände att han fick tillfredställelse av att ha gjort ett bra jobb. Vi är många som är sådana, även om inte alla vill vidkännas det. Vi vill väl, det blir ett kall.

Han var en sådan som lade in en högre växel om det krävdes, för att nå slutmålet.

SOM POLIS VAR HAN ALLT JAG VILLE BLI

Han var ett bra ideal. En sådan man ville sträva efter att bli. Som kvinna var det inte alltid jag var överens med honom om vad han tänkte, tyckte och uttalade. Men i det stora hela, som polis var han allt jag ville bli.

Det som störde mig kom efter mötet på grönsaksavdelningen när jag packade in helgens alla påsar i bilen och begav mig hemåt.

INTE ÅNGRAT

Han har inte ångrat en sekund att han slutade vid polisen.
-      jag har varit på vippen flera gånger men ändrat mig för att kallet har dragit för mycket.

Han har bättre lön.
- jag har aldrig brytt mig om lön eller titel. ( det är fritt fram att tycka att jag är ointelligent, men intresset för jobbet som sådant har drivit mig mer).

NÄRMAR OSS BRÄNNPUNKTEN

Flera av mina andra ideal arbetar nu på hans arbetsplats. Andra poliser jag jobbat länge med och som jag har stort förtroende för.
- tja, nu börjar vi närma oss brännpunkten.

Min fråga nu är, vad hände med intervjuerna med de anställda vid polisen som slutar?

VARFÖR VÄLJER MAN ATT SLUTA?

Det gäller både civilanställda och polisanställda. Jag har ingen doktorandexamen i något, men det borde inte vara svårt att kartlägga vad det är som föranleder att människor väljer att gå ur en organisation för något helt nytt.

En organisation som är egen i den meningen att den är så speciell att få har tillträde till. Kommer man in i den är man utvald. Bara det väger tungt. Man vet att man blir granskad, synad i sömmarna emellanåt. Den där kårandan som så många pratar både ont och gott om.

Varför väljer man att gå ur den?

Min tro är att det rör sig om

FRUSTRATION.

Jag tror att om man vill göra ett bra jobb, vad det än är att man gör, så måste man nå till mätbart resultat. Att få visa ”mamma och pappa” att man gjort något bra. Men vilken polis, eller grupp inom polisen hinner göra det idag?

Snälla ”mamma och pappa”, kan vi få visa att vi gör något som faktiskt är riktigt värdefullt?

VI SAKNAR STYRNING

Idag finns inga pengar till att anställa personal till de tjänster som måste tillsättas. Det är projekt och kommenderingar som gäller. De ska utvärderas, och ibland hinner man med att utvärdera dem, ibland inte. Vissa kommenderingar som inte fungerar läggs ned, men så gör även de som fungerar.

Vart är det vi vill? Kan någon börja prioritera?

Vi är poliser. Vi vill hjälpa andra. Vi har energi som skulle kunna förflytta berg. Men vi saknar styrning. Välj!

ÅTTA OLIKA PRIORITERINGAR

Om bara ”mamma och pappa” väljer vad som är viktigast och säger det rakt ut, så är succén given, på den punkten. Och sedan tar vi nästa, och nästa, och nästa.

Men kräv inte att en grupp ”kallade” ska göra tjugo olika arbetsuppgifter med samma kvalitet i åtta olika polismästarområden med olika polisstyrelser, och därmed åtta olika prioriteringar. För enligt min hushållskasseuträkning blir det multiplicerat och det mäktar vi inte med.

Anneli Hedén
Polis i Stockholms län