Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2010-04-15 19:00
1850 blev ett viktigt år och det som polisen i Stockholm i sin moderna form räknar som sitt födelseår. All bevakning av ordningen i staden övertogs av polisen – både den gamla stadsvakten och brandvakten hade fram till dess haft polisiära uppdrag. Stadsvakten fick nu delvis brandskyddsuppdrag och omorganiserades delvis till en rådhusvakt. Flera viktiga principer slogs fast för polisen.
• Bara polisen skulle utföra polisarbete
• Polisen skulle bara arbeta med polisarbete
• Numerären skulle utökas för att leva upp till de två första principerna och
• Löneförmånerna i kontant lön skulle medge ”tillräcklig bärgning” för poliserna. Del i böterna som avlöning försvann.
Organisatoriskt fick nu flera trakterna även en numrering som kom att följa dem ända till 1972: Första (Nicolai, del av), tredje (Kungsholmen), fjärde (Klara), femte (Adolf Fredrik), sjunde (Östermalm) och åttonde (Katarina). Ordningstalen sjätte (Jakob) och tionde (Maria) kom med tiden att tilldelas inkorporerade förorter (Bromma respektive Enskede). Nicolai blev senare en trakt och då blev tvåan över för Maria som behöll den till 1972.
Vill du se en zoombar Stockholmskarta från 1870? Klicka HÄR!
Titeln överkonstapel syns nu för första gången, hängde med långt in på 1900-talet och används skämtsamt än i dag. Kåren uniformerades ordentligt med rock, byxor, väst, kappa av läder och en hög hatt med en skyddande skärm fram och ett nackskydd bak. Tjänstevapen var sabel och träbatong. Polisbrickorna behölls för spaningsarbete.
Poliskommissarier vid den här tiden tjänade årligen 600 riksdaler banko, överkonstaplar 400, konstaplar 300, extrakonstaplar 100 och reservkonstaplar 25 rdr bko.
1864 togs ännu ett viktigt principiellt steg – polisen skildes helt från den dömande makt den haft fram till dess. I stället inrättades särskilda polisdomare som hade hand om den mängd enklare mål som polisens arbete resulterade i. Polisdomarna fanns kvar ända in på 1960-talet innan tingsrätterna övertog alla ärenden.
Poliserna som tillsatts i den nya organisationen räckte inte trots den uttalade ambitionen. Fritidspass blev mycket vanliga och till exempel ett nattpass betalades med 24 skilling banco, motsvarande ca 55 öre.
Disciplinen var mycket hård. Den polis som inte anmälde sjukdom minst en timme före sitt pass början fick böta 32 skilling. Samma straff utdömdes för den konstapel som kom för sent till ett pass – oavsett hur obetydlig förseningen än var. Man anar gamla inrotade föreställningar bakom det även i modern tid obönhörliga kravet att komma i tid till utsättning – även om ”straffet” – nu i form av tårta - mildrats betydligt.
På 1850-talet tillkom en kriminalavdelning. Fyra konstaplar avdelades att tjänstgöra på den 1853. De fyra var inte bundna till någon trakt. Tidigare hade spaningar efter brottslingar bara skett i den trakt där brottet begåtts – det var inte alltid framgångsrikt. Tvärtom visade sig behovet av poliser som rörde sig över hela staden vara stort. Redan 1866 bestod detektiva polisen av fem överkonstaplar och sjutton konstaplar.
En sedlighetspolis tillkom 1864 och bemannades med en överkonstapel och två konstaplar. Ett polisrytteri byggdes upp 1883. Först arbetade åtta konstaplar med lika många hästar där men styrkan utökades snart till en överkonstapel och tolv konstaplar. En ordonnansavdelning för handräckningsuppdrag inrättades 1885 med en överkonstapel och sex obefordrade. 1887 bildades piketen vars fordon var en vagn och en släde. Samma år skapades hittegodsavdelningen. De uniformerade specialpoliserna samlades i en centralavdelning och de bar bokstäverna ”CP” på axelklaffarna.
