Publicerat 2015-12-07 15:00

Till aktieägarna i polismyndigheten

Så skriver en polis som efter många år i yrket fått sin skäppa full. Hon beskriver hur ett otydligt ledarskap kan uppfattas, särskilt av en medarbetare som drabbats av ohälsa. Hon har skrivit ett öppet brev till sina arbetskamrater som hon nu för vidare i formen av en insändare till Blåljus.

"Kära skattebetalare och därmed aktieägare i Polismyndigheten i Sverige.

Nu är det på tiden att ni får veta hur ert företag, som inte genererar en vinst i pengar utan i poliser med mycket empati, trygghet och ett stort engagemang när ni behöver det, sköts av era chefer i ert företag.

Ojämlika och låga löner, man följer inte regelverk som finns, bryr sig inte om människor i mycket dåliga arbetsmiljöer. Man förgör de sjuka och deras familjer genom att på grund av sjukdomar de inte valt, se till att osynliggöra, förlöjliga och ljuga för dessa, samtidigt som man säger sig sakna resurser.

Undertecknad tillhör den sistnämnda gruppen. Jag har arbetat som inre befäl, dvs den arbetsledare som arbetat alla dygnets timmar, alla stora helger, med ett leende på läpparna. Har varit stolt att få leda, mina medarbetare i det så viktiga arbetet ute tillsammans med yttre befäl. Vi har alltid lyckats lösa våra arbetsuppgifter med våra kunskaper och ett stort mått kärlek till er, när ni ropat efter vår hjälp.

Vet också att det finns aktieägare som inte är lika nöjda, då vi inte räckt till, eller gjort misstag. Jag är den första att be om ursäkt för detta i så fall. Men vi är också människor, tror ingen av mina medarbetare medvetet, skulle vara elak mot någon, i en situation där man är som sårbarast.

Den som valt detta yrke har aldrig gjort det för att bli rik. Man väljer detta arbete för att man tycker om att arbeta med människor. Man vill vara delaktig i en organisation som ska skapa trygghet för alla. Man till och med väljer att gå en specialutbildning, ägnad för just detta ändamål. Man utbildar sig i ett visst antal år, och idag med lånade pengar. En utbildning som man inte har någon nytta av någon annanstans. Men för det ska vi åtminstone ha hyfsade löner.

Polismyndigheten genomgår just nu en av de största omorganisationerna genom tiderna. En omorganisation som jag trodde skulle bli till det bättre. Man härskar och söndrar, genomför beslut utan förankring hos personalen. Man tar in chefer från näringslivet som ska driva företaget. I min värld är det som att gå in på Ica och be chefen ta över ansvaret för vårt försvar och bli ÖB. Det är två skilda världar. Polisen är inget vinstdrivande företag och kommer aldrig att bli.

Jag vill ha chefer som är föredömliga, kunniga och med ett stort hjärta. En chef som kan ta obehagliga beslut, men framföra dem på rätt sätt.

Här kommer min berättelse som jag i ett öppet brev skrev till mina medarbetare om hur man krossar en person och dennas familj inom loppet av några minuter. Ett möte som jag trodde skulle bli bra både för mig och min arbetsgivare.

Ett knivhugg i ryggen

Har egentligen ingen ork att skriva, men känner att jag måste. Har kämpat med min jävla sjukdom i 4 år. Kämpat för att komma tillbaka till min tjänst, som inre befäl, ett jobb som jag älskat, då jag kunnat vara ett stort stöd för er därute, ett jobb där jag hela tiden utmanats, med livliga diskussioner och ett givande och tagande hela tiden. Ett jobb där vi arbetat i team och där vi alltid nått våra mål med ett stort engagemang med mycket hjärta.

Att komma tillbaka till detta, har varit min drivkraft under 4 år. Sjukdomen har svajat, fram o tillbaka under dessa år, medan man ställt in mediciner för att kroppen åter igen ska kunna fungera, som den gjorde innan. Av Polismyndigheten erbjöds jag andra arbetsuppgifter under lite lugnare former, tills dess att jag själv orkade och kände mig redo för att återgå till min tjänst. I min enfald trodde jag på detta.

