Publicerat 2015-12-30 12:00

Polisminister eller Rikspolischef?

Vi talar så klart inte om den mångkunnige polisforskaren Stefan Holgersson. Sannolikt vet Stefan för mycket om verkligheten för att låta sig styras på det sätt som måhända krävs av den högste chefen för Svensk polis. Nu har Stefan lagt ut en sammanfattande text, som på ett bestickande sätt beskriver hur viktigt det är vilken verklighetsbeskrivning som är förhärskande. Blå pixlar eller röda pixlar? Polisiära problem eller allt under kontroll... (Blåljus har skrivit om polisens "utmaningar" tidigare.)

I sin text beskriver Stefan från verkligheten hur polisers verklighetsbaserade uppfattningar (inte) tas till vara inom organisationen, och vilka möjligheter det finns att gå runt det. Han skriver som exempel:

"Det finns flera olika möjliga tillvägagångssätt för att skapa ett förändringstryck och jag kommer först redovisa ett exempel som jag inleder med en anekdot. Händelsen inträffade när jag var helt ny polis och arbetade i en av Stockholms hårt belastade förorter.

 

Vår närpolischef gav order att vi skulle fotpatrullera på var sin sida av höghusen eftersom det ökade synligheten. Men husen var ofta långa och vi hade svårt att agera när vi gick ensamma. Flera poliser framförde, som jag uppfattade, kloka och välgrundade argument för att detta var ett ineffektivt sätt att arbeta. Chefen avfärdade dock dessa. En order var en order. Jag frågade mina äldre kollegor varför vi inte pratade med vår chefs chef om den uppkomna situationen. De svarade att det var omöjligt eftersom det inom polisen inte accepteras att man går förbi en chefsnivå. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde som jag gjorde, men jag ringde till min chefs chef – en polismästare.

 

Under samtalet försökte jag förställa rösten så gott det gick, och jag kommer ihåg att jag presenterade mig som Peter Svenningsson – en boende i aktuellt område. Jag berättade att jag träffat på en ensam polis och frågat varför han gick ensam. Han hade svarat att det var för att han fått order om detta för att öka synligheten och att han tyvärr hade svårt att agera på grund av att han gick ensam. Jag framförde på ett tydligt sätt till polismästaren att jag som boende vill ha poliser som kan agera – inte bara som syns, och ifrågasatte beslutet att poliserna skulle patrullera på var sin sida om husen. Polismästaren förstod min kritik och sa att han skulle ta tag i frågan. Vid nästa utsättning framförde den chef som tidigare gett order om att vi skulle gå på var sin sida om husen att detta inte gällde längre.

 

Han förklarade inte närmare varför. Den externa kritiken från en boende verkade ha varit mer värd än ett tjugotal poliser som hade framfört samma argument. Jag var förundrad. Vad var det för en organisation jag hade hamnat i? Ett decennium senare började jag förstå."

 

Stefan avslutar sin trots allt ganska omfattande sammanfattning med följande stycke:

 

"För att polisen ska förvalta de årliga drygt 20 miljarderna på ett bättre sätt krävs en inriktning att försöka komma tillrätta med de grundläggande strukturella problemen, bl.a. ledningens syn och behandling av polispersonalen.  För att lyckas med detta krävs att det skapas ett förändringstryck. Men Polismyndighetens och polisledningens skönmålningar av verksamheten är ett hinder. Där har polispersonalen en viktig roll. Jag har i denna text pekat på att kunskap är makt och att polispersonalen har en stor möjlighet att bidra till att verksamheten blir bättre ur många aspekter om de utnyttjar detta förhållande."

Blåljus kommer att göra vad vi förmår, för att bidra till att sprida polisernas verklighetsuppfattning även under 2016. Ta det som ett nyårslöfte.

Tommy Hansson