1887 infördes pickelhuvor (bilden t h visar pickelhuvan och den huvudbonad den avlöste) som bars under plusgrader – en pälsmössa infördes för dagar då temperaturen sjönk under noll.
Arbetstiderna var mycket hårda med pass som kunde vara upp till 20 timmar och mycket lite fritid. Ständiga kommenderingar med anledning av t ex julhandel, skridskoåkning och föreställningar på Gröna Lund slet sönder den lilla ledighet som gavs.
Befälen hade oinskränkt makt över de obefordrade genom olämplighetsparagrafen som sattes i kraft genom den s k ”dödrapporten” där ett befäl kunde hemställa att en konstapel som han fattat agg mot skulle avskedas.
För att upprätthålla ett sken av rättvisa kallades konstapeln till ett förhör med polismästaren som förhörsledare och domare och författaren av ”dödrapporten” som åklagare. Utgången var dock given och många konstaplar gitte inte komma till förhöret utan lämnade bara in sabel och uniform och försvann.
Så såg det ut när polisen i Stockholm gick in i nittonhundratalet som under sitt spann skulle medföra mera genomgripande förändringar och större utbyggnad än under alla århundradena sedan de första polisliknande patrullerna dök upp i huvudstadens annaler.
Staden växte snabbt på i nittonhundratalets början. 1904 – 1905 förvärvade staden mera mark – 2000 hektar – än vad den tidigare egentliga staden täckte för yta. Till slut började man 1913 inkorporera hela kommuner – Brännkyrka med Enskede – och tre år senare hela Bromma. 1949 tog Stockholm hand om hela Spånga och Hässelby, 1961 Vårby och 1962 Järvafältet.
Vill du se en zoombar Stockholmskarta från 1904? Klicka HÄR!
För polisen innebar det här att man 1913 (som tidigare nämnts) fick ett tionde distrikt, Enskede. 1944 slogs Jakob samman med Klara och siffran sex kunde användas för Bromma och Vällingby (Bromma hade tidigare hört till Kungsholmen). 1956 tillkom elfte distriktet, Midsommarkransen, och 1962 det tolfte, Farsta.
Den detektiva avdelningen som vuxit snabbt och fortsatte att växa fick nytt namn 1917 och kallades kriminalavdelningen. 1906 hade ett signalementskontor för fotografering och fingeravtryckstagning upprättats inom avdelningen. Redan 1921 omvandlades kontoret till Statens centralbyrå för fingeravtryck och 1939 blev byrån Statens kriminaltekniska anstalt.
De första trafikförordningarna i Stockholm kom i början på 1700-talet. Så kallat ”överdådigt körande” straffades strängt. ”Då kuskar mötas åt, de vardera styra till vänster” stod det också. Vänstertrafik kom snart att påbjudas i hela landet utom en period 1718 – 1734 då högertrafik påbjöds för postväsendet vilket andra trafikanter förstås var kloka nog att rätta sig efter. Men från 1734 till 1967 rådde vänstertrafik.
Den förste trafikdirigerande polisen är dokumenterad i en tidningsillustration från 1888 när en konstapel mitt i Götgatan ser till att ångspårvagnen nerifrån Slussen får fri väg (bilden t v).
Den förste bilist som rapporterades för vårdslöshet var en direktör från Lidingö som konstapeln menade kört ”med den värsta fart” Strandvägen österut. Direktören nekade och bjöd till och med polisdomaren på en provtur som roade denne mycket. Men han var van att döma på konstaplarnas vittnesmål och beslutade ändå om 15 kronor i böter.
Rent parantetiskt ett personligt minne: En man hade förvånat alla med att efter någon tid ändra sitt första erkännande och neka till att ha varit full när jag införde honom i arresten i Gamla stan i 1960-talets början. Han dök upp inför en av de sista polisdomarna och bedyrade sin oskuld. Domaren vände sig trött till mig som var inkallad som vittne men inte mindes just denna fyllerist: ”Brukar konstapeln inmana nyktra personer i arresten?” Nej”, svarade jag sanningsenligt, ”det hinner vi inte i Gamla stan. Vi får koncentrera oss på dem som inte tycks klara att ta sig från platsen”. Klubbslag, ”50 kronor i böter. Nästa mål!”
