Publicerat 2004-08-04 23:32Sedan en tid tillbaka har möjligheterna till s.k. "ride-alongs", dvs att någon som ej är yrkespolis medföljer som observatör i radiobilar, minskat drastiskt. Det ryktas en hel del om orsakerna till denna förändring som enligt uppgift JK ska ligga bakom. En förklaringsmodell är att ett TV-team som följde med i en radiobil filmade resvägen och röjde adressen till en hotad kvinna. Även andra mer eller mindre märkliga förklaringar förekommer.
Oavsett orsaken så är min fråga om inte polisen har mycket att förlora på denna nya slutenhet? Om vi inte tillåter att icke-yrkespoliser får insyn i verksamheten (t.ex. polisaspiranter, beredskapspoliser, blivande åklagare, journalister och andra) tror jag man går miste om flera viktiga möjligheter. Till exempel så förlorar man en mycket bra utbildningsmetod - den klassiska "se och lär". Man förlorar möjligheten att visa upp allt polisen gör i sin vardag - som inte är att slå demonstranter med batong precis när kameran knäpper bilder. Och man missar en viktig stimulans för yrkespoliserna själva - att få visa upp och känna stolthet över sitt yrke.
I slutändan handlar det också om polisens förtroendekapital hos övriga samhället. Varför höjs inte röster som ifrågasätter detta beslut?
Johan
Tack, Johan, för din insändare. Den tar upp ett viktigt ämne och red ska försöka reda ut begreppen och bidra med några synpunkter i frågan:
Utomstående kan inte följa med poliser i Stockholms län i deras arbete, till exempel genom att åka med i spanbilar eller utryckningsfordon.
Grunden är en information från länspolismästaren till alla polisarbetsplatser i länet den 18 sep 2001. Av den framgår att länspolismästaren välkomnar den granskning av polisens verksamhet som bland annat massmedia arbetar med. En sådan öppenhet bidrar till att stärka allmänhetens förtroende för polisen, skriver länspolismästaren. Sedan man gått igenom rättsläget har det dock visat sig att det i praktiken är omöjligt att låta journalister och andra utomstående följa till exempel arbetet i radiobilarna utan att poliserna samtidigt gör sig skyldiga till brott mot sekretesslagens regler.
Slutsatsen ute på polisarbetsplatserna var given. Det är omöjligt att tillåta något som man vet kan leda till lagbrott. Det blev tvärstopp för den här typen av reportage. I samma veva stoppades också studerande på Polishögskolan från att åka med till exempel i radiobilar på sin fritid.
Anledningen till länspolismästarens information var att det blivit bråk om att polisen tillåtit journalisters närvaro vid polisingripanden. Efter anmälan från personer som tyckte sig drabbade prövades det både av JO och JK och efter deras beslut gick juristerna på RPS och stockholmsmyndigheten igenom rättsläget.
Mycket översiktligt: poliser (och ett antal andra yrkesgrupper) som får kännedom om saker som är sekretessbelagda i lag ska göra en prövning av om uppgifterna kan lämnas vidare. Den prövningen är alla skyldiga att göra från den patrullerande polisen och uppåt. Men den prövningen kan göras först när det sekretessbelagda materialiserats som juristerna uttrycker det.
I praktiken: Polisen kommer in i ett lägenhetsbråk där en man enligt uppgift har misshandlat en kvinna. Både den misstänkte och målsägaren (den slagna) omfattas av en stenhård sekretess bland annat i fråga om sin identitet. Sekretesslagen är skriven så att det är mycket svårt – oftast omöjligt – för en polis att i stunden och på platsen avgöra om identiteten kan avslöjas. Normalbeslutet bör vara – identiteten lämnas inte ut.
Situationen har alltså ”materialiserats” i det ögonblick poliserna kommer in i lägenheten. Den här händelsen kan inte förutses innan de ger sig ut på sin patrullering. Det går alltså inte att i förväg skriva några handlingar som ålägger journalister (eller polisstuderande) tystnadsplikt för vad de kommer att uppleva under passet. Slutsats: överhängande risk för brott mot sekretesslagens regler från de tjänstgörande polisernas sida.
Hur är det då med de polisstuderande? Rättsenheten vid polismyndigheten i Stockholms län har gjort en omsorgsfull genomlysning av hela frågan om utomstående på flera sidor. Av den kan man läsa sig till att förbudet att röja sekretessbelagda uppgifter gäller för dem som på grund av ”anställning, uppdrag eller tjänsteplikt” deltar i verksamheten. Sådana personer kan man alltså utan problem ha med till exempel i en radiobil. Det kan gälla ledamöter i polisstyrelsen eller aspiranter som har uppdrag att delta som ett led i sin utbildning. Polisstuderande på fritid hamnar inte i den här kretsen.
