Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2010-04-08 19:00
POLISENS HISTORIA
Ett slags civil polis i Stockholm skymtar redan på 1300-talet då Magnus Erikssons stadslag föreskrev att ”alla skola de vård och vaka som byamän äro och burskap ut givit hava”.
”Vård och vaka” är ett gammalt begrepp som förekommer redan i Bjärköarätten tillkommen ett hundratal år före stadslagen. ”Vården” eller ”burvården” blev benämningar på de som patrullerade stadens gator med uppgift att stävja ”nattabuller” och hålla ordning i staden under dygnets mörka timmar. ”Vården” hade också uppdraget att vara brandvakt. Ordningshållning och brandskydd är mer eller mindre tätt sammankopplade ända fram till 1800-talets mitt då de två ansvarsområdena renodlades tydligt.
Hur många ingick i ”vården”? Hävderna ger inga klara besked. Men 1475 finns ett borgmästarbeslut. Då det inte var några viktiga besök i staden ansågs det räcka med tolv man i vårdstyrkan – tre från vart och ett av de fyra kvarter staden indelades i på den tiden.
Patrulleringen började när vårdklockan i Bykyrkan (Storkyrkan) ringde och stadens portar stängdes. Under vintern tjänstgjorde vården från åtta på kvällen till sex på morgonen. Sommartid gick den på 21 och slutade 4.
De som patrullerade skulle vara utrustade för det. En uppgift från 1476 föreskriver att ”den i vård går, have pansare (järnhatt), armborst, sköld och krevita (bröstharnesk)”.
Uppträdde vården samlad eller i mindre grupper eller rentav enkelpatrullerande? Det finns få uppgifter om det. Ur domar kan man möjligen härleda att de i alla fall troligen gick två och två. Att våldföra sig på vården straffades rätt hårt. Peder Persson Rävaklo fick böta tolv mark 1490 ”för han slog vårdmannen”. Det högsta bötesbeloppet man hittat för ”hugg mot vården” är åttio mark från 1477. Det var en stor summa pengar.
Något om pengar och deras värde: den lägsta valören var penningar och åtta sådan var lika med en örtug. Tre örtugar blev ett öre och åtta öre kunde växlas mot en mark. Runt 1450 kostade ett par mansskor ett öre, knästövlar två och höga stövlar fyra öre paret. En ungt får betalades med ett öre, en ko med två mark och en oxe med fyra. En murmästare tjänade inklusive kost åtta öre (en mark) om dagen, en dräng fick fyra och en dagsverkskarl tre öre per dag.
På dagen då det var mycket folk i rörelse och färre brott sköttes ordningen av bysvenner. De var omkring fyra till sex i staden och fick sin lön ur de böter de kunde klämma borgarna på vilket gav upphov till ändlösa konflikter. Fritagning av en fånge som bysvennerna var i färd med att föra till ”Siskeburen” kunde bli dyrt. Exempel finns på att förövare fått betala upp till 160 mark (40 oxar!). Med medeltidens slut försvann bysvennerna stillsamt ur stadens historia.
Genom åren var det ett stort problem att få Stockholms borgare att fullgöra sina skyldigheter i vården. En tid fick staden se sina första kvinnliga ”poliser” eftersom borgarna skickade ut sina fruar. Det blev förbjudet efter en tid. Men det var troligen inte av omtanke om kvinnorna. En borgarhustru då var van att bestämma över många människor och hade säkert oftast åtskilligt med skinn på näsan. Förbudet berodde snarare på att man ville hålla borgarna till sina plikter.
Men det var inte lätt trots att höga böter hotade. Borgarna var inte roade av att gå omkring i mörka gränder och hela tiden löpa risk att åka på stryk från berusade nattvandrare. Tänkeböckerna vimlar av domar mot försumliga borgare. Böterna var sällan över tio mark men oftare runt fem vilket kan jämföras med påföljden för våld mot vården.
Johan III (1537 – 1592) var den som tröttnade på bråket med borgarna och gjorde ett försök med en fast vaktkår av yrkessoldater. Det blev ingen succé. Historien vimlar av krångel med borgerskapets betalning för vakten och med de ersättare som skickades istället. Karl IX (bilden t h) skriver 1607 att ”de
sänder intet annat än en hop drängar och tiggegubbar”. De yrkesknektar som ingick i vakten hade också problem med sina attityder och det kom ofta till rena handgripligheter mellan dem och hyggliga borgare. Klagomålen på vakten haglade.
inrättades genom 1634 års regeringsform. Överståthållaren skulle vara ”stadsens och borgerskapets förman” och tillsammans med magistraten ”förse staden med all god ordning och politi”. Överståthållarämbetet behöll sin särställning bland landets stadsledningar och överlevde ända till 1967 då det gick upp i länsstyrelsen för Stockholms län ledd av en landshövding liksom landets övriga län. För polisens del skulle det dock dröja ytterligare åtskilliga år in på 1900-talet innan den fick en länsorganisation.
