Publicerat 2016-03-21 13:00

Trafikanternas krig i Stockholm

När det inte råder ordning och reda i samhället eller trafiken, riskerar ett folkligt missnöje att ta över och i värsta fall leda till anarki. Bara de senaste veckorna har blåljus dels upptäckt en affichkampanj vid Stadshuset, och dessutom flera profilerade debattartiklar. Det känns som att det är dags att återuppliva trafikpolisen...

Vi börjar med den mångbegåvade artisten och kulturpersonligheten mm Carl Johan De Geer, som i Sveriges Radios bästa program Godmorgon Världen berättade om sina erfarenheter av laglöshet när det kommer till parkerade bilar som hindrar laglydiga cyklisters framfart.

Han berättar att han dagligen cyklar Hornsgatan, mellan de streckade linjer som markerar cykelbanan. Den är ofta blockerad av illegalt parkerade bilar. "Jag ropade en gång ner (ja, en cyklist är högt belägen) till två män i en öppen bil. "Stå inte på cykelbanan." Reaktionen blev mer kolerisk än jag hade väntat mig. Han som satt vid ratten lämnade bilen och sprang ikapp mig. "Cykelbanan ska bort!" skrek han, och placerade en kraftig spark på min bakre stänkskärm. Bucklan finns kvar som minne."


Denna och liknande De Geerska erfarenheter ledde honom till att kräva nolltolerans mot felparkeringar, han menar att polisen tar snatterier på större allvar än felparkeringar, vilket kan innebära att feparkerare inte ser sig som en kriminell subkultur. "Kriminella subkulturer finns i överallt. Men de kan definieras på olika sätt. Jag tror inte att vardagsbilister i Svenska städer betraktar sig själva som tillhörande en kriminell subkultur." skriver De Geer i SR.

De Geer slutsats bör återges i sin helhet:

"Om nolltolerans mot brott infördes i våra städer skulle följden troligen bli en kraftigt minskad bilism. Ni kanske tycker att jag, som cyklist, här företräder ett särintresse. Men det är inte sant. Jag företräder hela mänskligheten. Vår planet är i fara, som alla vet. Nolltolerans mot brott skulle i det här fallet inte kosta något. Inga lagändringar behövs. Om ett stort antal parkeringsvakter anställdes, och metoden blev att systematiskt bötfälla varje brott i form av felparkering varje gång, skulle bilismen minska i städerna. Böterna betalar lönerna.

Att bötfällas flera gånger om dagen varje dag, i stället för en gång i månaden, skulle troligen skapa kalkyler som krävde omprioriteringar i hushållens transportidéer.

 

Men belöningen blir stor: mänsklighetens överlevnad som art får en bättre möjlighet."

 

En annan kulturpersonlighet som funderat ur ett annat perspektiv på laglösheten i trafiken är vår gamle favorit Jan Guillou. I en Aftonbladetartikel ondgör han sig över gångtrafikanter som på övergångsställen kastar sig ut framför hans (franska?) bil.

 

Han berättar hur han en mörk natt på Karlavägen inte mindre än två gånger hindras i sin färd med sin bil av personer som kliver ut på övergångsstället rakt framför bilen. Dessutom verkade dessa gångdrullar vara av uppfattningen att de skulle ha rätt att göra på det sättet. De verkade ha synpunkter på Guillous sätt att komma farande, och åberopade kraftfullt "sina rättigheter och miljöpartistiska livssyn."

 

Guillou hade inte varit Guillou om han inte funnit politik i det han upplevde. Hans upplevelse är dessutom objektivt sann, han har kollat med taxichaufförer som delar upplevelsen. Så han skriver:

 

"Det finns som alltid en politisk bakgrund. De fotgängare som sätter liv och hälsa på spel vid övergångsställen gör det av ideologiska skäl. Låt oss för enkelhets skull säga att de hatar biltrafik och vill lära bilisterna veta hut, således en klart miljöpartistisk hållning."

 

Guillou gör även en juridisk analys som ger vid handen, att de som på detta sätt demonstrerar sin förgångsrätt gör sig skyldiga till vårdslöshet i trafik genom att med eventuellt uppsåt ställa till med en trafikolycka. Bevisläget är dock oftast svårt, noterar han.