Hursomhelst – trafiken ökade och 1924 ansåg staden att det behövdes
rörlig trafikövervakning. Sex konstaplar – som allmänheten kom att kalla ”jagare” – fick uppdraget att hålla ett öga på bilisterna från tre stora motorcyklar med sidvagn (på bilden t h nedanför Polishusets stora trappa). 1931 inrättades en trafikavdelning. Till den kom också en bit in på 1960-talet alla trafikdirigerande konstaplar i vaktdistrikten att höra. Senare övertog distriktskonstaplarna dirigeringen. Under 1970-talet ansågs de utbyggda trafikljusen ha gjort ”handjagningen” överflödig.
Piketen hade vid bildandet placerats i femte distriktets lokaler vid
Kammakaregatan. 1902 flyttades den till sjunde distriktet vid Storgatan. Här kom den att stanna till 1948 då den flyttades till polishuset tillsammans med en annan piket som byggts upp 1929 i Maria. 1913 motoriserades piketen 
med en helt öppen Scania Vabis med bänkar med plats för totalt åtta man. Den fick de dras med till 1932 då den bör ha varit åtskilligt nedgången. Den byttes mot en Mercedes Benz. 1913 fanns för övrigt ytterligare två bilar inom polisen i Stockholm. Polismästaren hade en, kriminalavdelningen en annan.
Polisrytteriet fick 1907 nya stall i polishuset. 1950 flyttade 26 av hästarna till Östermalmsstationen. 1957 var alla polisens hästar samlade i Livskvadronens kaserner vid Lidingövägen där de ännu är kvar.
Stadens första polishundar köptes in 1910. När Bromma och Brännkyrka inkorporerades ökades antalet och 1945 fanns tjugo hundar (bilden nedan - innan bärbar radio infördes togs uppdragen emot på brandskåpstelefonerna som fanns över hela staden). 1964 var
numerären 32 hundar. Genom åren har åtskilliga klåfingriga byråkrater varit ute efter påstådd större effektivitet. Ett förslag som diskuterades mycket var att hundarna skulle ”stallas” och hämtas ut av de poliser som för tillfället tjänstgjorde i stället för att hunden var en ”familjemedlem” hos varje hundförare. Förnuftet segrade till sist och familjemodellen slogs fast.
Vill du se en zoombar Stockholmskarta från 1940? Klicka HÄR!
En hamnavdelning inrättades 1921. Redan i maj fick avdelningen sin första båt. 1933 kom ännu en. Under en period hade Stockholm även en särskild tullpolis från 1923 till 1938 då den överfördes till statspolisen. Den arbetade med hembränning och spritsmuggling och redan från början även med narkotikasmuggling. 1924 inträffade det första kända dödsfallet till följd av kokainmissbruk.
En som var med på den tiden var Gustaf Adolf Blomberg som berättat om sin polisbana i Stockholm i Nordiska museets skriftserie. Boken är mycket intressant och detaljrik. Just jakten på spritsmugglare beskrivs målande och drastiskt. Gustaf Adolf skildrar också hur den hårda och farliga tjänsten på stadens gator skapade hårdföra och härdade poliser som inte backade för någon.
Han var vid ett tillfälle i Sandarne söder om Söderhamn där svåra oroligheter brutit ut mot strejkbryteri. Han skriver att han hade stor förståelse för arbetarnas sak men att han ändå måste sköta polisjobbet objektivt.
