Publicerat 2016-05-26 08:50

Snabb reaktion uppfostrar barn bättre än hårda straff

I Magasinet Para§raf finns det ett par väldigt läsvärda artiklar som Blåljus väldigt gärna tipsar om. Det handlar dels om Dick Sundevalls krönika om vad som kan få unga lagöverträdare (som exempelvis stenkastare ofta är) att förbättra sitt betéende, och verka avskräckande för likasinnade, dels om ett våldtäktsförsök med bästa möjliga slut.

Sundevall noterar att riksdagspartierna just nu tävlar om vilket parti som vill ha hårdaste straffen mot ungdomar som bland annat kastar sten på utryckningsfordon. Det här har debatterats i många år och nu har det blossat upp igen. Alltså inget nytt, samtidigt som det blir allt värre. Men visst går det att göra något åt det, menar Sundevall!

  
Han drar parallellen med barnuppfostran, -vilken förälder skulle uppfostra sitt eget barn med metoden att när en tonåring gjort något fel eller dumt, säga att det där kommer vi att ta upp om fem månader. Ändå är det just så som rättsväsendet hanterar unga lagöverträdare. Medan varje förälder vet att det enda som fungerar är omedelbara konsekvenser.

Sundevall exemplifierar med en ung kille, på låt oss säga 16 år, grips för att han har kastat sten mot en polisbil så att en ruta gått sönder. Han har tidigare gjort samma sak och då har glassplitter skadat en polisman ytligt. När han grips har han en mindre del amfetamin på sig. Han tas in, förhörs – och släpps.

Under de fem månader som går innan åtal i normalfallet väcks, hinner gossen begå ett antal nya små och stora brott. Och berätta för sina kompisar vad han gjort och att inget hände. Efter den senkomna rättegången blir dessutom påföljderna inte heller brottsavhållande.

 Dick Sundevall beskriver vad många som sitter på våra anstalter berättar, att de fått fortsätta att eskalera sin brottslighet utan annan påföljd än att "prata med en socialtant". Då ofta i nystruken (eller nystulen) skjorta och med försäkringar att allt ofog, missbruk, våld eller asocialitet nu upphört. Därefter har den unge kunnat gå ut med en klapp på huvudet och fortsätta sitt betéende. 

Sundevall berättar om en av dessa killar som började utmärka sig redan vid 12 års ålder.

Det hade börjat med mobilrån, och fått fortsätta länge. Sundevall fick den unges medgivande att ta ut socialakten, som var en tjock pärm som innehöll rapporter om grövre och grövre brott av varierande slag.

På det sista dokumentet i pärmen stod det att han var 17 år och hade dömts för mord, vilket medförde en inlåsning på fyra år. (Och så klart en tragedi för offer och anhöriga)

 

Sundevall menar att jourdomstolar som i normalfallet kunde döma unga lagöverträdare inom 24 timmar, skulle vara mer effektivt än dagens system, och i både samhällets och den unges intresse. Domarna skulle i sig inte behöva vara väldigt hårda, utan kunna ligga på nedre delen av straffskalan. Däremot menar Sundevall att föräldrarnas (när sådana finns) närvaro skulle vara obligatorisk vid rättegången. Precis som med barnuppfostran, är det snabbheten som är avgörande. Invändningen att en försvarsadvokat får kort tid på sig att förbereda försvaret, avfärdar Sundevall med att polisen och åklagaren ju får precis lika kort tid, en rättvisa i sig.

 

Så menar Sundevall att samhället skulle kunna göra verklig skillnad och få en varaktig minskning av den aktuella brottstypen.

 

En annan artikel i Magasinet Para§graf är skriven av en f d polis, Börje R P Carlsson, som på ett levande sätt beskriver en våltäktsman in spe, ett eventuellt våldtäktsoffer och en kriminalrotel. Det hade så klart kunnat gå hur illa som helst, och kanske gett oss en ny "Hagaman". Men i detta fall stor stjärnorna rätt, och för den som gillar lyckliga slut, är det obligatorisk läsning.

 

Tommy Hansson