Publicerat 2007-12-20 21:00

"Flertalet i styrelsen

var emot avtalsja"

- Flertalet i styrelsen var emot ett ja till avtalet – inte bara vi sex som sedan avgick, säger Stefan Olsson från fackliga sektionen vid Malmöpolisen till Blåljus. Fyra ur den sektionen lämnade styrelsen för polisfacket i Skåne län tillsammans med ytterligare två sedan det stod klart att ordföranden sagt ja till det nya avtalet den 23 november och att han höll fast vid att det var rätt.

Stefan berättar att en bekymrad ordförande – Bengt Håkansson  - ringde honom på torsdagskvällen (22 nov).

- Samtalet slutade med att vi var överens om att han borde säga nej helt enkelt eftersom vi inte hade någon information om vad budet som vi skulle ta ställning till innehöll. Det fanns inga formella beslut att säga det ena eller det andra men han sökte råd och allas råd var att säga nej. Vi var överens om att höras på fredagsmorgonen (23 nov) för ett sista snack.

HÖRDE INTE AV BENGT

- Vi hörde inte av Bengt, fortsätter Stefan. Däremot ringde Stefan Eklund från polisfacket i Stockholms län till mig tidigt på fredagsmorgonen. Han redovisade en del information han fått under torsdagskvällen. Vi som var kvar på expeditionen i Skåne samlades till ett rådslag och kom fram till att vi ville säga nej till avtalet. Pensionsfrågan hade inte fått en lösning som stod i någon vettig relation till vad den skulle kosta oss. Det skulle dröja 25 till 30 år innan poliser skulle börja få full utdelning.

- Jag ringde Bengt strax före tio på fredagsförmiddagen och berättade vad vi kommit fram till. Jag sa också att vi var beredda i styrelsen att med kort varsel samlas till en telefonkonferens med honom när han hade fått information från förbundsstyrelsen. Han ringde inte utan tjugo över ett fick jag besked från Bengt att Västra Götaland och Stockholm sagt nej till principöverenskommelsen – övriga hade sagt ja.

På måndagen samlades polisfacket i Skåne län till styrelsemöte.

SEX LÄMNAR STYRELSEN

- Där var det meningen att Bengt skulle få förklara hur han tänkt när han tackade ja. Det visade sig att han egentligen inte kunde svara så mycket på vad principöverenskommelsen går ut på eftersom den är hemlig. Jag insåg att han i stort sett hade noll koll på vad han tackat ja till och när det gått två timmar av styrelsemötet kände jag att det här kan jag inte var med på. Bengt ber om tid att fundera och återkommer senare och meddelar att han står fast vid att det var rätt att tacka ja.  Det utmynnar i att jag och fem andra på onsdagen meddelar att vi avgår ur styrelsen.

- Vi sex är då jag, Stefan Olsson, och ytterligare tre – Sten Sjöholm, Roland Andersson, Anders Nilsson – från Malmösektionen. Vidare Olle Swärd från Lund och kassören Staffan Rosén, som dock stannar tills han hunnit göra bokslut och redovisa sitt ekonomiska uppdrag.

UPPRIVNA OCVH ILSKNA MEDLEMMAR

Kvar i styrelsen är Bengt och Susanne Persson och Kaj Svensson från sektion nordöst och Jan-Ingvar Nilsson från Bengts egen sektion där bl a Trelleborg och Ystad ingår och Claes-Arvid Malmberg och Maria Zander från polisområde nordväst samt chefsföreningens representant Charlie Magné.

- Vi har haft möten i Malmösektionen och mött upprivna och ilskna medlemmar, fortsätter Stefan. Vi har ställt frågan vid flera tillfällen om någon tycker att vi gjort fel som lämnar Skåne-styrelsen men ingen har uttryckt det. Vi har en stämma i början på mars och då får vi väl se vad allt det här utmynnar i.

- Det påstås i förbundsstyrelsens information att vi som avgått skulle tackat nej till information från förhandlingschefen. De hävdar att vi faktiskt inte vet vad vi tackar nej till. Jag vet mig inte ha fått något erbjudande om information. Däremot vet jag säkert att de som tackat ja vet mycket lite om vad de tackat ja till.

Bengt Håkansson:

Man bör sitta still

i båten och syna korten

- Man kommer till sist till den punkt då man är hänvisad till att lita på att de i förbundsstyrelsen, som är våra valda företrädare, har medlemmarnas bästa för ögonen. Vi fick en mycket tunn föredragning av innehållet i en principöverenskommelse fredagen den 23 nov och förankringsprocessen innan dess hade varit näst intill obefintlig, förklarar Bengt Håkansson, ordförande i Förbundsområde Skåne, för Blåljus.

- Ändå kände jag, som sagt, att jag måste lita på förbundsstyrelsen som satt inne med mera detaljerad men sekretessbelagd information. Jag kände att det var allt mer som utvecklats positivt under förhandlingsarbetet och att jag därför gav förbundsstyrelsen rådet att svara ja. Jag har hittills inte fått anledning att ändra mig på den punkten. Men jag vill samtidigt understryka att jag kommer att ta mitt ansvar om utvecklingen visar att jag haft fel. Det utgår jag från att förbundsstyrelsen också gör.