Oroligheterna i Sandarne underblåstes av kommunistiska agitatorer och situationen var explosiv. Landsfogden beslutade att skicka fram inkommenderade stockholmspoliser i främsta linjen eftersom han inte litade på att lokala poliser och fjärdingsmän skulle kunna stå emot. Gustaf Adolf Blomberg noterar torrt att de var vana att alltid få ta första stöten, det bekom honom inte för ”nog skulle det gå bra långt innan vi sexton stockholmare strök på foten för ett par tusen norrlandskommunister”. Så långt gick det inte heller.
I samband med att andra världskriget kom hotande nära byggdes under stort hemlighetsmakeri (till och med lagarna kring verksamheten var hemliga) en allmän säkerhetstjänst upp som doldes bland kriminalavdelningens ordinarie rotlar och fick underståthållaren Eric Hallgren som chef. Den överfördes senare till statspolisen.
De första försöken med radio i fordon gjordes 1932 i tionde distriktet, Enskede. Ett antal motorcyklar fick radio. Apparaterna skakade snabbt sönder och försöket avbröts. 1938 – 1939 byggdes radio in i tre bilar. Det försöket föll väl ut (bilden t v - försök på Gärdet. Flaggornas roll är oklar - kanske markerar de utryckning) och i februari 1940 inrättades en radiobilavdelning. Redan 1945 bestod den av tio bilar (åtta i reserv) och 1960 var det 35 (sju i reserv). 1972 var avdelningens saga all och bilarna fördelades på distrikten.
Vill du se en zoombar Stockholmskarta från 1976? Klicka HÄR!
Den här historiken slutar just 1972. Förstatligandet kom 1965 och från den tiden började krafter utifrån (läs: Rikspolisstyrelsen) lägga sig i hur polisen i Stockholm var organiserad och skötte sitt jobb. Trots betydande motstånd från poliser och även politiker genomdrevs en omorganisation 1972 som raderade ut den uppbyggnad som till mycket stor del byggt på närkontakt med lokalsamhället runtomkring. Vaktdistrikten reducerades till hälften – sex stora stationer. Med facit i handen kan man slå fast att bristen på kontakt med polisen, som medborgarna klagar så mycket över, byggdes in i den nya organisationen och kom att bli bestående. Kvarterspolistanken på slutet av 1970- och början av 1980-talen var en ansats till att bygga kontakt med allmänheten men nådde aldrig längre än så. Närpolisidén i 1990-talets mitt kunde rått bot på problemet om den fått tillfälle att blomstra men i stället startades den olyckligtvis strax före en brant utförsbacke i de samhälleliga finanserna och kom att förfuskas genom en anmärkningsvärd brist på politisk principfasthet, uthållighet och framförhållning. Idag växer poliskontoren fram som ett tredje försök att rätta till det som gick fel 1972.
Claes Cassel
Med detta avsnitt avslutas den allmänna delen av polishistorien som beskrivit tjänstesidans utveckling. I nästa avsnitt som publiceras på Blåljus den 15 april kan du börja läsa om huvudstadens dramatiska polisfackliga historia. Poliserna var tidiga med att organisera sig – Kamraterna förening för Stockholms poliskonstaplar (senare ”polismän”) var en av de tidigaste 1903. Tretton år tidigare hade konstaplarna ställts upp på polisgården och fått höra ett hotfullt strafftal för att de träffats och diskuterat en fackförening. Historien bjuder på tänkvärd läsning om polisfacklig kamp mot en många gånger helt hänsynslös arbetsgivare. Kanske kan läsningen också bidra till insikt om bakgrunden till det frostiga förhållande som än idag råder mellan huvudstadslänets polis och poliserna i resten av landet.
”Arbetstiderna var mycket hårda med pass som kunde vara upp till 20 timmar och mycket lite fritid. Ständiga kommenderingar med anledning av t ex julhandel, skridskoåkning och föreställningar på Gröna Lund slet sönder den lilla ledighet som gavs. Befälen hade oinskränkt makt över de obefordrade genom olämplighetsparagrafen som sattes i kraft genom den s k ”dödrapporten” där ett befäl kunde hemställa att en konstapel som han fattat agg mot skulle avskedas.”
