Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2004-03-19 20:21”Jag ställde då retoriskt frågan till mina kolleger: ”Är det inte så att vi alla här i salen vet att det är vi polischefer som oftast brister och är grunden till det strukturella problemet vid särskilda händelser – inte de underordnade cheferna och poliserna?” Det blev tyst i salen. Det var dags för nästa fråga.”
Så skriver Eric Rönnergård, polisintendent vid polisen i Stockholms län. Eric är en man med mycket stor erfarenhet av verkligt skarpa lägen i samband med stora kommenderingar där polisen haft att agera mot allvarliga faror riktade mot allmänhet och kolleger. Nu hävdar han att svensk polis inte klarar särskilda händelser av allvarlig karaktär. Han har lämnat en promemoria till justitiedepartementet och även skrivit en debattartikel i Aftonbladet. Du hittar den förstås under ”Länkar”, ”Aktuella artiklar av intresse”, ”Rönnegård: Misstag om och om igen”.
Eric menar också att felen till stor del är att söka bland de högsta cheferna – dit han själv hör. Citatet överst på sidan är från en kurs för poliskommenderingsschefer som Eric ledde. Det är ingen direkt bredd på självrannsakan – Eric själv är desto mera rak på sak när det gäller misstagen. Missa inte publiceringen i AB!
Polisfacket har länge starkt kritiserat den gängse metoden att plocka fram några poliser ur ledet, åtala och straffa dem när något gått åt skogen till exempel i samband med våldsamma konfrontationer. Polischefer saknas helt på de åtalades bänk. Det är många år sedan en polischef i Stockholms län behövde stå till svars för katastrofer i anslutning till stora poliskommenderingar. Detta trots att de har ett direkt ansvar både för planering, personaluttag och genomförande av insatsen.
-----------------------------------------
”Om vi hade ett matriarkat…
skulle vi slippa kritik från Diesen och andra som drar en massa vårdslösa slutsatser om polisjobbet utan att ha minsta koll. Om kvinnor styrde polisen i Stockholm skulle en charlatan som Diesen inte bli trodd på sina påståenden att polisen i City nonchalerar våldtäktsoffer. Vi är redan idag så många tjejer i turerna att det skulle bli väldigt hett om öronen på den manliga kollega som luftade såna fördomar. Men det gör dom inte. Det är lögn. Jag har många manliga kolleger som är strålande på att ta hand om kvinnliga offer. Dom har vanan inne att vara stora, starka tröstare och dom gör det skitbra. Dom tröstar och lirkar och får ofta fram det som går att få fram. Där ligger vi tjejer efter ibland faktiskt. Och tjejer har många gånger lättare att prata med en manlig polis om såna här känsliga saker. Dom kanske känner att han inte moraliserar som de möjligen tror att en kvinna skulle göra. Och får vi bara fram det minsta lilla att gå på så skulle jag bra gärna vilja att Diesen kom hit och pekade ut den Citypolis som i det läget inte gör nåt. Den finns inte. Undras om Diesen nånsin hört talas om vilken lojalitet som är starkast inom polisen? Jag kan berätta det för dig, stackars fåkunnige. Det är lojaliteten mot uppdraget att rädda och hjälpa allmänheten och att ta in buset. Och få grejer ger större arbetstillfredsställelse än att gripa en våldtäktsman. Då sover man gott till kvällen.”Mia”
Ja, så skriver ”Mia” som svar på Blåljus fråga hur det skulle bli om vi hade ett matriarkat inom polisen i Stockholms län. Vill du veta mer om detta och läsa andra inlägg från läsare kan du gå till ”Nyheter” här till vänster och klicka på ”Snyggt jobbat av Citys närpoliser”. Professor Diesens inlägg hittar du under ”Länkar”, ”Aktuella artiklar av intresse” och ”Helfalsk polisstatistik om våldtäkter”. Vi har fått en insändare i samma ämne som vi gärna vill publicera här i sin helhet eftersom den tar upp samma tema som ”Mia”.