Men 1634 skulle Överståthållaren tillsätta och organisera en stadsvakt som bestod av en stadskapten och 24 stadssoldater. De delades in i två grupper som vardera stod under befäl av en vaktmästare. Begreppet vaktmästare som i modern tid beskriver en ganska underordnad medarbetare för enklare sysslor avsåg då en verklig ”mästare” – det vill säga en som i kraft av erfarenhet och kunskap ledde arbetet inom vakten. En tidig station för stadsvakten låg på Själagårdsgatan. Vaktmästarna hade bland annat uppdraget att en gång före och en gång efter midnatt vid ”ovissa” tidpunkter inspektera stadsvakten och se till att de höll sig vakna och acceptabelt nyktra. En sentida upplaga av dessa var inspektionsbefälen som fanns kvar fram till skiftet mellan 1950- och 1960-talen. Vaktmästarna kunde utdela diverse bestraffningar till stadsvakterna för försumligheter men vad dessa än ställde till med fick de inte avskedas utan rannsakan och dom.
Vill du se en zoombar karta över Stockholm från 1600-talet? Klicka HÄR!
Stadsvaktens lön var dålig. De fick 60 daler silvermynt om året. Vid den tiden var en daler värd fyra mark och på den gick 8 öre eller 192 penningar. En tunna råg gick på tre daler, ett tjog ägg kostade fem öre och ett par skor en daler fyra öre. Det är lätt att se att 60 daler rann iväg rätt snabbt.
Redan 1642 ökade stadsvakten till två troppar om vardera 23 man – den östra och den västra. 1659 ökades styrkan till 100 man men redan 1660 besinnade sig stadens styrande och drog ner den till 60. Det var dock för klent och 1667 utökades styrkan med 36 man ridande stadsvakter som skulle bevaka malmarna under ledning av en vaktmästare. Försöket ansågs misslyckat och rytteriet drogs in efter kort tid och vakterna fick ingå i den ordinarie styrkan.
Enligt politikollegiums instruktion skulle vakterna stävja bråk och oljud med tillsägelser. De fick bara frihetsberöva våldsverkare och tjuvar. Däremot hade de i alla lägen rätt att ”bruka gevalt (våld) emot dem som emot vakten föröva gevalt”.
Det blev snart klart för det styrande att det inte räckte med tillsägelser mot bråkmakare. På 1670-talet fick stadsvakten rätt att frihetsberöva även dessa och sätta in dem i arrest. De styrande märkte att det blev allt vanligare att gatans invånare gav sig på stadsvakterna. Det får inte ske slog man fast i en förordning från 1679 och ”haver bemälte stadsvakt det med vapen att (av)styra.” Skulle angriparna i något läge bli vakten övermäktig ”haver stadsvakten lov och frihet däruppå med skarpt att skjuta och eld giva.”
I lagtexten konstateras torrt att den angripare som därvid kommer till skada eller dör får skylla sig själv. Men om någon däremot skadar stadsvakten ska förövaren straffas hårt. 1690 understryks det nämligen att ”ingen ska understå sig vid hårt och exemplart straff till görandes att överfalla eller sätta sig emot stadsvakten”.
Det var hårt och farligt att vara stadsvakt och rekryteringen gick trögt. Staden ville inte höja de 60 dalerna – det talades till och med om att sänka dem till 40 – men till sist kom man fram till att som s k sportler ge vakterna en tredjedel av de böter de drog in när de lagförde ordningsförseelser av olika slag.
1661 antogs en brandordning för staden som innebar att ett antal brandmästare tillsattes. Dessa hade brandvakter
(bilden t h) under sig som under sin patrullering också skulle ingripa mot ordningsstörningar. Till detta kom ett antal uppsyningsmän med polisiära uppgifter i övervakningen av handeln. Det blev fler och fler vakter av olika slag mycket beroende på den centrala roll i styrelsen av riket som Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna givit Stockholm i de lagar som kom att genomföras 1634 – två år efter kungens död vid Lützen.
