Spiken i kistan eller korken ur båten

När slås den sista spiken i kistan? Eller när tar man korken ur båten?

Att leva med en omorganisation är inget ovanligt inom polismyndigheten. På de år som vi arbetat har vi upplevt ett otal antal omorganisationer i stort och smått. När vi pratar med våra äldre kollegor säger de samma sak.

Det är väl klart att vi ska omorganisera oss när saker och ting inte fungerar på ett tillfredställande sätt. Att få polisen närmare medborgarna är ju jättebra och att medborgarna ska känna sig trygga i sin närmiljö är en självklarhet. Polisens samverkan med andra samhälleliga aktörer för att nå bra resultat är en förutsättning.

Men nu när snart ett år har gått sedan 24 länsmyndigheter blev Polismyndigheten Sverige kan man fråga sig vart vi egentligen är på väg? Vad har den här omorganisationen för syfte egentligen?  Vi har tyvärr inte sett något av det vi nämnde ovan ännu. Nu ska man ju ha tålamod och sitta still i båten sägs det men det blir ganska svårt att stillatigande sitta och se på när lekmän sakta men säkert smular sönder en av de absolut viktigaste funktionerna som finns i vårt samhälle. Och det till priset av att de som är våra uppdragsgivare inte kommer få tillnärmelsevis en lika effektiv, tillgänglig och närvarande polis som man hade innan omorganisationen.

Hur länge ska man sitta still i båten? Har jag flytväst?

Vi har sedan start varit hyfsat intresserade och med på noterna kring förändring. Vi har sedan tidigare ansett att vi på flera ställen är för många chefer. Vi har också sedan flera år ansett att de chefer som finns i myndigheten har alldeles för mycket administrativt arbete i vägen för att kunna leda den operativa verksamheten.

Men vi håller inte med om att vi inte sedan tidigare har varit nära medborgarna eller att vi varit dåliga på att samverka med andra samhällsaktörer.

Det påstås också att vi varit urusla på att klara upp brott och att våra balanser varit under all kritik. Nja, det beror på hur man räknar säger vi och det märker man ju nu när just utredningsverksamheten tydligen går väldigt bra helt plötsligt. Jo, jo, man väljer andra parametrar att räkna så att det ska passa. Med statistik kan man lura vem som helst.

Vart är vi på väg?

Det absolut sämsta med den här omorganisationen är dock det smygsätt man från statens sida tänker ”fylla ladorna” genom att sälja ut poliser till den privata marknaden och andra myndigheter som saknar arbetsledarkapacitet. Helt plötsligt handlar den här omorganisationen om att spara pengar åt staten istället för att utveckla verksamheten till medborgarnas bästa.

Man säger upp alla chefer. Tillsätter samma högsta chefer på nytt med hyfsat hög lön så att de ska känna sig någorlunda nöjda. Sedan talar man om för alla mellanchefer att ”ni ska inte tro att ni är något särskilt. All den erfarenhet och kunskap som ni erhållit under de år ni verkat som poliser kan ni ta med er ut i samhället och se om ni lyckas få något nytt jobb för här kommer vi bara anställa ett visst antal. Om ni vill vara kvar som polis är det bara att backa bandet så där en 10-15 år, kasta er chefserfarenhet överbord för den är inget värd och gå ut i kärnverksamheten som i det här fallet innebär utredarstol eller radiobilsåkande. (Inte att förakta. Väldigt roliga jobb enligt vårt tycke) Ja, ni kan ju förstås bli kommunpolis i konkurrens med andra sökande eller söka något annat lämpligt jobb i konkurrens med andra. I värsta fall hamnar ni i vår omställningsfunktion som kommer bestämma vart ni, med er erfarenhet, bäst lämpar sig att placera.”

Att staten har bekostat chefsutbildningar till miljontals kronor för dessa människor är en ickefråga för nu tänker vi framåt, inte bakåt.

De som hade turen eller skickligheten att få ett chefsjobb i den nya myndigheten ska inte heller känna sig särskilt kallade så då lönesätter vi dem så lågt som möjligt. På sina håll ger vi dem ingen lön alls för detta uppdrag. Sedan kräver vi att de ska jobba utan OB eller övertidsersättning för de är ju så korkade att de är tacksamma för att de tillhör de få utvalda.

Sorry, men så korkade är de faktiskt inte. Även om man känner att man tillhör de lyckligt lottade så ställer man faktiskt inte upp till vilket pris som helst.

När man nu börjar bli klara med cheferna kör vi med motorsågen bland gruppchefer och övriga poliser. Det är ju inte så märkvärdigt att kalla sig polis. På sina håll är det till och med ett skällsord. Och det internt?! Vi förstår inte? Att vi som poliser är vana vid att bli utskällda, bespottade och ifrågasatta av framförallt dem som blir föremål för våra åtgärder är något vi förväntar oss. Ingår i jobbet liksom. Likaså att allmänheten i stort granskar och ifrågasätter oss. Det kan stundtals kännas orättvist men ändå något man får betala för att vi har ett demokratiskt samhälle.

Men att vår interna kultur ser ner på oss och tycker att vi är något katten släpat in är otroligt lågt. När den interna poliskulturen blir något fult och något som man ska skämmas för och förneka då har det gått långt.

Vi undrar om läkarskrået, sjuksköterskekåren, politikeryrket eller något annan yrkeskår tvingas att ifrågasätta sin egen interna kultur och ta avstånd från den?

Under rådande omständigheter är vi faktiskt lite förvånade över att poliser i hela Sverige inte för länge sedan hoppat ur båten och höjt sina röster. Samtidigt är vi inte särskilt förvånad att man inte gjort det hittills. Tror nämligen att de som har valt det här yrket har gjort det av en alldeles särskild anledning – för att de tror på demokrati, allas lika värde och en önskan om att göra gott för sina medmänniskor.

Så till er som nu håller på att schackra med polisen Sverige – kom upp ur sandlådan och inse att det inte är en lek eller ett Tv-spel ni spelar. Det är riktiga människor som ska behandlas med respekt och lyhördhet i en riktig myndighet som har ett väldigt, väldigt, väldigt viktigt uppdrag i välfärdens Sverige.

Polisförbundet

FO Stockholm Chef