1850 föddes en verklig
polis i Stockholms stad
1850 blev ett viktigt år och det som polisen i Stockholm i sin moderna form räknar som sitt födelseår. All bevakning av ordningen i staden övertogs av polisen – både den gamla stadsvakten och brandvakten hade fram till dess haft polisiära uppdrag. Stadsvakten fick nu delvis brandskyddsuppdrag och omorganiserades delvis till en rådhusvakt. Flera viktiga principer slogs fast för polisen.
• Bara polisen skulle utföra polisarbete
• Polisen skulle bara arbeta med polisarbete
• Numerären skulle utökas för att leva upp till de två första principerna och
• Löneförmånerna i kontant lön skulle medge ”tillräcklig bärgning” för poliserna. Del i böterna som avlöning försvann.
Organisatoriskt fick nu flera trakterna även en numrering som kom att följa dem ända till 1972: Första (Nicolai, del av), tredje (Kungsholmen), fjärde (Klara), femte (Adolf Fredrik), sjunde (Östermalm) och åttonde (Katarina). Ordningstalen sjätte (Jakob) och tionde (Maria) kom med tiden att tilldelas inkorporerade förorter (Bromma respektive Enskede). Nicolai blev senare en trakt och då blev tvåan över för Maria som behöll den till 1972.
Vill du se en zoombar Stockholmskarta från 1870? Klicka HÄR!
Stora löneskillnader
Titeln överkonstapel syns nu för första gången, hängde med långt in på 1900-talet och används skämtsamt än i dag. Kåren uniformerades ordentligt med rock, byxor, väst, kappa av läder och en hög hatt med en skyddande skärm fram och ett nackskydd bak. Tjänstevapen var sabel och träbatong. Polisbrickorna behölls för spaningsarbete.
Poliskommissarier vid den här tiden tjänade årligen 600 riksdaler banko, överkonstaplar 400, konstaplar 300, extrakonstaplar 100 och reservkonstaplar 25 rdr bko.
Poliserna räckte inte till
1864 togs ännu ett viktigt principiellt steg – polisen skildes helt från den dömande makt den haft fram till dess. I stället inrättades särskilda polisdomare som hade hand om den mängd enklare mål som polisens arbete resulterade i. Polisdomarna fanns kvar ända in på 1960-talet innan tingsrätterna övertog alla ärenden.
Poliserna som tillsatts i den nya organisationen räckte inte trots den uttalade ambitionen. Fritidspass blev mycket vanliga och till exempel ett nattpass betalades med 24 skilling banco, motsvarande ca 55 öre.
Detektiva polisen inrättades
Disciplinen var mycket hård. Den polis som inte anmälde sjukdom minst en timme före sitt pass början fick böta 32 skilling. Samma straff utdömdes för den konstapel som kom för sent till ett pass – oavsett hur obetydlig förseningen än var. Man anar gamla inrotade föreställningar bakom det även i modern tid obönhörliga kravet att komma i tid till utsättning – även om ”straffet” – nu i form av tårta - mildrats betydligt.
På 1850-talet tillkom en kriminalavdelning. Fyra konstaplar avdelades att tjänstgöra på den 1853. De fyra var inte bundna till någon trakt. Tidigare hade spaningar efter brottslingar bara skett i den trakt där brottet begåtts – det var inte alltid framgångsrikt. Tvärtom visade sig behovet av poliser som rörde sig över hela staden vara stort. Redan 1866 bestod detektiva polisen av fem överkonstaplar och sjutton konstaplar.
Pickelhuvor kom 1887
En sedlighetspolis tillkom 1864 och bemannades med en överkonstapel och två konstaplar. Ett polisrytteri byggdes upp 1883. Först arbetade åtta konstaplar med lika många hästar där men styrkan utökades snart till en överkonstapel och tolv konstaplar. En ordonnansavdelning för handräckningsuppdrag inrättades 1885 med en överkonstapel och sex obefordrade. 1887 bildades piketen vars fordon var en vagn och en släde. Samma år skapades hittegodsavdelningen. De uniformerade specialpoliserna samlades i en centralavdelning och de bar bokstäverna ”CP” på axelklaffarna.