”Professor Christian Diesen har slagit till igen. Det är konstigt att andra akademiker och forskare låter honom hållas. Han politiserar sitt material och drar slutsatser av det som framstår som rena gissningar.
Han konstaterar att under en period inom Citypolisen så går bara några få per hundra anmälningar om våldtäkt till åtal. Sakligt är det säkert korrekt. Det kan han väl inte ha missat. Men av det drar han plötsligt slutsatsen att poliser ser ner på våldtäktsoffer, moraliserar över dem och betvivlar deras påståenden. Hur i fridens dar kan han veta det? Var finns de vetenskapliga beläggen?
Min erfarenhet av många års arbete inom Citypolisen är att våldtäktsoffer möts med empati och att man tar deras uppgifter på fullt allvar. Finns minsta information att arbeta vidare på sätts resurser genast in. Och jag känner inte igen påståendet att överklassflickor skulle få någon gräddfil hos oss medan missbrukande prostituerade knappt får göra anmälan ens. Det är ett osant och kränkande påstående.
Hur hänger det ihop i verkligheten? Överfallvåldtäkter är polisiärt komplicerade förundersökningar. Målsägaren möter oss poliser förtvivlade, kränkta, i chock – kanske skadade och blåslagna. Hur varligt och vänligt de än blir bemötta har de svårt att ge oss uppgifter. Dessutom har traumat att bli överfallna och vidrigt behandlade många gånger gjort att de inte har mycket att berätta ens när de blivit ompysslade och lugnat sig lite. I en del fall kan minnesbilder komma tillbaka någon tid senare.
Vad gör vi polisiärt åt detta i inledningsskedet? Vi försöker hitta brottsplatsen vilket inte alltid är lätt av samma skäl som ovan. Många gånger har kvinnan gått en bit därifrån innan hon hittat hjälp. Vi försöker förstås hitta vittnen. Men våldtäktsmannen har ju som regel valt undanskymda, folktomma platser för sitt dåd. Vi genomför förstås inre spaning men det är lite som att leta efter en nål i en höstack i de flesta fall av det här slaget.
Hur är det då med fall där kvinnan känner g-mannen och/eller vet var dådet utförts (t ex en bostad eller krog)? Ja, då ber vi förstås åklagare om husrannsakansbeslut och drar dit. Vi försöker hitta g-mannen och vittnen. Brottsplatsundersökning är given. Om allt detta funkar återstår att styrka våldtäkt. Normalinvändningen från den misstänkte är samtycke. Inomhus uppstår sådana här situationer sällan när båda parter är nyktra. Det försvårar kraftigt. Nu gäller det för oss att finna omständigheter som styrker att samtycke inte förelåg. Ibland går det vägen – tyvärr anser åklagaren mycket ofta att det vi lyckats få fram i röran inte räcker för åtal. Men kom inte och påstå att vi inte anstränger oss för det gör vi verkligen. Våldtäkt är ett grovt brott.
Så var det överklassflickan och hennes utslagna olyckssyster. Vid överfallsvåldtäkter är deras situation rätt likartad och vi gör då ingen åtskillnad. Vid våldtäkt inomhus har överklassflickan det bättre ställt rent faktamässigt. Sannolikheten är större för att hon har koll på var hon varit och med vem/vilka. Finns det vittnen är det troligt att de inte är av den kalibern att de bara fräser eller moltiger om en polis ställer frågor. Den utslagna kvinnan har ofta sämre koll på var hon varit (en bil nånstans, ett hotellrum, något tillhåll nånstans). Hon har oftast aldrig sett mannen hon följde med förut. I hennes fall står vi ofta utan brottsplats, utan vittnen, utan spaningsuppslag överhuvudtaget. Det är inte hennes fel utan hennes livsituations. Det förstår vi mycket väl och vi gör så gott vi bara kan för att lösa brottet. Men det lyckas sällan.
Det här är min och andra Citypolisers verklighet. Christian Diesen har ett annat scenario som han har hittat på själv. Men han har tillgång till DN Debatt och han är professor och på den kombinationen blir man trodd. Ingen kollar Diesen.