När Stockholm på 1700-talet gick in i frihetstiden stod det illa till med stadsvakten. Framförallt det farliga arbetet (politikollegium hade till och med tvingats anställa en egen läkare för tillsyn av alla vakternas skador) och den usla avlöningen som fortfarande var 60 daler per år gjorde det snart omöjligt att få hyggligt folk att ta jobbet. Staden sänkte sig tidvis så lågt att man satte in krigsfångar som stadsvakter vilket givetvis inte förbättrade relationen till allmänheten.
Vill du se en zoombar Stockholmskarta från 1700-talet? Klicka HÄR!
1722 hade stadsvakten fått en liten lättnad – man slapp jaga lösdrivare och bevaka fångtransporter vilket ansågs förnedrande. En särskild kår inrättades för det som snart fick öknamnet ”paltarna” (bilden t h). Stadsvaktens öknamn var sedan länge ”korvar” (bilden t v - det är Kanslihusets kolonner som skymtar i bakgrunden). Det är möjligen en härledning från tyskan – stadsvakter i Tyskland kallades ”Hans Wurst” eller ”Würstel”, det tyska
folklustspelets dummerjöns. Översättningen till ”korv” låg nära till hands.
1776 kom en genomgripande förändring av stadens vakt. Gustav III hade låtit undersöka ”huvudorsakerna till politiens förfall här i recidencet” och kommit fram till att mycket måste göras. En viktig åtgärd var att inrätta en tjänst som polismästare. Utöver det anställdes ett stort antal nya chefer i tidens anda. Gustav III tog också poliskåren i ”sitt nådiga hägn” vilket innebar stränga straff för den som förgrep sig mot polisbetjäningen.
”Kongl. Police Kammaren” byggdes upp och fick lokaler i Tessinska palatset vid Slottsbacken. När staden nu indelas dyker för första gången ordet ”trakt” upp i hävderna som benämning på ett område. Ännu i början av 1960-talet kunde man höra äldre poliser tala om till exempel ”att komma ut på trakt” – det vill säga lämna centralpolisen och få placering på ett vaktdistrikt.
Polisbetjäningen hade ännu inga uniformer. De hade tjänstetecken i form av
en bricka i metall med Sankt Eriksbilden som hängde i en kedja runt halsen. Löneskillnaderna var svindlande – en polismästare hade1200 riksdaler om året – en övergevaldiger (arbetsledare) 150, en ordinarie polisbetjänt 50 och en på extra stat 30 riksdaler.
Organisatoriskt hände sedan inte mycket förrän 1839 då begreppet polisvaktkontor dyker upp. Nu börjar man också kunna skönja den indelning med namn efter församlingarna som kom att bevaras ganska intakt fram till 1972: Nicolai (Gamla Stan), Klara, Kungsholmen, Adolf Fredrik, Jakob, Johannes, Ladugårdslands församling (Östermalm), Katarina och Maria. Uniform infördes med en dubbelknäppt långrock som nådde något nedanför knäna och en hög hatt. Beväpningen utgjordes av en knölpåk (b
ilden t v är en illustration till en tidningsartikel där det påstås att poliserna gick lös på kvinnor och barn med sina påkar).
Borgerskapet klagade dock fortfarande på polisbevakningen inte minst nattetid. På 1840-talet anställdes extra betjänter som hjälpte till med bevakningen nattetid. Yrket var fortfarande mycket farligt och på 1840-talet fann de styrande att det började bli alltför vanligt att poliser överfölls och skadades. Man införde en rätt att bära sabel – vilken poliserna dock fick bekosta själva.
Claes Cassel (kontakta)
Serien om polishistorien gjorde ett kort uppehåll den 1 april då polisfackets stämma fick en omfattande redovisning. Efter nr TVÅ som publiceras idag den 8 april återkommer serien i nästa Blåljus den 15 april då vi kommit fram till 1850 - det år då principer och huvuddrag för den moderna Stockholmspolisen skapas. Där avslutas historiken om det vi kan kalla tjänstesidan. Efter den följer ett flertal avsnitt om den dramatiska polisfackliga historien i Stockholm.
"Om någon ger sig på stadsvakten med våld sägs i en förordning från 1679: ”haver bemälte stadsvakt det med vapen att (av)styra.” Skulle angriparna i något läge bli vakten övermäktig ”haver stadsvakten lov och frihet däruppå med skarpt att skjuta och eld giva.” I lagtexten konstateras därefter torrt att den angripare som därvid kommer till skada eller dör får skylla sig själv".