1887 infördes pickelhuvor (bilden t h visar pickelhuvan och den huvudbonad den avlöste) som bars under plusgrader – en pälsmössa infördes för dagar då temperaturen sjönk under noll.
"Dödrapporten"
Arbetstiderna var mycket hårda med pass som kunde vara upp till 20 timmar och mycket lite fritid. Ständiga kommenderingar med anledning av t ex julhandel, skridskoåkning och föreställningar på Gröna Lund slet sönder den lilla ledighet som gavs.
Befälen hade oinskränkt makt över de obefordrade genom olämplighetsparagrafen som sattes i kraft genom den s k ”dödrapporten” där ett befäl kunde hemställa att en konstapel som han fattat agg mot skulle avskedas.
Ett sken av rättvisa
För att upprätthålla ett sken av rättvisa kallades konstapeln till ett förhör med polismästaren som förhörsledare och domare och författaren av ”dödrapporten” som åklagare. Utgången var dock given och många konstaplar gitte inte komma till förhöret utan lämnade bara in sabel och uniform och försvann.
Så såg det ut när polisen i Stockholm gick in i nittonhundratalet som under sitt spann skulle medföra mera genomgripande förändringar och större utbyggnad än under alla århundradena sedan de första polisliknande patrullerna dök upp i huvudstadens annaler.
Började inkorporera hela kommuner
Staden växte snabbt på i nittonhundratalets början. 1904 – 1905 förvärvade staden mera mark – 2000 hektar – än vad den tidigare egentliga staden täckte för yta. Till slut började man 1913 inkorporera hela kommuner – Brännkyrka med Enskede – och tre år senare hela Bromma. 1949 tog Stockholm hand om hela Spånga och Hässelby, 1961 Vårby och 1962 Järvafältet.
Vill du se en zoombar Stockholmskarta från 1904? Klicka HÄR!
För polisen innebar det här att man 1913 (som tidigare nämnts) fick ett tionde distrikt, Enskede. 1944 slogs Jakob samman med Klara och siffran sex kunde användas för Bromma och Vällingby (Bromma hade tidigare hört till Kungsholmen). 1956 tillkom elfte distriktet, Midsommarkransen, och 1962 det tolfte, Farsta.
"Överdådigt körande" straffades strängt
Den detektiva avdelningen som vuxit snabbt och fortsatte att växa fick nytt namn 1917 och kallades kriminalavdelningen. 1906 hade ett signalementskontor för fotografering och fingeravtryckstagning upprättats inom avdelningen. Redan 1921 omvandlades kontoret till Statens centralbyrå för fingeravtryck och 1939 blev byrån Statens kriminaltekniska anstalt.
De första trafikförordningarna i Stockholm kom i början på 1700-talet. Så kallat ”överdådigt körande” straffades strängt. ”Då kuskar mötas åt, de vardera styra till vänster” stod det också. Vänstertrafik kom snart att påbjudas i hela landet utom en period 1718 – 1734 då högertrafik påbjöds för postväsendet vilket andra trafikanter förstås var kloka nog att rätta sig efter. Men från 1734 till 1967 rådde vänstertrafik.
Fri väg för ångspårvagnen
Den förste trafikdirigerande polisen är dokumenterad i en tidningsillustration från 1888 när en konstapel mitt i Götgatan ser till att ångspårvagnen nerifrån Slussen får fri väg (bilden t v).Den förste bilist som rapporterades för vårdslöshet var en direktör från Lidingö som konstapeln menade kört ”med den värsta fart” Strandvägen österut. Direktören nekade och bjöd till och med polisdomaren på en provtur som roade denne mycket. Men han var van att döma på konstaplarnas vittnesmål och beslutade ändå om 15 kronor i böter.
