Publicerat 2011-04-14 19:00

Säkerhetspolisen
fick en del "ovanor"
redan på 1800-talet

Säkerhetspolisen föddes inom Stockholmspolisen. Där utvecklades också en del av de egenheter som senare – med rätt eller orätt – under olika tider kommit att förknippas med Säkerhetspolisen. Till exempel att expandera kraftigt med hänvisning till arbetsuppgifter som man egentligen själv uppfunnit och satt i system. Vidare en tendens att där lagar och instruktioner saknas fylla upp det tomrummet med egna metoder stundtals långt ute i gränslandet mot det rent olagliga. En ny avhandling avslöjar en hel del om hur det började och hur det kanske fortplantade sig långt in i framtiden. Den är dessutom till och från riktigt kul läsning för historieintresserade poliser i huvudstaden.

I flera av de nya europeiska nationalstaterna utvecklades under 1800-talet en så kallad politisk polis som instrument för att hantera de nya hoten framförallt från dedn framväxande arbetarrörelsen. I Sverige inledde Stockholmspolisens kriminalavdelning i linje med detta en övervakning av den socialdemokratiska rörelsen på 1880-talet. Under början av 1900-talet riktades uppmärksamhet också mot människor från andra länder, och Sveriges polismyndigheter fick uppdraget att övervaka utländska personer. 1914 bildades en hemlig polisbyrå i samarbete mellan Generalstaben och Stockholmspolisens kriminalavdelning. Denna fokuserade på utländska
personer och fungerade mer eller mindre som en central civil säkerhetstjänst, med hela landet som verksamhetsområde. Detta samtidigt som kriminalavdelningen fortsatte med övervakningen av Socialdemokraterna och andra politiska grupper.

Där det började 1885

I en nyligen opponerad avhandling av forskaren Jenny Langkjaer på Stockholms universitets historiska institution är det säkerhetspolisiär verksamhet som är i fokus.

Det handlar till största delen om Polisen i Stockholm eftersom det var där det började 1885. Stockholm dominerade också länge polisinsatserna på det här området. Det handlar om den konkreta övervakning som säkerhetspolisiära organisationer utförde under perioden 1885–1922.

Sekretessen är hävd

Jenny skriver att perioden är särskilt fruktbar att undersöka eftersom sekretessen är hävd för det som hände för så länge sedan. Hon har fritt grävt i arkiven och ger i avhandlingen en bild av Stockholmspolisens arbete som lär få många att le igenkännande. Inte så mycket är nytt under solen.

- Jag kommer i min avhandling att diskutera vissa aspekter av den övervakning jag undersöker som jag menar har mycket stora likheter med senare tiders övervakning, skriver hon och fortsätter:

Förnyelse av forskningen

- Det är själva övervakningen, inte någon specifik grupp som den riktade sig
mot, som är det centrala. Detta innebär en förnyelse av forskningen kring
svensk säkerhetspolis.

Avhandlingen ger en mycket intressant översikt över tidigare forskning kring svensk säkerhetspolis. Läsvärd är också genomgången över utvecklingen av politisk polis i Europa.

Tog sig rejäla friheter

Jenny: Det finns också anledning att fråga sig hur den säkerhetspolisiära övervakningen i Sverige under perioden 1885–1922 förhåller sig till motsvarande verksamhet under 1900-talets andra hälft. Hur kan utvecklingen av svensk säkerhetspolisiär övervakning under 1900-talet bäst förklaras? Hur viktigt är det historiska arvet i denna utveckling?

Hon tar också upp den centrala frågan om varför, åtminstone i fallet Sverige, odemokratiska metoder har använts av (säkerhets)polisen för att försvara
en demokrati. Säkerhetspolisen under den undersökta perioden tog sig rejäla friheter och trampade rätt ordentligt på medborgerliga fri- och rättigheter.

En persons arbete utförs av sju

Jenny resonerar också en hel del kring varför säkerhetstjänster enligt forskningen tenderar att utvidga sig. Northcote Parkinson formulerade redan 1957 sin så kallade Parkinsons lag. Denna innebär att arbetet inom byråkratier ”utvidgar sig så att det fyller den tid som är tillgänglig för att utföra det”. Inom framför allt statlig förvaltning, menade han, kunde en persons arbete genom denna expansion helt plötsligt komma att utföras av
sju.

Jenny nämner att tidigare forskning menat att övervakning syftar till att påverka personer genom att kontrollera och forma dem.

Inte förutfattade meningar

- Jag menar att övervakning är ett fenomen som kan utföras med olika avsikter och därför inte bör åläggas en viss specifik sådan på förhand, förklarar hon. I min avhandling är övervakning ett fenomen som ska studeras, och eventuella avsikter med övervakningen blir därför ett resultat, inte en utgångspunkt.

Hon intar med det en attityd som kan upplevas som rätt ovanlig inom svensk forskning om polisarbete – hon närmar sig inte ämnet med förutfattade meningar. Uppfriskande!

