Publicerat 2016-05-02 09:50

Rättskedjans svagaste länk sviker de svagaste

Martin Marmgren skrev en debattartikel i Förbundsområde Stockholms tidning POLISEN, där han beskriver den utsatthet som tusentals människor som lever utanför samhället lever under. Polisen måste anpassa organisation och arbetssätt efter hur verkligheten ser ut -Polisen skall finnas för alla som vistas i Sverige. Blåljus återpublicerar Martins text, som berör viktiga problem. Vill du veta mer om kistamannen i Blåljus här.

"För ungefär ett år sedan fick vi som (då) arbetade på närpolisen i Kista klart för oss att en man hade börjat att systematiskt attackera och hota de rumänska romer som befann sig i Kista. Då vi vid flera tillfällen inte hade några målsägare kvar, utan bara vittnesuppgifter om attackerna, började vi på närpolisen att försöka etablera en kontakt med den grupp rumänska romer som befann sig i Kista så att vi kunde uppmana dem att höra av sig till oss om de blev utsatta för eller vittnen till brott. Det ledde till ett antal anmälningar om misshandel och olaga hot och flera gripanden av den man som media nu hade döpt till ”Kistamannen”. Jag var själv med om att frihetsberöva honom vid flera tillfällen. Han blev dock i princip varje gång släppt direkt, och kunde fortsätta med sina attacker. De minskade inte förrän i stort sett alla rumänska romer hade flytt ifrån Kista.

Nästan ett år senare gjorde Sveriges Radios grävprogram Kaliber en undersökning av hur det hade gått med alla anmälningarna mot Kistamannen, varav en del gällde rent livsfarliga attacker mot tiggande romer. Väldigt få ledde fram till fällande domar, då tingsrätten inte hade fått tag i målsägarna. När Kaliber själva sökte upp de målsägare som Tingsrätten inte hade fått tag på blev resultatet ett annat, och det visade sig att målsägarna väldigt gärna hade velat komma och vittna mot Kistamannen om de bara hade fått frågan. Domarna mot Kistamannen i de fall där man har nått hela vägen har, trots den upprepade brottsligheten som medfört stort lidande för brottsoffren, regelmässigt stannat vid skyddstillsyn.

Fallet Kistamannen visar på enorma brister i hur vår rättsstat skyddar brottsoffer. En del av dem är allmänna. Det rör sig om åklagare som drar sig för att anhålla och gå till häktning trots upprepad brottslighet, beviskrav som är så höga att vissa brottstyper nästan blir straffria i praktiken och påföljder som ibland är så oingripande att de inte på något sätt hindrar eller avskräcker gärningsmannen ifrån att begå fler brott. Men vad gäller just de rumänska romer som är i Sverige som EU-migranter är situationen ännu mycket värre.

De allra flesta i den här gruppen anmäler inte ens de brott de blir utsatta för, då de varken vet hur man gör eller har särskilt stort förtroende för polisen och rättssamhället. När några av dem väl anmäler och man tack vare tolkförhör och tålamod fått till en förundersökning så hamnar det normalt i en balanshög hos en mängdbrottsutredare. När denne skall kalla någon till förhör är det avgörande att det finns fungerande mobiltelefonnummer i anmälan.
Utredare har varken kontakter, kunskap eller tid att få tag på människor ur den här gruppen annars. Det mesta läggs ner. Och om tillräckliga förstahandsåtgärder har gjorts för att leda till åtal så faller det istället, som Kaliber har visat, hos tingsrätten.

Samtidigt är det ingen som arbetar med att fånga upp mönster av attacker, hatbrott, mot den här gruppen som finns i och rör sig över hela Stockholmsregionen. När Kistamannen hade drivit ut alla rumänska romer ifrån Kista och började attackera romer i tunnelbanan i City så kunde attackerna knytas till de tidigare tack vare att han kunde identifieras. Men få försöker se samband mellan alla de attacker där det inte är lika lätt att veta vem eller vilka förövarna är. De flesta attackerna förblir nedlagda mängdbrott. I Söderort ledde en attack mot ett romskt läger till att en människa dog, innebränd i sitt tält.

I gruppen av romska EU-migranter och bland de frivilligorganisationer som hjälper dem så finns det dock en hel del kunskap om de brott de utsätts för, vilka individer det är som har blivit utsatta och vilka som har bevittnat attackerna. Ibland finns även kunskap om vilka gärningsmännen kan vara.

Fast den informationen når sällan fram till polisen ens i de fall där det har startats en förundersökning, och än mindre för alla de brott där det aldrig skrivs en anmälan. Dessutom finns det enorma kunskaper om brott som begås inom den här gruppen, exempelvis trafficking, som polisen skulle behöva utreda, men som sällan ens kommer till vår kännedom. Detta då vi ofta saknar de upparbetade, naturliga och förtroendefulle kontakter och relationer som krävs.

Effektivt polisarbete kräver att polisen har förtroende hos och upplevs som legitima av den grupp de skall arbeta i, för och med. Detta är viktigt överallt, men speciellt centralt i utsatta minoritetsgrupper där just förtroendet för samhället i allmänhet och polisen i synnerhet ofta är lägre. I USA grundades begreppet ”Community Policing” för en ny syn på polisarbete där fokus skiftade ifrån att bara gripa brottslingar till att tillsammans med de boende arbeta för ett tryggare lokalsamhälle genom att verka både repressivt och relationsbyggande. I Sverige är det vi närpoliser som har varit ämnade att arbeta så.

Vad gäller de romska EU-migranterna så har dock språkbarriärer, kunskapsbrist, och det faktum att dessa rör på sig över stora områden gjort det väldigt svårt för ”vanliga” närpoliser att få till riktig ”Community policing” riktat mot den här gruppen. Det som krävs är enligt min mening en speciell regional grupp med poliser som arbetar heltid riktat mot våra fattiga EU-migranter. En sådan grupp skulle förutom en bred polisiär kunskap, även ha både språklig och kulturell kompetens och kunna bygga upp relationer med både EU-migranterna och de frivilligorganisationer som ofta har väldigt bra kontakter med dem. De skulle få reda på brott EU-migranterna blev utsatta för likväl som brott inom gruppen, och de skulle ha lättare att få tag på rätt personer både när det gäller målsägare och misstänkta. De skulle även kunna förebygga och facilitera vid avvisningar.

Närvaron av tusentals EU-migranter som i praktiken lever helt utanför vårt samhälle och våra skyddsnät ställer nya krav på polisen. Jag tror att det enda sättet att möta de kraven på ett acceptabelt sätt är att satsa på en specialiserad grupp. Och ju förr, desto bättre.

Martin Marmgren