Rörlig trafikövervakning
Rent parantetiskt ett personligt minne: En man hade förvånat alla med att efter någon tid ändra sitt första erkännande och neka till att ha varit full när jag införde honom i arresten i Gamla stan i 1960-talets början. Han dök upp inför en av de sista polisdomarna och bedyrade sin oskuld. Domaren vände sig trött till mig som var inkallad som vittne men inte mindes just denna fyllerist: ”Brukar konstapeln inmana nyktra personer i arresten?” Nej”, svarade jag sanningsenligt, ”det hinner vi inte i Gamla stan. Vi får koncentrera oss på dem som inte tycks klara att ta sig från platsen”. Klubbslag, ”50 kronor i böter. Nästa mål!”
Hursomhelst – trafiken ökade och 1924 ansåg staden att det behövdes
rörlig trafikövervakning. Sex konstaplar – som allmänheten kom att kalla ”jagare” – fick uppdraget att hålla ett öga på bilisterna från tre stora motorcyklar med sidvagn (på bilden t h nedanför Polishusets stora trappa). 1931 inrättades en trafikavdelning. Till den kom också en bit in på 1960-talet alla trafikdirigerande konstaplar i vaktdistrikten att höra. Senare övertog distriktskonstaplarna dirigeringen. Under 1970-talet ansågs de utbyggda trafikljusen ha gjort ”handjagningen” överflödig.1913 fanns två bilar inom Stockholmspolisen
Piketen hade vid bildandet placerats i femte distriktets lokaler vid
Kammakaregatan. 1902 flyttades den till sjunde distriktet vid Storgatan. Här kom den att stanna till 1948 då den flyttades till polishuset tillsammans med en annan piket som byggts upp 1929 i Maria. 1913 motoriserades piketen med en helt öppen Scania Vabis med bänkar med plats för totalt åtta man. Den fick de dras med till 1932 då den bör ha varit åtskilligt nedgången. Den byttes mot en Mercedes Benz. 1913 fanns för övrigt ytterligare två bilar inom polisen i Stockholm. Polismästaren hade en, kriminalavdelningen en annan.Polisrytteriet fick 1907 nya stall i polishuset. 1950 flyttade 26 av hästarna till Östermalmsstationen. 1957 var alla polisens hästar samlade i Livskvadronens kaserner vid Lidingövägen där de ännu är kvar.
Första kända dödsfallet av kokainmissbruk
Stadens första polishundar köptes in 1910. När Bromma och Brännkyrka inkorporerades ökades antalet och 1945 fanns tjugo hundar (bilden nedan - innan bärbar radio infördes togs uppdragen emot på brandskåpstelefonerna som fanns över hela staden). 1964 var
numerären 32 hundar. Genom åren har åtskilliga klåfingriga byråkrater varit ute efter påstådd större effektivitet. Ett förslag som diskuterades mycket var att hundarna skulle ”stallas” och hämtas ut av de poliser som för tillfället tjänstgjorde i stället för att hunden var en ”familjemedlem” hos varje hundförare. Förnuftet segrade till sist och familjemodellen slogs fast.Vill du se en zoombar Stockholmskarta från 1940? Klicka HÄR!
En hamnavdelning inrättades 1921. Redan i maj fick avdelningen sin första båt. 1933 kom ännu en. Under en period hade Stockholm även en särskild tullpolis från 1923 till 1938 då den överfördes till statspolisen. Den arbetade med hembränning och spritsmuggling och redan från början även med narkotikasmuggling. 1924 inträffade det första kända dödsfallet till följd av kokainmissbruk.
Hårdföra och härdade poliser
En som var med på den tiden var Gustaf Adolf Blomberg som berättat om sin polisbana i Stockholm i Nordiska museets skriftserie. Boken är mycket intressant och detaljrik. Just jakten på spritsmugglare beskrivs målande och drastiskt. Gustaf Adolf skildrar också hur den hårda och farliga tjänsten på stadens gator skapade hårdföra och härdade poliser som inte backade för någon.