Hot mot rikets säkerhet

Centralt i avhandlingen är just det civila samhällets ökade betydelse som arena för hot mot, och åtgärder för, rikets säkerhet, något som tidigare främst varit en militär angelägenhet genom militära hot från andra länder.

Efter ett inledningskapitel beskrivs demokratiseringen och byråkratiseringen av undersökningsperiodens samhälle och den säkerhetspolisiära verksamheten inom Stockholmspolisen utreds och diskuteras. Sedan tas den tidigaste övervakningen av inhemsk politisk aktivitet under åren 1885–1905 upp. Efter det behandlas övervakningen av utländska personer under åren 1906–1918. Det fortsätter med en närmare titt på den fortsatta övervakningen av inhemsk politisk aktivitet, som från 1906 utfördes parallellt med övervakningen av utländska personer. I ett kapitel
behandlas övervakningen av både inhemsk politisk aktivitet och utländska
personer under åren 1919–1922.

Detektivavdelningen

En mycket intressant diskussion förs om byråkratins utveckling och huruvida den låter sig styras av den politiska makten. Den sistnämnda gav mycket få instruktioner särskilt i början av perioden 1885 – 1922. Säkerhetspolisen tog sig som sagt åtskilliga friheter i det tomrummet.

1885 utkristalliserade sig en säkerhetspolisiär verksamhet genom att en systematiserad övervakning av politiska möten inleddes. Kring 1906 systematiserades även ett annat säkerhetspolisiärt inslag, nämligen övervakningen av utländska personer. Dessa två verksamheter var tidiga beståndsdelar i det som vi idag skulle benämna som arbetet för nationell säkerhet. Kriminalavdelningen, som fram till 1917 egentligen hette detektivavdelningen, bildades 1856.

Första världskriget

1906 bildades en Utlänningsexpedition inom Kriminalavdelningen. Denna
fick ansvar för att hantera ärenden där utländska personer var inblandade.

Kring första världskrigets utbrott 1914 bildades genom ett samarbete mellan Stockholmspolisens kriminalavdelning och Generalstaben en Polisbyrå. Samarbetet mellan Generalstaben och kriminalavdelningen påbörjades dock redan 1908. Underrättelsebyrån tog från detta år, om inte tidigare, del av rapporter som kriminalkonstaplar skrivit och förhör som dessa hållit med misstänkta personer, främst utlänningar.

Eric Hallgren

1 mars 1918 skildes Polisbyrån av från Generalstaben och bildade en
självständig institution under polismästaren i Stockholm, med tredje polisintendenten Eric Hallgren som närmaste man. Byrån blev då officiell centralbyrå för kontroll av utlänningar. Byrån fick då också en officiell uppgift, vilken var att utöva tillsyn över utlänningar i landet samt föra de register som behövdes för detta.

Utöver dessa officiella uppgifter, hade Polisbyråns chef, Eric Hallgren, en
egen föreställning om att övervakningen också skulle inrikta sig mot inhemsk politisk aktivitet i form av svenska revolutionärer. Detta var dock inte någon officiell uppgift som byrån fått sig tilldelad, utan en önskan hos just Hallgren.

Övervakande av utlänningar

1923 erhöll Polisbyrån namnet Statens Polisbyrå för övervakande av utlänningar i riket, och fram till 1932 fortsatte Polisbyrån att vara organiserad inom Stockholmspolisen. Byrån fick dock betydligt mindre medel att röra sig med, och antalet kriminal- och poliskonstaplar minskade kontinuerligt till förmån för en ökande administrativ personal. 1933 inkorporerades Polisbyrån i den nyinrättade Statspolisen. Antalet kvinnliga biträden ökade successivt, och byrån blev allt mer en administrativ enhet för kontroll av utlänningar.

Behovet av polispersonal minskade och själva registreringsarbetet
tog upp en allt större del av byråns verksamhet. 1938 flyttades Polisbyrån till Socialstyrelsen, för att 1944 utgöra grunden för Statens Utlänningskommission.

Spioneriärenden

Vid 1920-talets mitt utfördes övervakning både vad gällde spioneriärenden
och politiska ärenden inom Stockholmspolisens kriminalavdelning. Kring 1925 bildades en speciell avdelning för dessa ärenden, som gick under
benämningen 6:e roteln.1938 bildades Allmänna Säkerhetstjänsten, den
första centrala och enhetligt organiserade säkerhetspolisiära organisationen i Sverige. Chef för denna blev Erik Hallgren, som tjugo år tidigare blivit chef för kriminalavdelningen och Polisbyrån.

I maj 1885 började Stockholmspolisens kriminalavdelning övervaka politiska
möten i Stockholm. Konstaplar och kommissarier närvarade på möten
och skrev sedan rapporter om vad som sagts och gjorts. Vem eller vilka som
tog initiativet till denna övervakning är inte helt klart. Vanligtvis gick två konstaplar på varje möte, men det förekom att en konstapel gick ensam, eller att så många som 11 kriminalkonstaplar närvarade på en del större möten.