Så var det med det. Lagen gäller. Enda sättet att få någon rätsida på det är att inspirera riksdagen att besluta om en ändring.
Red:s erfarenhet från fem år som länspolismästarens presstalesman i vår myndighet talar för att vi behöver en ändring. Som länspolismästaren skrev 2001 – vi tjänar på öppenhet. Under de fem åren gjorde jag så mycket jag kunde för att under vettiga former ordna så att journalister kunde följa vår verksamhet. Jag visste ju från mina år på fältet att vi inte har något att dölja. Och skulle vi mot förmodan ha något fuffens för oss är det lika bra att det kommer fram. Smärtsamt i stunden men alltid bäst på sikt.
I de fall journalister följde med under de fem år jag påverkade verksamheten blev resultatet utan undantag positivt. Inte minst gäller det spetsfunktioner som till exempel piketen. Runt den finns en atmosfär av hemlighet och dramatik. Flera reportage avslöjade hårt vardagsslit, oglamorösa rutinuppdrag, långt drivet säkerhetstänkande och väl fungerande lagjobb fjärran från biofilmernas våghalsiga solospel. Hälsosam läsning för många.
Det här att vi inte har något att dölja måste vi förmedla till allmänheten. Om den insikten sprider sig bland folk kommer deras trygghet att öka och vårt jobb blir mycket trevligare och lättare. Och allmänheten kan inte mangrant följa vår verksamhet. Det måste bli journalister som förfogar över redskap att sprida sina intryck och erfarenheter till massor av människor.
Jag har inte något recept till lösning. Den måste juristerna klura ut. Men vi måste få en lösning! Den nuvarande situationen motverkar direkt statsmakternas mening med polisen. En av de viktigaste prioriteringarna är att polisen ska vara nära medborgarna och omfattas av deras förtroende. Hur ska man kunna ha förtroende för någon man knappt känner?
Och de polisstuderande som på eget initiativ bygger upp en bra kontakt med en polisstation och får möjlighet att följa med polisverksamheten ska väl inte hindras från det? Uppmuntran ligger närmare till hands!
-----------------------------------------
"Jag jobbade samma kväll som Ulf Grape dog och talade med honom strax innan han skulle gå hem kl 23. Han gav oss ett jobb, en trafikolycka. Två timmar senare fick vi budet om att han var död. Ingen förstod någonting. I dag fick jag ett mail om att det ska finnas en extrapatrull nattetid i Hedemora ett tag framöver. Det är jättebra, men jag kan inte låta bli att tänka tanken att den skulle ha funnits hela tiden. Ingen kan säga att Ulf fortfarande skulle ha varit i livet om vi hade haft fler poliser på gatorna, men chansen skulle ha varit större. Hur långt ska nedskärningarna gå och var ska detta sluta? På mitt lilla näpo är vi ofta en patrull i tjänst. Vårt distrikt är geografiskt mycket stort. Vi känner ofta att vi är otillräckliga och de flesta har gett upp. Man sitter inne på stationen och häckar. Var finns arbetsglädjen? Jag har inte hört något positivt på den tiden jag har varit här. Arbetssituationen är ohållbar. Den tragiska händelsen med Ulf Grape är varken den första eller den sista. Nästa gång kan det vara min tur, eller din..."
Så skriver "Pernilla" i en ny insändare.
-----------------------------------------
<brVad finns i medierna av särskilt intresse för poliser utöver den vardagliga brottsrapporteringen? Du behöver inte surfa runt bland en lång rad sajter för att ta reda på det. Blåljus.nu gör jobbet åt dig på avdelningen ”Aktuella artiklar av intresse” under rubriken ”Länkar” på den grå linjen ovan. Använd Blåljus.nu för att kolla vad som är på gång!
-----------------------------------------
HEMSIDAN UPPDATERAD DEN 4 aug 2004 kl 2230.
Den 4 aug 1944 upptäckte Gestapo den judiska familjen Franks gömställe i ett hus i Amsterdam. De fördes till koncentrationsläger där bland annat Anne Frank senare dödades. Genom sin postumt publicerade dagbok har Anne bidragit till att ge offren för de nazistiska förföljelserna ett ansikte. Den 5 aug 1858utväxlades det första telegrammet mellan den Gamla och Nya världen. Det skedde via den Atlantkabel som 1857-58 las ut mellan Newfoundland och Irland. Oturligt nog fungerade den bara 20 dagar. 1866 ersattes den av en ny. Den första kabeln för telefoni mellan USA och Europa togs i bruk först 1956. Den bestod av två koaxialkablar, en för vardera riktningen, och medgav 35 parallella telefonförbindelser. Dagens atlantkablar, som är uppbyggda av optiska fibrer över vilka 10 000-tals samtal kan överföras parallellt, står sig ekonomiskt mycket väl i konkurrens med satellitförbindelser.