POLISENS HISTORIA
I STOCKHOLMS STAD
Ett slags civil polis i Stockholm skymtar redan på 1300-talet då Magnus Erikssons stadslag föreskrev att ”alla skola de vård och vaka som byamän äro och burskap ut givit hava”.
”Vård och vaka” är ett gammalt begrepp som förekommer redan i Bjärköarätten tillkommen ett hundratal år före stadslagen. ”Vården” eller ”burvården” blev benämningar på de som patrullerade stadens gator med uppgift att stävja ”nattabuller” och hålla ordning i staden under dygnets mörka timmar. ”Vården” hade också uppdraget att vara brandvakt. Ordningshållning och brandskydd är mer eller mindre tätt sammankopplade ända fram till 1800-talets mitt då de två ansvarsområdena renodlades tydligt.
Bykyrkan ringde in patrulleringen
Hur många ingick i ”vården”? Hävderna ger inga klara besked. Men 1475 finns ett borgmästarbeslut. Då det inte var några viktiga besök i staden ansågs det räcka med tolv man i vårdstyrkan – tre från vart och ett av de fyra kvarter staden indelades i på den tiden.
Patrulleringen började när vårdklockan i Bykyrkan (Storkyrkan) ringde och stadens portar stängdes. Under vintern tjänstgjorde vården från åtta på kvällen till sex på morgonen. Sommartid gick den på 21 och slutade 4.
"Hugg mot vården" kostade mycket
De som patrullerade skulle vara utrustade för det. En uppgift från 1476 föreskriver att ”den i vård går, have pansare (järnhatt), armborst, sköld och krevita (bröstharnesk)”.
Uppträdde vården samlad eller i mindre grupper eller rentav enkelpatrullerande? Det finns få uppgifter om det. Ur domar kan man möjligen härleda att de i alla fall troligen gick två och två. Att våldföra sig på vården straffades rätt hårt. Peder Persson Rävaklo fick böta tolv mark 1490 ”för han slog vårdmannen”. Det högsta bötesbeloppet man hittat för ”hugg mot vården” är åttio mark från 1477. Det var en stor summa pengar.
Fritagning av en fånge
Något om pengar och deras värde: den lägsta valören var penningar och åtta sådan var lika med en örtug. Tre örtugar blev ett öre och åtta öre kunde växlas mot en mark. Runt 1450 kostade ett par mansskor ett öre, knästövlar två och höga stövlar fyra öre paret. En ungt får betalades med ett öre, en ko med två mark och en oxe med fyra. En murmästare tjänade inklusive kost åtta öre (en mark) om dagen, en dräng fick fyra och en dagsverkskarl tre öre per dag.
På dagen då det var mycket folk i rörelse och färre brott sköttes ordningen av bysvenner. De var omkring fyra till sex i staden och fick sin lön ur de böter de kunde klämma borgarna på vilket gav upphov till ändlösa konflikter. Fritagning av en fånge som bysvennerna var i färd med att föra till ”Siskeburen” kunde bli dyrt. Exempel finns på att förövare fått betala upp till 160 mark (40 oxar!). Med medeltidens slut försvann bysvennerna stillsamt ur stadens historia.
Första kvinnliga "poliserna"
Genom åren var det ett stort problem att få Stockholms borgare att fullgöra sina skyldigheter i vården. En tid fick staden se sina första kvinnliga ”poliser” eftersom borgarna skickade ut sina fruar. Det blev förbjudet efter en tid. Men det var troligen inte av omtanke om kvinnorna. En borgarhustru då var van att bestämma över många människor och hade säkert oftast åtskilligt med skinn på näsan. Förbudet berodde snarare på att man ville hålla borgarna till sina plikter.
Men det var inte lätt trots att höga böter hotade. Borgarna var inte roade av att gå omkring i mörka gränder och hela tiden löpa risk att åka på stryk från berusade nattvandrare. Tänkeböckerna vimlar av domar mot försumliga borgare. Böterna var sällan över tio mark men oftare runt fem vilket kan jämföras med påföljden för våld mot vården.
