Publicerat 2016-04-19 20:00

Ungdomspolitiker om polisens problem

Sara Skyttedal, som är en stridbar ungdomspolitiker i Kristdemokraternas ungdomsförbund, visar att det går utmärkt för politiker att uppfatta problemen hos svensk polis. Slutsatserna kan dock färgas av på vilken politisk sida man tillhör. Ja, polisen behöver mer resurser. Men när S regerade på alliansens budget hade vi inte det.

Det är i SVD debatt som Sara skriver om polisens alla problem. Det är så att man skulle önska att hon finge chansen att berätta i enrum för ansvarig minister om alla problem och hur de skall lösas.

Hon noterar att polisen lider av två grundläggande problem. Det ena är otillräckliga resurser, det andra ett otillräckligt ledarskap. Hon konstaterar att det bland annat blir färre synliga poliser i yttre tjänst, lägre andel brott som uppklaras och dessutom erkänner rättsväsendet öppet att man inte längre kan upprätthålla lag och ordning i ett stort antal utanförskapsområden trots den nya omorganisationen.

 

Sara har uppfattat att Sverige har bara hälften så många poliser per invånare som snittet för EU:s övriga medlemsstater och då  är det knappast förvånande att polisen i Sverige får konkurrens om våldsmonopolet. Polisens ensamrätt att använda våld utmanas dock inte bara av kriminella, utan på senare tid också av medborgargarden och alternativa rättssystem i socialt utsatta områden. Dessutom utmanas våldsmonopolet av att både offentliga och privata aktörer i allt högre utsträckning betalar för säkerhetstjänster för att sköta uppgifter som egentligen ligger på polisens ansvar. Det är bara att hålla med Sara, Blåljus har ofta beskrivit exakt den problematiken.

 

Sara konstaterar även att polisen tillförts otillräckliga resurser i regeringens vårbudget, trots en viss förstärkning, vilket i och för sig stämmer. Men det är värt att notera att de rödgröna regerade första året på en borgerlig budget som inte innebar någon förstärkning alls.

 

I ärlighetens namn skall erkännas att Sara skriver att polisen har varit underfinansierad långt innan våra samhällssystem prövades till bristningsgränsen, och att rekryteringsbehovet är mycket omfattande.

 

Sara menar att Rikspolischefen tillsatts med mandatet att spara pengar, vilket hon vänder sig emot nu. Å andra sidan var det en bred politisk enighet om att de ekonomiska ramarna skulle vara just så som de blev när Eliasson utseddes. När nu förhållandena ändrats så att polisbristen blir tydligare för alla, är frågan, vem som är bäst lämpad att övertyga sittande regering om resursbehovet. Det lär vi få se i höstbudgeten.

 

Sara beskriver avhoppen från polisen, som slår nya rekord, och att det uppstått ett problem att rekrytera lämpiga blivande poliser till PHS. Polislönerna är ett sätt att komma till rätta med de problemen, men det finns även problem med strukturerna inom polisen sedan omorganisationen lett till en orsäkerhet kring befälsstrukturer. Man har rivit huset utan att bygga en bra ny stomme till nästa byggnad. (Det man bestämt är att det ska vara sex våningar) Oredan inom polisen när befälsstrukturen blivit till en oreda är som om man satte undersköterskor som chefer över läkare, enligt Sara. Det leder bara till internt missnöje och misstroende från allmänheten.

 

Sara avslutar sin debattartikel med att kräva rikspolischefens avgång. Blåljus kan inte låta bli att fundera på vem som skulle vara mer framgångsrik och pedagogisk än Dan Eliasson i att förklara för våra kära politiker i regeringen hur ansträngt läge som råder inom svensk polis. För det är de som har pengarna som kan åstadkomma en ändring på de problem som Sara ganska exakt beskrivit. Oavsett vilket färg de har.

Tommy Hansson