”En som mött många våldtäktsoffer”
”LÄS ANASTASIA SWÄRDS RAPPORT!
DEN SOM INTE BLIR UPPRÖRD BÖR INTE UTREDA VÅLDTÄKTER”
Jag är medveten om att våldtäktsutredningar är svåra, både när det gäller överfallsvåldtäkter, uppraggnings- och relationsvåldtäkter, och att huvudansvaret för förundersökningens fortlevnad ligger hos åklagaren. Den sociala särbehandling man kan se vid jämförelse av åtalade våldtäkter av de senare typerna är också i hög grad avhängig den trovärdighetsbedömning åklagaren gör och där har kvinnor med högre social status ett tydligt försteg (vilket inte polisen kan skyllas för).
Om våra undersökningar kan sägas att de går ut på att följa alla anmälda fall under ett år och se vad som händer med utredningen, vilket betyder att slutresultatet tidigast kan bedömas året efter, när eventuella hovrättsprocesser är över. I undersökningarna redovisas - och refereras - också vartenda fall, vilket betyder att var och en själv kan bilda sig en uppfattning om bevisläget. Vad som är slående i undersökningarna för 2001 och 2002 i Uppsala och Stockholm är inte bara att så extremt få fall går till åtal (och att åtalsfrekvensen halverats på 5 år) utan också att nedläggningarna sker på ett så tidigt stadium, ofta innan den misstänkte (då denne är känd) har blivit hörd.
Man kan sedan givetvis ha olika uppfattningar om vad detta beror på, men min slutsats är att anmälningarna ofta betraktas med misstro (om det inte rör sig om överfallsvåldtäkter) och att man, om anmälan inte sker omedelbart, ser den som ett sätt att ångra dåligt sex när man varit berusad. Även om man från polisens sida - vilket jag tror är det vanligaste - är empatisk och stöttande mot kvinnorna, har man som grundinställning att det inte går att bevisa våldtäkt med mindre än att det finns entydiga skador och jag menar därför också att det finns en missuppfattning om vad våldtäkt är i straffrättsligt hänseende.
Jag vill därför vända tillbaka frågan (och särskilt rikta den till de som läser Anastasia Swärds över 100 sidor långa rapport): Om den låga åtalsfrekvensen inte beror på (juridisk) misstro mot kvinnorna - vad är då orsaken? Den skulle kunna bestå i bristande resurser, ren ovilja att utreda svåra våldtäktsfall (eftersom bevisläget är så svårt), på att man är alltför benägen att godta mannens samtyckesinvändning eller, som jag tror, på en kombination av samtliga dessa omständigheter. Den som inte blir upprörd efter att ha läst Anastasias rapport och menar att nedläggningsbesluten varit korrekta i de flesta fall bör inte syssla med dessa utredningar.
Christian Diesen
FLERA INSÄNDARE TAR UPP CHRISTIAN DIESENS SYNPUNKTER. DEBATTEN OM "TAXIMARODÖRER" GÅR OCKSÅ VIDARE.
-----------------------------------------
PENGAR ATT TJÄNA! KOLLA FÖRBUNDETS HEMFÖRSÄKRING!
Du som läser detta och är medlem i Polisförbundet - gå snarast in på förbundets hemsida www.polisforbundet.se och kolla den nya hemförsäkringen. Genomsnittspolisen anses ha både vett och förmåga att se om sitt hus. Vi har en bra riskprofil så att säga och när man försäkrar oss som grupp slår det igenom på priset. Du kan ha en bra slant att tjäna via Polisförbundet. Gå in på ”Länkar” ovan, välj ”Polislänkar” och dubbelklicka på ”Förbundets frivilliga försäkringar” så kommer du spikrakt till den aktuella sidan.
-----------------------------------------
Vad finns i medierna av särskilt intresse för poliser utöver den vardagliga brottsrapporteringen? Du behöver inte surfa runt bland en lång rad sajter för att ta reda på det. Blåljus.nu gör jobbet åt dig på avdelningen ”Aktuella artiklar av intresse” under rubriken ”Länkar” på den grå linjen ovan. Använd Blåljus.nu för att kolla vad som är på gång!