Johan III tröttnade
Johan III (1537 – 1592) var den som tröttnade på bråket med borgarna och gjorde ett försök med en fast vaktkår av yrkessoldater. Det blev ingen succé. Historien vimlar av krångel med borgerskapets betalning för vakten och med de ersättare som skickades istället. Karl IX (bilden t h) skriver 1607 att ”de
sänder intet annat än en hop drängar och tiggegubbar”. De yrkesknektar som ingick i vakten hade också problem med sina attityder och det kom ofta till rena handgripligheter mellan dem och hyggliga borgare. Klagomålen på vakten haglade.ÖVERSTÅTHÅLLARÄMBETET
inrättades genom 1634 års regeringsform. Överståthållaren skulle vara ”stadsens och borgerskapets förman” och tillsammans med magistraten ”förse staden med all god ordning och politi”. Överståthållarämbetet behöll sin särställning bland landets stadsledningar och överlevde ända till 1967 då det gick upp i länsstyrelsen för Stockholms län ledd av en landshövding liksom landets övriga län. För polisens del skulle det dock dröja ytterligare åtskilliga år in på 1900-talet innan den fick en länsorganisation.
Men 1634 skulle Överståthållaren tillsätta och organisera en stadsvakt som bestod av en stadskapten och 24 stadssoldater. De delades in i två grupper som vardera stod under befäl av en vaktmästare. Begreppet vaktmästare som i modern tid beskriver en ganska underordnad medarbetare för enklare sysslor avsåg då en verklig ”mästare” – det vill säga en som i kraft av erfarenhet och kunskap ledde arbetet inom vakten. En tidig station för stadsvakten låg på Själagårdsgatan. Vaktmästarna hade bland annat uppdraget att en gång före och en gång efter midnatt vid ”ovissa” tidpunkter inspektera stadsvakten och se till att de höll sig vakna och acceptabelt nyktra. En sentida upplaga av dessa var inspektionsbefälen som fanns kvar fram till skiftet mellan 1950- och 1960-talen. Vaktmästarna kunde utdela diverse bestraffningar till stadsvakterna för försumligheter men vad dessa än ställde till med fick de inte avskedas utan rannsakan och dom.
Vill du se en zoombar karta över Stockholm från 1600-talet? Klicka HÄR!
100 man i stadsvakten 1659
Stadsvaktens lön var dålig. De fick 60 daler silvermynt om året. Vid den tiden var en daler värd fyra mark och på den gick 8 öre eller 192 penningar. En tunna råg gick på tre daler, ett tjog ägg kostade fem öre och ett par skor en daler fyra öre. Det är lätt att se att 60 daler rann iväg rätt snabbt.
Redan 1642 ökade stadsvakten till två troppar om vardera 23 man – den östra och den västra. 1659 ökades styrkan till 100 man men redan 1660 besinnade sig stadens styrande och drog ner den till 60. Det var dock för klent och 1667 utökades styrkan med 36 man ridande stadsvakter som skulle bevaka malmarna under ledning av en vaktmästare. Försöket ansågs misslyckat och rytteriet drogs in efter kort tid och vakterna fick ingå i den ordinarie styrkan.
"Skarpt att skjuta och eld giva"
Enligt politikollegiums instruktion skulle vakterna stävja bråk och oljud med tillsägelser. De fick bara frihetsberöva våldsverkare och tjuvar. Däremot hade de i alla lägen rätt att ”bruka gevalt (våld) emot dem som emot vakten föröva gevalt”.
Det blev snart klart för det styrande att det inte räckte med tillsägelser mot bråkmakare. På 1670-talet fick stadsvakten rätt att frihetsberöva även dessa och sätta in dem i arrest. De styrande märkte att det blev allt vanligare att gatans invånare gav sig på stadsvakterna. Det får inte ske slog man fast i en förordning från 1679 och ”haver bemälte stadsvakt det med vapen att (av)styra.” Skulle angriparna i något läge bli vakten övermäktig ”haver stadsvakten lov och frihet däruppå med skarpt att skjuta och eld giva.”
Fick en tredjedel av böterna
I lagtexten konstateras torrt att den angripare som därvid kommer till skada eller dör får skylla sig själv. Men om någon däremot skadar stadsvakten ska förövaren straffas hårt. 1690 understryks det nämligen att ”ingen ska understå sig vid hårt och exemplart straff till görandes att överfalla eller sätta sig emot stadsvakten”.
Det var hårt och farligt att vara stadsvakt och rekryteringen gick trögt. Staden ville inte höja de 60 dalerna – det talades till och med om att sänka dem till 40 – men till sist kom man fram till att som s k sportler ge vakterna en tredjedel av de böter de drog in när de lagförde ordningsförseelser av olika slag.
