Publicerat 2016-06-28 08:50

Rinkeby eller Rosengård?

Visst finns det många områden i Sverige som borde prioriteras av polisen. I glesbygd är det svårt att få poliser som vill jobba, liksom i vissa utsatta förorter. Polismyndigheten har tillochmed gjort en särskild lönesatsning för att få områdespoliser till de 15 mest utsatta områdena. Men hur behandlar vi poliser som verkligen vill jobba i en glesbygd, eller ett särskilt utsatt område?

Blåljus har tidigare beskrivit hur en fyrabarnsmamma i Norrland tvingades ge upp sin dröm att bli polis. Hon förutsattes pendla 20 mil från hemmet och familjen för att fullgöra sin praktik, vilket var socialt helt omöjligt för henne. Placeringen av polisassistenter över Sverige är ett annat problem, som kommer tillbaka varje år. Det har genom åren förekommit olika lösningar med allt från lotterier till psykologiska tester. Nu gäller det något helt annat, enligt Rikspolischefens senaste veckobrev, gäller detta just nu:

"Fördelningen av polisassistenter väcker en del känslor. Av 350 ansökanden har 277 (79 %) fått igenom sitt förstahandsval kring vilket polisområde de ska tjänstgöra. 25 personer (7%) har hamnat i ett polisområde de inte hade sökt till.  Principen om förtjänst och skicklighet utifrån regeringsformen styr den här processen."

Så vad betyder de orden i verkligheten?

Ett exempel ges i SVT Stockholm, där en ung polis, Adam, inget högre önskar än att jobba i Sveriges mest utsatta område, Rinkeby, som anses vara av riksintresse. Sannolikt är det inte lönen det handlar om utan att han skall kunna få ihop sitt liv. Han har fått beskedet att han skall arbeta i Malmö. Det handlar sannolikt om att Polismyndigheten satsar ca 100 nya poliser till den regionen för gränskontroller i just Adams omgång. Problemet är att det så klart slår hårt mot just den aspirantomgång som skall skicka 100 poliser till Malmö för permanent placering. Många av de poliser som anställs idag, har familjer och kan vara fast rotade i en viss region. Alla är inte beredda att åka land och rike kring - Det kan rent av vara en omöjlighet av familjeskäl. Adam beskriver sin situtation i SVT:

– Det känns ju ironiskt. Enligt kollegor så är det svårt att tillsätta de här platserna då det är ett utsatt och svårarbetat område. Då känns det märkligt när det finns poliser som aktivt söker sig dit, som jag, men inte får jobba där.

Adam berättar vidare för SVT att han fortfarande har hoppet kvar om att få jobba i Rinkeby även i framtiden. Om det bara är Malmö som erbjuds, kan han tänka sig att låta bli.

– Jag får ha is i magen och se vad som händer. Och löser det sig inte nu får jag vänta till nästa aspirantkull och söka tjänst då, säger han.

Lena Nitz skräder inte orden i en uppföljande artikel: Detta är  ett stort misslyckande, konstaterar hon i en intervu i  SVT och fortsätter med att konstatera att en stelbent och gammeldags personalpolitik gör att Polisen förlorar nya poliser som verksamheten har ett stort behov av. Hon berättar vidare att det är 17 poliser i den aktuella omgången som på samma sätt som Adam inte kan jobba som poliser. Det är fler än någonsin...

Blåljus kommentar: Visst inser vi att det är svårt att väga sociala skäl mot varandra. Men idag, när det finns en skriande polisbrist i hela Sverige, kanske vi skulle vara lite rädda om just poliser som Adam... Även om just han bara skulle vara en av 7% eller 25 poliser. Vi borde fråga oss själva, behöver vi dessa 25 poliser?

Detta är ett problem som borde gå att lösa med lite god vilja!

Tommy Hansson