-----------------------------------------
HEMSIDAN UPPDATERAD DEN 18 mars 2004 KL 1840
Så skriver Eric Rönnergård, polisintendent vid polisen i Stockholms län. Eric är en man med mycket stor erfarenhet av verkligt skarpa lägen i samband med stora kommenderingar där polisen haft att agera mot allvarliga faror riktade mot allmänhet och kolleger. Nu hävdar han att svensk polis inte klarar särskilda händelser av allvarlig karaktär. Han har lämnat en promemoria till justitiedepartementet och även skrivit en debattartikel i Aftonbladet. Du hittar den förstås under ”Länkar”, ”Aktuella artiklar av intresse”, ”Rönnegård: Misstag om och om igen”.
Eric menar också att felen till stor del är att söka bland de högsta cheferna – dit han själv hör. Citatet överst på sidan är från en kurs för poliskommenderingsschefer som Eric ledde. Det är ingen direkt bredd på självrannsakan – Eric själv är desto mera rak på sak när det gäller misstagen. Missa inte publiceringen i AB!
Polisfacket har länge starkt kritiserat den gängse metoden att plocka fram några poliser ur ledet, åtala och straffa dem när något gått åt skogen till exempel i samband med våldsamma konfrontationer. Polischefer saknas helt på de åtalades bänk. Det är många år sedan en polischef i Stockholms län behövde stå till svars för katastrofer i anslutning till stora poliskommenderingar. Detta trots att de har ett direkt ansvar både för planering, personaluttag och genomförande av insatsen.
-----------------------------------------
”Om vi hade ett matriarkat…
skulle vi slippa kritik från Diesen och andra som drar en massa vårdslösa slutsatser om polisjobbet utan att ha minsta koll. Om kvinnor styrde polisen i Stockholm skulle en charlatan som Diesen inte bli trodd på sina påståenden att polisen i City nonchalerar våldtäktsoffer. Vi är redan idag så många tjejer i turerna att det skulle bli väldigt hett om öronen på den manliga kollega som luftade såna fördomar. Men det gör dom inte. Det är lögn. Jag har många manliga kolleger som är strålande på att ta hand om kvinnliga offer. Dom har vanan inne att vara stora, starka tröstare och dom gör det skitbra. Dom tröstar och lirkar och får ofta fram det som går att få fram. Där ligger vi tjejer efter ibland faktiskt. Och tjejer har många gånger lättare att prata med en manlig polis om såna här känsliga saker. Dom kanske känner att han inte moraliserar som de möjligen tror att en kvinna skulle göra. Och får vi bara fram det minsta lilla att gå på så skulle jag bra gärna vilja att Diesen kom hit och pekade ut den Citypolis som i det läget inte gör nåt. Den finns inte. Undras om Diesen nånsin hört talas om vilken lojalitet som är starkast inom polisen? Jag kan berätta det för dig, stackars fåkunnige. Det är lojaliteten mot uppdraget att rädda och hjälpa allmänheten och att ta in buset. Och få grejer ger större arbetstillfredsställelse än att gripa en våldtäktsman. Då sover man gott till kvällen.”Mia”
Ja, så skriver ”Mia” som svar på Blåljus fråga hur det skulle bli om vi hade ett matriarkat inom polisen i Stockholms län. Vill du veta mer om detta och läsa andra inlägg från läsare kan du gå till ”Nyheter” här till vänster och klicka på ”Snyggt jobbat av Citys närpoliser”. Professor Diesens inlägg hittar du under ”Länkar”, ”Aktuella artiklar av intresse” och ”Helfalsk polisstatistik om våldtäkter”. Vi har fått en insändare i samma ämne som vi gärna vill publicera här i sin helhet eftersom den tar upp samma tema som ”Mia”.
”Professor Christian Diesen har slagit till igen. Det är konstigt att andra akademiker och forskare låter honom hållas. Han politiserar sitt material och drar slutsatser av det som framstår som rena gissningar.