Politikollegium anställde egen läkare
1661 antogs en brandordning för staden som innebar att ett antal brandmästare tillsattes. Dessa hade brandvakter
(bilden t h) under sig som under sin patrullering också skulle ingripa mot ordningsstörningar. Till detta kom ett antal uppsyningsmän med polisiära uppgifter i övervakningen av handeln. Det blev fler och fler vakter av olika slag mycket beroende på den centrala roll i styrelsen av riket som Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna givit Stockholm i de lagar som kom att genomföras 1634 – två år efter kungens död vid Lützen.När Stockholm på 1700-talet gick in i frihetstiden stod det illa till med stadsvakten. Framförallt det farliga arbetet (politikollegium hade till och med tvingats anställa en egen läkare för tillsyn av alla vakternas skador) och den usla avlöningen som fortfarande var 60 daler per år gjorde det snart omöjligt att få hyggligt folk att ta jobbet. Staden sänkte sig tidvis så lågt att man satte in krigsfångar som stadsvakter vilket givetvis inte förbättrade relationen till allmänheten.
Vill du se en zoombar Stockholmskarta från 1700-talet? Klicka HÄR!
En tjänst som polismästare
1722 hade stadsvakten fått en liten lättnad – man slapp jaga lösdrivare och bevaka fångtransporter vilket ansågs förnedrande. En särskild kår inrättades för det som snart fick öknamnet ”paltarna” (bilden t h). Stadsvaktens öknamn var sedan länge ”korvar” (bilden t v - det är Kanslihusets kolonner som skymtar i bakgrunden). Det är möjligen en härledning från tyskan – stadsvakter i Tyskland kallades ”Hans Wurst” eller ”Würstel”, det tyska
folklustspelets dummerjöns. Översättningen till ”korv” låg nära till hands.1776 kom en genomgripande förändring av stadens vakt. Gustav III hade låtit undersöka ”huvudorsakerna till politiens förfall här i recidencet” och kommit fram till att mycket måste göras. En viktig åtgärd var att inrätta en tjänst som polismästare. Utöver det anställdes ett stort antal nya chefer i tidens anda. Gustav III tog också poliskåren i ”sitt nådiga hägn” vilket innebar stränga straff för den som förgrep sig mot polisbetjäningen.
Svindlande löneskillnader
”Kongl. Police Kammaren” byggdes upp och fick lokaler i Tessinska palatset vid Slottsbacken. När staden nu indelas dyker för första gången ordet ”trakt” upp i hävderna som benämning på ett område. Ännu i början av 1960-talet kunde man höra äldre poliser tala om till exempel ”att komma ut på trakt” – det vill säga lämna centralpolisen och få placering på ett vaktdistrikt.
Polisbetjäningen hade ännu inga uniformer. De hade tjänstetecken i form av
en bricka i metall med Sankt Eriksbilden som hängde i en kedja runt halsen. Löneskillnaderna var svindlande – en polismästare hade1200 riksdaler om året – en övergevaldiger (arbetsledare) 150, en ordinarie polisbetjänt 50 och en på extra stat 30 riksdaler.Sabel infördes - som poliserna fick köpa själva
Organisatoriskt hände sedan inte mycket förrän 1839 då begreppet polisvaktkontor dyker upp. Nu börjar man också kunna skönja den indelning med namn efter församlingarna som kom att bevaras ganska intakt fram till 1972: Nicolai (Gamla Stan), Klara, Kungsholmen, Adolf Fredrik, Jakob, Johannes, Ladugårdslands församling (Östermalm), Katarina och Maria. Uniform infördes med en dubbelknäppt långrock som nådde något nedanför knäna och en hög hatt. Beväpningen utgjordes av en knölpåk (b
ilden t v är en illustration till en tidningsartikel där det påstås att poliserna gick lös på kvinnor och barn med sina påkar).Borgerskapet klagade dock fortfarande på polisbevakningen inte minst nattetid. På 1840-talet anställdes extra betjänter som hjälpte till med bevakningen nattetid. Yrket var fortfarande mycket farligt och på 1840-talet fann de styrande att det började bli alltför vanligt att poliser överfölls och skadades. Man införde en rätt att bära sabel – vilken poliserna dock fick bekosta själva.
Claes Cassel (kontakta)
I BLÅLJUS 15 APRIL:
Serien om polishistorien gjorde ett kort uppehåll den 1 april då polisfackets stämma fick en omfattande redovisning. Efter nr TVÅ som publiceras idag den 8 april återkommer serien i nästa Blåljus den 15 april då vi kommit fram till 1850 - det år då principer och huvuddrag för den moderna Stockholmspolisen skapas. Där avslutas historiken om det vi kan kalla tjänstesidan. Efter den följer ett flertal avsnitt om den dramatiska polisfackliga historien i Stockholm.
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september