Publicerat 2008-06-12 15:40

VIKTIG POLISEGENSKAP:

Kunna tala

med folk

- Vi lyckades med uppgiften. Den tillståndsgivna demonstrationen kunde genomföras. Det var en del problem förstås men det värsta var nog värmen. Många poliser fick stå länge i sin tunga skyddsutrustning i centrala Stockholm som var varmast i Europa den 6 juni och bilarna hade ingen luftkonditionering. Lena von Sydow, polisinspektör och chef för en avdelning poliser sammanfattade dagen.

- Vi har en hektisk tid framför oss. Det är ju avslutning i skolan och det händer mycket då i Västerås som vi måste ta itu med. Vi ska förebygga att det langas till ungdomarna och de som ändå lyckats få tag på sprit ska vi befria från den. Ola Lindelöf, ungdomspolis i yttre tjänst berättar om en arbetsfylld period i jobbet.

- Jag blev mer noga med att ta fram den information som fanns, jag blev mer eftertänksam och tog mig mer tid både för förberedelser och genomförande av hämtning av psykiskt sjuka. Joel Gerdin, ordningspolis i Linköping som jobbar mycket med handräckning berättar om sina tankar sedan en kollega i Nyköping förra året skjutits till döds av en psykiskt sjuk han skulle hämta. – Vi får alldeles för dålig information i det enskilda fallet och vår grundkompetens på området är absolut inte tillräcklig, menar han.

Tre olika jobb – samma yrke. Och den gemensamma nämnaren är att kunna kommunicera med människor. De tre intervjuades av Patrik Peter som var moderator på¨Polisförbundets seminarium om polisutbildningen på Münchenbryggeriet i Stockholm nyligen.

Kasta sten på poliser

- Vi har gått ifrån sköldarna i sådana här sammanhang, fortsatte Lena. Det har skapat en mer direkt kontakt med de människor vi träffar på då. Det har minskat våldet. En gissning är att folk inte gärna kastar sten på en människa de just talat med. Det var kanske med deras synsätt mera OK att kasta sten på poliser som var anonyma, dolda bakom sköldar. Överhuvudtaget var det SPT (den Särskilda PolisTaktiken) som fick mig att söka yttre tjänst igen. Taktiken ställer krav på den enskilde polismannen. Som avdelningschef måste jag tänka flera steg framåt i händelsekedjan, vara flexibel och förutseende. Jag förväntar mig att mina gruppchefer och alla övriga poliser jobbar och tänker på samma sätt.  Vi måste alla ta mycket ansvar och det känns stimulerande.

- När jag jobbade i ingripandeverksamheten saknade jag att kunna arbeta mera förebyggande, förklarar Ola. Jag sökte ungdomspolisen för jag såg en chans att få ta mig mer tid med människor och långsiktigt. Det har blivit bra. Vi har mycket uppsökande verksamhet. Vi pratar mycket med ungdomar och de flesta vill gärna prata med oss. De flesta samtal blir trevliga  - några blir mindre trevliga förstås men hela tiden skaffar vi oss en bra personkännedom som många gånger för stor betydelse för att lösa brott. Man måste ligga i hela tiden med den här kontaktskapande insatsen. Kunskapen om ungdomarna är typisk färskvara. Bara jag är borta ett tag på semester märker jag att jag halkar efter – utseenden, beteenden, kompisar skiftar snabbt.

- Jag har inte fått någon specialutbildning för att bli ungdomspolis. Det har jag saknat. Det är flera områden där hade känts bra men en stadigare plattform av kunskap, slutar Ola.

Lärt av äldre kolleger

- Grundutbildningen är den enda utbildning jag har fått för att arbeta med handräckning som rör till exempel psykiskt sjuka eller barn och ungdom, berättar Joel. Det var bättre än inget men för mig har det inte känts tillräckligt. Jag har haft förmånen att få åka med äldre kolleger och kunnat lära av dem men om två unga poliser får bilda patrull i ett jobb som det här finns det risk att man inte räcker till. Får man inte handledning behövs absolut en funktionsutbildning. Inte minst gäller det alla unga människor vi möter. Ibland känns det som att vi är en taxirörelse för socialen. Och det är ungdomar med svåra problem. Där saknar jag verkligen en utbildning.

Joel fick frågan hur hans anhöriga reagerar på de uppenbara farorna i jobbet till exempel medsvårberäkneliga psykiskt sjuka.

- Ja, som så många andra poliser är jag sambo med en polis. Det är ju så – antingen en sjuksköterska eller en annan polis. I den här frågan är det en klar fördel. Jag behöver inte förklara för henne. Hon vet. Farorna i jobbet är något man måste leva med. Man ska givetvis vara försiktig men det går inte att gräva ner sig i oro.

Medverkat i en bok

Lena, Ola och Joel har det gemensamt – utöver yrket – att de medverkar i en bok som Polisförbundet givit ut. Där berättar poliser med olika uppgifter och från olika delar av landet som sitt arbete. På konferensen på Münchenbryggeriet var det ytterligare ett antal personer på estraden. Blåljus återkommer till dem i uppdateringen strax före midsommar. Håll koll på oss som vanligt!