Han konstaterar att under en period inom Citypolisen så går bara några få per hundra anmälningar om våldtäkt till åtal. Sakligt är det säkert korrekt. Det kan han väl inte ha missat. Men av det drar han plötsligt slutsatsen att poliser ser ner på våldtäktsoffer, moraliserar över dem och betvivlar deras påståenden. Hur i fridens dar kan han veta det? Var finns de vetenskapliga beläggen?
Min erfarenhet av många års arbete inom Citypolisen är att våldtäktsoffer möts med empati och att man tar deras uppgifter på fullt allvar. Finns minsta information att arbeta vidare på sätts resurser genast in. Och jag känner inte igen påståendet att överklassflickor skulle få någon gräddfil hos oss medan missbrukande prostituerade knappt får göra anmälan ens. Det är ett osant och kränkande påstående.
Hur hänger det ihop i verkligheten? Överfallvåldtäkter är polisiärt komplicerade förundersökningar. Målsägaren möter oss poliser förtvivlade, kränkta, i chock – kanske skadade och blåslagna. Hur varligt och vänligt de än blir bemötta har de svårt att ge oss uppgifter. Dessutom har traumat att bli överfallna och vidrigt behandlade många gånger gjort att de inte har mycket att berätta ens när de blivit ompysslade och lugnat sig lite. I en del fall kan minnesbilder komma tillbaka någon tid senare.
Vad gör vi polisiärt åt detta i inledningsskedet? Vi försöker hitta brottsplatsen vilket inte alltid är lätt av samma skäl som ovan. Många gånger har kvinnan gått en bit därifrån innan hon hittat hjälp. Vi försöker förstås hitta vittnen. Men våldtäktsmannen har ju som regel valt undanskymda, folktomma platser för sitt dåd. Vi genomför förstås inre spaning men det är lite som att leta efter en nål i en höstack i de flesta fall av det här slaget.
Hur är det då med fall där kvinnan känner g-mannen och/eller vet var dådet utförts (t ex en bostad eller krog)? Ja, då ber vi förstås åklagare om husrannsakansbeslut och drar dit. Vi försöker hitta g-mannen och vittnen. Brottsplatsundersökning är given. Om allt detta funkar återstår att styrka våldtäkt. Normalinvändningen från den misstänkte är samtycke. Inomhus uppstår sådana här situationer sällan när båda parter är nyktra. Det försvårar kraftigt. Nu gäller det för oss att finna omständigheter som styrker att samtycke inte förelåg. Ibland går det vägen – tyvärr anser åklagaren mycket ofta att det vi lyckats få fram i röran inte räcker för åtal. Men kom inte och påstå att vi inte anstränger oss för det gör vi verkligen. Våldtäkt är ett grovt brott.
Så var det överklassflickan och hennes utslagna olyckssyster. Vid överfallsvåldtäkter är deras situation rätt likartad och vi gör då ingen åtskillnad. Vid våldtäkt inomhus har överklassflickan det bättre ställt rent faktamässigt. Sannolikheten är större för att hon har koll på var hon varit och med vem/vilka. Finns det vittnen är det troligt att de inte är av den kalibern att de bara fräser eller moltiger om en polis ställer frågor. Den utslagna kvinnan har ofta sämre koll på var hon varit (en bil nånstans, ett hotellrum, något tillhåll nånstans). Hon har oftast aldrig sett mannen hon följde med förut. I hennes fall står vi ofta utan brottsplats, utan vittnen, utan spaningsuppslag överhuvudtaget. Det är inte hennes fel utan hennes livsituations. Det förstår vi mycket väl och vi gör så gott vi bara kan för att lösa brottet. Men det lyckas sällan.
Det här är min och andra Citypolisers verklighet. Christian Diesen har ett annat scenario som han har hittat på själv. Men han har tillgång till DN Debatt och han är professor och på den kombinationen blir man trodd. Ingen kollar Diesen.
”En som mött många våldtäktsoffer”
”LÄS ANASTASIA SWÄRDS RAPPORT!