Han var vid ett tillfälle i Sandarne söder om Söderhamn där svåra oroligheter brutit ut mot strejkbryteri. Han skriver att han hade stor förståelse för arbetarnas sak men att han ändå måste sköta polisjobbet objektivt.
Vana att alltid ta första stöten
Oroligheterna i Sandarne underblåstes av kommunistiska agitatorer och situationen var explosiv. Landsfogden beslutade att skicka fram inkommenderade stockholmspoliser i främsta linjen eftersom han inte litade på att lokala poliser och fjärdingsmän skulle kunna stå emot. Gustaf Adolf Blomberg noterar torrt att de var vana att alltid få ta första stöten, det bekom honom inte för ”nog skulle det gå bra långt innan vi sexton stockholmare strök på foten för ett par tusen norrlandskommunister”. Så långt gick det inte heller.
I samband med att andra världskriget kom hotande nära byggdes under stort hemlighetsmakeri (till och med lagarna kring verksamheten var hemliga) en allmän säkerhetstjänst upp som doldes bland kriminalavdelningens ordinarie rotlar och fick underståthållaren Eric Hallgren som chef. Den överfördes senare till statspolisen.
Radiobilavdelningen kom till
De första försöken med radio i fordon gjordes 1932 i tionde distriktet, Enskede. Ett antal motorcyklar fick radio. Apparaterna skakade snabbt sönder och försöket avbröts. 1938 – 1939 byggdes radio in i tre bilar. Det försöket föll väl ut (bilden t v - försök på Gärdet. Flaggornas roll är oklar - kanske markerar de utryckning) och i februari 1940 inrättades en radiobilavdelning. Redan 1945 bestod den av tio bilar (åtta i reserv) och 1960 var det 35 (sju i reserv). 1972 var avdelningens saga all och bilarna fördelades på distrikten.Vill du se en zoombar Stockholmskarta från 1976? Klicka HÄR!
Den här historiken slutar just 1972. Förstatligandet kom 1965 och från den tiden började krafter utifrån (läs: Rikspolisstyrelsen) lägga sig i hur polisen i Stockholm var organiserad och skötte sitt jobb. Trots betydande motstånd från poliser och även politiker genomdrevs en omorganisation 1972 som raderade ut den uppbyggnad som till mycket stor del byggt på närkontakt med lokalsamhället runtomkring. Vaktdistrikten reducerades till hälften – sex stora stationer. Med facit i handen kan man slå fast att bristen på kontakt med polisen, som medborgarna klagar så mycket över, byggdes in i den nya organisationen och kom att bli bestående. Kvarterspolistanken på slutet av 1970- och början av 1980-talen var en ansats till att bygga kontakt med allmänheten men nådde aldrig längre än så. Närpolisidén i 1990-talets mitt kunde rått bot på problemet om den fått tillfälle att blomstra men i stället startades den olyckligtvis strax före en brant utförsbacke i de samhälleliga finanserna och kom att förfuskas genom en anmärkningsvärd brist på politisk principfasthet, uthållighet och framförhållning. Idag växer poliskontoren fram som ett tredje försök att rätta till det som gick fel 1972.
Claes Cassel
Med detta avsnitt avslutas den allmänna delen av polishistorien som beskrivit tjänstesidans utveckling. I nästa avsnitt som publiceras på Blåljus den 15 april kan du börja läsa om huvudstadens dramatiska polisfackliga historia. Poliserna var tidiga med att organisera sig – Kamraterna förening för Stockholms poliskonstaplar (senare ”polismän”) var en av de tidigaste 1903. Tretton år tidigare hade konstaplarna ställts upp på polisgården och fått höra ett hotfullt strafftal för att de träffats och diskuterat en fackförening. Historien bjuder på tänkvärd läsning om polisfacklig kamp mot en många gånger helt hänsynslös arbetsgivare. Kanske kan läsningen också bidra till insikt om bakgrunden till det frostiga förhållande som än idag råder mellan huvudstadslänets polis och poliserna i resten av landet.
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september