INTE SJÄLVKLART TACKA NEJ

- Jag satt i Stockholm, förklarar Bengt, och lyssnade till vad som sades i debatten sedan förbundsstyrelsen presenterat budet. Bland annat lyssnade jag på Stefan Eklund från styrelsen i Stockholms län. Men jag var tvungen att dra den slutsatsen att våra situationer inte var helt lika. Stockholm har ett betydligt bättre arbetstidsavtal än vad vi har i Skåne, och därför riskerade de att förlorar mer. Det gav mig inte någon självklar känsla att jag borde tacka nej.

- När jag vägde för och emot och försökte se helheten kom jag fram till ett ja och det står jag för fortfarande. Jag tror att flera i min styrelse mentalt hade ställt in sig på att det skulle bli ett nej, som det ju blivit vid de tidigare ordföranderåden. Jag vill tydligt påpeka att vi inte hade något formellt styrelsebeslut på att avslå avtalsbudet.

MISSNÖJDA MED SITUATIONEN

- När vi sedan hade styrelsemöte måndagen efter var besvikelsen mycket stor över att det blivit ett ja till avtalet från förbundsstyrelsen. En stor del av styrelsen var missnöjd med den uppkomna situationen. Enligt min uppfattning var det dock en del olika uppfattningar och alla var inte enbart negativa.

- Vad medlemmarna anbelangar, fortsätter Bengt, så är de fortfarande väldigt undrande och förargade över den sena informationen. En del av dem har varit på informationsmöten där förbundsstyrelsen informerat men det har de inte blivit mycket klokare av även om företrädarna på ett bra sätt berättat så mycket de kunnat. Jag tycker att hela den här processen varit ovanligt märklig. Först uppfattades det som om förankringen i stort sett helt uteblivit, och sedan är principöverenskommelsen nästan så hemlig att det inte går att informera om den. Det är svårt att smälta för många, det förstår jag. Och det som har hänt här i Skåne är mycket tråkigt.

- Samtidigt tycker jag, anser Bengt, att det trots allt finns goda skäl att sitta still i båten och syna korten.

HÖJDA INGÅNGSLÖNER

- Det var väl ändå en långsiktig pensionslösning som var prioriterad under avtalsrörelsen, där alla medlemmar får en minsta avsättning på 4,6 % beräknat på inkomst före skatteavdrag. Möjligheter till ytterligare frivillig extrainsättning lär komma.

- Ett nationellt arbetstidsavtal har tillskapats. Här har utgångspunkten varit att arbetstiden inte ska öka med mer än en timma i veckan, för att möjliggöra finansieringen av pensionslösningen.

- Höjda ingångslöner med efterföljande trappa för dem som redan finns i systemet.

- En översyn av huvudavtalet för att göra det möjligt för Polisförbundet att på sikt teckna eget huvudavtal låter bra.

- Det blir spännade att läsa innehållet i detta unika avtal för svensk polis.

INTERVJUER: Claes Cassel
(precis som Blåljus alltid gör har de
intervjuade fått läsa det som skrivits och erbjudits rätt till
korrigeringar före publicering)

Stefan Olsson:

Genmäle till informationen

från Polisförbundet 2007-12-14:

Vi som åsyftas under rubriken ”Avhoppen i Skåne” ställer oss frågande till vad som berättas i artikeln. Vi vill därför bemöta de delar som inte stämmer med den verklighet vi lever i.

Den första och enklaste delen är den att vi faktiskt är sex stycken (av 13) som lämnat styrelsen (fem med omedelbar verkan och den sjätte (vår kassör) efter det att han genomfört ett bokslut och fått detta reviderat.

Den andra delen som inte stämmer är den om att vi ”hade hoppats att vår ordförande skulle rekommendera förbundsstyrelsen att tacka nej till avtalet”. Vi var en stor del av styrelsen som hade en dialog med ordföranden innan mötet och budskapet var tydligt – säg nej!

Vid första styrelsemötet efter ordföranderådet var alla utom han själv och vår förbundsstyrelserepresentant eniga om att han skulle ha sagt nej. Vi som sedan lämnar våra uppdrag gör detta eftersom vi inte kan ställa oss bakom det beslut vår ordförande tog.

Varför kan vi då inte ställa oss bakom det beslut han fattade?

Ja, det svarar ju förbundet själv på i sin informationsskrift. ”.. de här personerna har valt att inte ta reda på hur avtalet är utformat.” ”I praktiken innebär detta att de faktiskt inte vet hur arbetstidsförläggningen slår mot medlemmarna i Skåne”. När vi ställde frågor till vår ordförande hade också han valt att inte ta reda på hur avtalet var utformat och hur detta slår mot medlemmarna i Skåne.

Han, och även vår representant i förbundsstyrelsen, kunde till exempel inte svara på om pensionsuppgörelsen påverkade löneutrymmet i RALS 2007-2010. Hur kan man rekommendera någon att säga ja med dessa förutsättningar?

Efter att ha rannsakat minnet kan ingen av oss minnas något erbjudande om direktinformation.

Till sist vill vi påpeka att förhandlingschefen Jan Wallin var på besök i Malmö den 10 december 2007. Han träffade då Stefan Olsson och Olle Svärd för att prata om det inträffade. Jan Wallin fick då redovisat vår bild. Trots detta väljer förbundet att publicera artikeln om oss i det aktuella informationsbladet och på Internet.