Guillou ger mot slutet av artikeln en känga också åt "galna cyklister i Stockholm, särskilt 40-åriga män på racercykel i hjälm och trikåer."  som även de beter sig ovarsamt i trafiken.

 

Slutligen hoppas Guillou att några bilhatande fanatiker läser hans artikel och beter sig mer försiktigt, vilket skulle kunna rädda livet på en eller annan miljöpartist.

 

Det kan vara värt lite smälek, miljöpartister är också människor avslutas artikeln.

 

Till sist, vill vi uppmärksamma en insändare i dagens DN       av Niklas Thelning, som har en väldigt fin bild på sin facebooksida. Han berättar att han tillhör den av Guillou illa sedda gruppen män i lycra, snart medelålders. Han är dessutom vältränad och pendlar varje dag på cykeln från förorten för att spara tid och bygga kondition. Det innebär att han cyklar snabbare än medelcyklisten men med full kontroll och med full respekt för sina medtrafikanter. "Jag har uppsikt över bilar, fotgängare och cyklister. Jag anpassar hastigheten till rådande förhållanden och utifrån tidigare erfarenhet förväntar jag mig alltid det oförväntade av mina medtrafikanter. Ändå är jag illa omtyckt, mål för förlöjligande i medierna och fikarummet, villebråd för yrkestrafiken. Listan kan göras ännu längre."

 

Han klarar alla faror och hinder som cyklist, men har mött en ny fara som dyker upp på vårkanten. Orutinerade cyklister som inte använder lycra. De har vanligt tyg på kroppen, kör sakta och oförutsägbart. Niklas kallar dem Mekit: företrädesvis medelålders Kvinna (eller orutinerad cyklist) klädd i tyg (i motsats till Memil i lycra), som cyklar utan närvaro, uppsikt, kontroll eller hänsyn – vilket medför stor fara för medtrafikanter. Mekits är fullkomligt oberäkneliga, oförstående och ouppmärksamma mot andra medtrafikanter. De cyklar mot rött, svänger ut utan någon som helst uppsikt och ser sig själva som miljökämpar för att de cyklar två dagar per år då vädret tillåter.

 

Han berättar hur en Mekit nyligen cyklade kring med sin mobiltelefon i synfältet, så att hon kom att köra mot trafiken och endast en kraftig och snajdig undanmanöver från hans sida kunde förebygga en olycka.

 

Niklas börjar bli orolig för vart detta kan leda. Kan han fortsätta sitt hälsosamma och miljövänliga sätt att färdas? Han avslutar sin insändare:

"Jag slänger snart in handduken. Blir det inga förbättringar kommer jag abdikera och till fullo leva ut den bild som samhället har av mig. En medelålders man som äter för mycket rött kött, sittandes i en bilkö, och inte har någon som helst respekt för mina medmänniskor.

Hjälp mig, för dit vill jag inte komma."

 

Blåljus kommentar: Det finns sannolikt bara en instans som kan hjälpa alla ovanstående till ett bättre liv i harmoni i trafiken. Polisen. Men frågan är om polisen har de resurser som krävs. För att leva upp till kraven från Transportstyrelsen om tätare flygande besiktningar, skulle det krävas 70 trafikpoliser till, något som debatterades i riksdagen.

Inrikesminister Anders Ygeman beskrev hur han ser på trafikpolisens resurser. Han och hans motdebattör var i stort sett eniga om "vikten av att behålla kompetens i trafikpoliskåren, att Sverige har ett tillräckligt antal poliser på landets vägar och som ser till att lag och ordning upprätthålls", enligt Ygeman.

Dit har vi långt, enligt Blåljus.

Tommy Hansson

fotnot: Bilden föreställer ett av de handgjorda anslag som satts upp kring Stadshuset. Det ger en aning om engagemanget kring olika trafikslag. Notera gärna det handskrivna klottret på anslaget: "Och folk som inte kan gå och sms:a samtidigt"... Det ger enligt Blåljus mening en aning om sprängkraften i dessa motsättningar.