Min chef och arbetsgivarrepresentant tilläts att komma hem med blommor till mig i Polismyndighetens namn. Han var med på några möten, tillsammans med Försäkringskassan och min läkare och fick ta del av mitt innersta och privatliv, som arbetsgivarrepresentant för Polismyndigheten.

Sista året har allt bara blivit bättre. Känt att jag haft energi och kunde se mitt mål inom en väldigt snar framtid. Har under en längre tid arbetat 50%, men kände mig nu redo för 75. Eftersom ingen av mina chefer visat sig senaste året, kände jag att det var dags för ett utvecklingssamtal. Bokade in ett sådant i förra veckan.

Glad som en speleman stod jag utanför hans kontor, exakt den tidpunkt som vi bestämt. Kontoret var nedsläckt och inte en tillstymmelse till rörelse. Fick, via växeln tag på vederbörande, som befann sig på annan ort. Ingen ursäkt, ingenting. Bad honom maila mig en ny tid.

I tisdags kom han till mig som planerat. Vi hann inte så långt förrän han berättade, att han inte kunde ta några beslut längre då jag efter nyår, skulle få en ny chef. Att jag inte längre tillhörde min tidigare arbetsgrupp, och att detta var bestämt för länge sedan, och att jag skulle fått den informationen. Kände hur golvet nästan försvann, ilskan flammade upp på en tiondels sekund. Jag klargjorde att jag överhuvudtaget inte erhållit någon information om detta.
Han förklarade att den tjänst som jag tillfälligt satt på, var nu den som jag tillhörde.
När jag ställde frågan om att han då tagit beslutet att degradera mig, för en sjukdom, som jag inte valt, svarade han, att var det så jag ville se det, så var det så.
Ställde även frågan om jag då ej heller följt löneutvecklingen i min grupp, svarade han, såklart att du inte gjort.

Jag avbröt mötet. Han gick. Har aldrig tidigare i mitt liv blivit så kränkt, tillplattad och tillintetgjord som jag blev under dessa minuter.

Nu är jag hemma, fast jag egentligen inte vill. Kan inte fokusera, har ingen energi. Orkar inte duscha eller klä på mig. Vankar fram o tillbaka, tittar på saker som jag ska göra, men inte orkar. Natten efter mötet kunde jag inte sova, migrän........spydde på morgonen.

Orkar inte ha besök hemma. Orkar knappt prata med mina barn. Vet inte om jag kommer orka julen. Vet inte om jag orkar resa på mig igen.

Orkar inte vara lojal längre, mot en myndighet som sparkar på de som redan ligger. Hur kan Polismyndigheten i Sverige förvänta sig allmänhetens förtroende, när man sparkar på sina medarbetare.

Tur att vi inte är ett privat företag, då hade vi gått i konkurs för länge sedan.

Tack för att du orkade läsa.

Kram på er

Detta brev skrevs till mina medarbetare. Känner en uppgivenhet och tomhet som äter upp mig inifrån. Var tog hjärtat, empatin, medmänskligheten vägen?

Så nu till den så viktiga frågan, Vilken polis vill vi ha?

En polis som arbetar under usla arbetsvillkor med dålig lön och med en ledning som trampar på dem och deras anhöriga. Vill man ha det så, kan man ju inte förvänta sig en trygg, harmonisk och engagerad polis när man väl behöver det. Vid dödsfall kan vi ju bara lägga en lapp i lådan. Sluta krama om människor när de bäst behöver det. Skita i de som inte kan försvara sig osv osv.....Vi har just nu en ledning som tar udden av medmänskligheten och engagemanget i vårt arbete.

Jag vet vad jag hade valt❤️❤️❤️

Medarbetare som mår bra, generar vinster, alldeles oavsett vilket företag man arbetar för. Jag tror på mina medarbetare, och vi behöver svenska folkets stöd mer än någonsin. För egen del, vet jag att jag sagt för mycket. I vår organisation blir man straffad om man pratar. Man ses som illojal och obekväm.Inga mer utvecklingsmöjligheter, eller beslutsfattande positioner. Ett tyst hot som kommer hänga över axeln i tid o evighet. Men jag känner att någon måste bryta tystnaden. Har sett och hört för mycket under mina snart 25 år inom Polismyndigheten i Sverige.

Tack alla goa läsare för att ni tog er tid att läsa.

Många varma hälsningar
Marlene Lindbäck
Polis i Sverige"