DEN SOM INTE BLIR UPPRÖRD BÖR INTE UTREDA VÅLDTÄKTER”
Jag är medveten om att våldtäktsutredningar är svåra, både när det gäller överfallsvåldtäkter, uppraggnings- och relationsvåldtäkter, och att huvudansvaret för förundersökningens fortlevnad ligger hos åklagaren. Den sociala särbehandling man kan se vid jämförelse av åtalade våldtäkter av de senare typerna är också i hög grad avhängig den trovärdighetsbedömning åklagaren gör och där har kvinnor med högre social status ett tydligt försteg (vilket inte polisen kan skyllas för).
Om våra undersökningar kan sägas att de går ut på att följa alla anmälda fall under ett år och se vad som händer med utredningen, vilket betyder att slutresultatet tidigast kan bedömas året efter, när eventuella hovrättsprocesser är över. I undersökningarna redovisas - och refereras - också vartenda fall, vilket betyder att var och en själv kan bilda sig en uppfattning om bevisläget. Vad som är slående i undersökningarna för 2001 och 2002 i Uppsala och Stockholm är inte bara att så extremt få fall går till åtal (och att åtalsfrekvensen halverats på 5 år) utan också att nedläggningarna sker på ett så tidigt stadium, ofta innan den misstänkte (då denne är känd) har blivit hörd.
Man kan sedan givetvis ha olika uppfattningar om vad detta beror på, men min slutsats är att anmälningarna ofta betraktas med misstro (om det inte rör sig om överfallsvåldtäkter) och att man, om anmälan inte sker omedelbart, ser den som ett sätt att ångra dåligt sex när man varit berusad. Även om man från polisens sida - vilket jag tror är det vanligaste - är empatisk och stöttande mot kvinnorna, har man som grundinställning att det inte går att bevisa våldtäkt med mindre än att det finns entydiga skador och jag menar därför också att det finns en missuppfattning om vad våldtäkt är i straffrättsligt hänseende.
Jag vill därför vända tillbaka frågan (och särskilt rikta den till de som läser Anastasia Swärds över 100 sidor långa rapport): Om den låga åtalsfrekvensen inte beror på (juridisk) misstro mot kvinnorna - vad är då orsaken? Den skulle kunna bestå i bristande resurser, ren ovilja att utreda svåra våldtäktsfall (eftersom bevisläget är så svårt), på att man är alltför benägen att godta mannens samtyckesinvändning eller, som jag tror, på en kombination av samtliga dessa omständigheter. Den som inte blir upprörd efter att ha läst Anastasias rapport och menar att nedläggningsbesluten varit korrekta i de flesta fall bör inte syssla med dessa utredningar.
Christian Diesen
FLERA INSÄNDARE TAR UPP CHRISTIAN DIESENS SYNPUNKTER. DEBATTEN OM "TAXIMARODÖRER" GÅR OCKSÅ VIDARE.
-----------------------------------------
PENGAR ATT TJÄNA! KOLLA FÖRBUNDETS HEMFÖRSÄKRING!
Du som läser detta och är medlem i Polisförbundet - gå snarast in på förbundets hemsida www.polisforbundet.se och kolla den nya hemförsäkringen. Genomsnittspolisen anses ha både vett och förmåga att se om sitt hus. Vi har en bra riskprofil så att säga och när man försäkrar oss som grupp slår det igenom på priset. Du kan ha en bra slant att tjäna via Polisförbundet. Gå in på ”Länkar” ovan, välj ”Polislänkar” och dubbelklicka på ”Förbundets frivilliga försäkringar” så kommer du spikrakt till den aktuella sidan.
-----------------------------------------
Vad finns i medierna av särskilt intresse för poliser utöver den vardagliga brottsrapporteringen? Du behöver inte surfa runt bland en lång rad sajter för att ta reda på det. Blåljus.nu gör jobbet åt dig på avdelningen ”Aktuella artiklar av intresse” under rubriken ”Länkar” på den grå linjen ovan. Använd Blåljus.nu för att kolla vad som är på gång!
-----------------------------------------
HEMSIDAN UPPDATERAD DEN 18 mars 2004 KL 1840
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september