Konstaplarna utkörda

Kriminalkonstaplarnas närvaro var, åtminstone vad gällde arbetarrörelsens möten, väl känd. Under 1890-talet började kriminalpolisen stöta på problem när de skulle övervaka möten. De blev ibland utkörda med hänvisning till att mötet eller en del av mötet var enskilt.

Avhandlingen visar dock att det inte var någon hätsk stämning mellan kriminalkonstaplarna och arbetarrörelsens företrädare. Mötesdeltagarna såg det mest så att poliserna – som  oftast också kom ur arbetarklassen – skötte bara sitt jobb. Kritiken riktades mot deras uppdragsgivare.

Parodisk övervakning

Jenny pekar på att den mycket omfattande rapporteringen från mötena sällan bearbetades. Denna vidarebefordrades inte heller på något systematiskt sätt till överordnade instanser. Trots detta fortsatte övervaskningen att lunka på parodiskt nog till och med på möten där statsminister Hjalmar Branting var talare. Här kan den med insikt hur Stockholmspolisen fungerar tillåta sig ett leende. Uppdrag vars meningslöshet är uppenbar har inte slutat att delas ut ens in i modern tid.

Demografiska, ekonomiska och infrastrukturella förhållanden i början av 1900-talet medverkade till en ökad utvandring från flera länder och många människor begav sig därför västerut, bland annat till Sverige. De svenska myndigheterna oroades av invandringen, och Civildepartementet beordrade 1906 polisen i alla län att se till att utlänningar som anlände till landet österifrån anmälde sig hos polisen. Även hos allmänheten fanns en stark oro för främlingarna som kom och en övervakning av dem hade utan tvekan folkligt stöd.

Omfattande kontrollapparat

För Stockholmspolisens kriminalavdelning blev detta startskottet för en ny form av övervakning, av utländska personer. Vidare var det var en mycket omfattande kontrollapparat som ålades polisen under det första världskriget, utöver den vanliga polisverksamheten. Genom flyktingströmmen  från Öst och det första världskriget gjordes bekantskap med  utländska personer som myndigheterna såg som ett hot mot landets säkerhet.

I avhandlingen beskrivs utförligt – och med en hel del humor – hur skuggning användes i den här övervakningen. Det framgår också hur Kriminalpolisen tänjde på de lagliga ramarna för att få möjlighet att utföra övervakningen av post och telegram.

Telefonavlyssning genom kontakter

Lagstiftningen angående telefonavlyssning var under den aktuella tidsperioden obefintlig, särskilt då det rent tekniskt bör ha varit mycket ovanligt med denna typ av tvångsåtgärd. Uppenbarligen var det dock inte omöjligt, vilket Polisbyråns telefonjournal visar. Enskilda kriminalpoliser löste också problemet genom att knyta kontakter med telefonister som rätt villigt berättade vad som sagts på linjen.

Verksamheten gick som sagt långt bortom de instruktioner man hade fått från Civildepartementet. De vaga instruktionerna medförde att många delar av övervakningsverksamheten utfördes i ett juridiskt tomrum. Är det någon som känner igen sig längre fram i historien? Eller rentav idag?

Vaga instruktioner

- De instruktioner som kriminalavdelningen och Polisbyrån hade att arbeta
efter var under hela undersökningsperioden vaga, berättar Jenny. Jag har konstaterat att det utan specifika instruktioner var upp till kriminalavdelningen och Polisbyrån själva att avgöra hur deras uppgifter skulle utföras. De fria tyglarna medförde en verksamhet som på flera sätt var expansiv och strävade efter att bli mer omfattande.

Det expansiva tog sig uttryck i långa och detaljerade rapporter från politiska möten som inte störts av oordningar eller visade sig föranleda några åtal, samt insamlande och lagrande av mycket detaljerad information till persondossierer och andra informationslagringssystem.

En oroande utveckling

Det visade sig att kriminalpolisen tänjde på de få befintliga bestämmelser som fanns, använde metoder som inte reglerades över huvud taget, och därtill överförde metoder från brottsbekämpande verksamhet till övervakning av människor som inte begått något brott. En ganska oroande utveckling.

Jenny Langkjaer har varit vänlig nog att skicka sin avhandling till Blåljus. Det tackar vi för och rekommenderar alla med det minsta intresse av polishistoria att läsa den. Vi får intressanta inblickar i en verksamhet inom Stockholmspolisen som inte varit så känd tidigare och som har intressanta och tankeväckande kopplingar till dagens polisinsatser på området.

Claes Cassel

Anm: Faktaavsnitt i det här referatet är i flertalet fall hämtade direkt ur avhandlingen utan citattecken för att läsningen ska flyta lättare.