Stoppa högriskmatcher under tio år eller ge polisen resuser!

Polisen satsar mycket stora resurser på publika evenemang som fotbollsderbyn, Europacupfinal, eller ishockeyfirande. Det kostar många miljoner kronor. Och polisen har inte obegränsat med resurser. Frågan som en och annan ställer sig är vad som prioriteras bort då? Är det brott mot kvinnor eller vanlig ingripandeverksamhet?

I gårdagens Aktuellt i SvT (25 minuter in i programmet) uppmärksammades de stora resurser som polisen avsätter till att bevaka större idrottsevenemang, som fotbollsderbyn, ishockeyfester eller Europaligans finaler. Det kostar miljontals kronor… Mindre idrottsintresserad allmänhet tillfrågades om det är en rimlig prioritering av polisens begränsade resurser. Någon menade att det är supertråkigt, att det är helt meningslöst att polisens resurser ska gå till något sådant här.

Polisens presstalesman, Lars Byström fick tillfälle att förklara polisens prioriteringar, och ställdes inför frågan hur mycket pengar tryggheten ska få kosta… Och visst måste pengarna användas på bästa sätt, konstaterade han. Reportern ville gärna ställa resurserna för idrottsevenemang mot möjligheterna att utreda grova våldsbrott, exempelvis, eller att punktbevaka misstänkta gärningsmän…

Vi kan ju vara helt övertygade om, att om någon hade valt att attackera exempelvis ishockeyfesten på Sergels torg, hade ingen hävdat att det skulle ha varit för många poliser på plats. Hur sannolik en sådan attack är, kan så klart diskuteras, men vem kunde tro att en konsert av Ariana Grande skulle attackeras?

En annan som diskuterar polisens prioriteringar, och vad tusen poliser kunde användas till om de inte tvingades ”vakta på vuxna jättebebisar” är författaren och debattören Katarina Wennstam. I en debattartikel i Expressen konstaterar hon att exempelvis politikers skydd får kosta avsevärt mer än skyddet av våldsutsatta kvinnor. Och trots att hon inser problematiken med att ställa olika utgifter mot varandra, kan hon inte avstå från att jämföra vilka resurser polisen lägger på idrottsevenemang jämfört med hur brott mot kvinnor prioriteras.

Hon har ett konkret förslag, som lyder:

” Mitt förslag är att vi under tio år förbjuder alla högriskmatcher i Sverige. Som ett experiment ser vi sedan vad polisen kan göra med dessa frigjorda resurser – som i stället öronmärks för att punktmarkera män som hotar, förföljer och misshandlar kvinnor. Tio år, bara på försök?

Fotbollen har haft chansen under flera decennier komma till rätta med våldet på och runt arenorna, och en del har blivit bättre. Men fortfarande är derbyn och andra toppmatcher förenade med orimligt höga kostnader för skattebetalarna. Återigen, tänk tanken vad tusen poliser skulle kunna göra bättre än att vakta på vuxna jättebebisar? ”

Katarina påpekar att om någon tycker att hon har fel, borde det ändå inte vara hon som ges skulden, utan de män som slår och dödar…

Jag visade Katarinas artikel för min dotter, som höll med Katarina, men som var orolig för om inte artikeln skulle leda till att Katarina skulle bli utsatt för näthat.

Å andra sidan är det inte hon som är ansvarig för att polisens resurser inte räcker till BÅDE för att ge kvinnor det bästa möjliga skyddet mot våldsbrott och skydda allmänheten vid stora publika evenemang. Frågan gäller inte bara Stockholmspolisen, till exempel jobbar nu i Stockholm poliser från Gotland, Göteborg och Norrland. Som om de inte hade att göra på hemmaplan…

Polisens resurser har inte hängt med samhällsutvecklingen och politiker i de senaste regeringarna har inte tagit sitt ansvar i tid för att se till att yrket är tillräckligt attraktivt för att fylla platserna på Polishögskolorna och för att färre poliser ska lämna yrket. Att det ens finns en diskussion kring att prioritera bort det ena eller det andra förklarar varför allmänheten nu insett att lag och ordning måste prioriteras. Nu är det politikernas tur att inse detsamma och att omsätta ord till handling. Sent omsider. Gärna med en blocköverskridande överenskommelse som Polisförbundet föreslagit.

Med det sagt, innebär polisens arbete alltid svåra prioriteringar. Förebyggande polisarbete mot ingripanden. Utredningar mot ordningspoliser. Vardagsbrott mot grov kriminalitet. Brott mot barn och kvinnor mot egendomsbrott. Trafikpoliser mot utryckningspoliser. Synlighet mot spaning. ”Nätpatrullering” mot fysiska poliser i verkligheten. Politikers trygghet mot allmänhetens. Trygghet i förorten mot trygghet på Östermalm. Blåljus har skrivit om detta tidigare, men med ett för litet antal poliser jämfört med ålagda arbetsuppgifter blir problemet bara så mycket mer akut.

Tommy Hansson