Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2010-06-24 19:00
Vittnesmålen var länge en plåga för poliserna i Stockholm. ”I år har tingsrätten dragit in 564 fridagar” skrev Kamraternas tidning Föreningsnytt 1975. Tingsrätten, och övriga domstolar, besvärade sig inte att kontrollera hur poliserna jobbade vilket naturligtvis var drabbande för yrkesutövare med flertalet lediga dagar i månaden förlagda på vardagar. Under flera år avvisade domstolarna alla försök till lösningar. Protesterna blev ljudliga – och handgripliga. Poliserna uteblev helt enkelt och tog böterna.
Till sist besinnade sig företrädare för tingsrätten efter påtryckningar från polisfacket och en ordning infördes där en kallelse skickades till myndigheten som kunde välja ut en dagtur som då kom att bli rättegångsdag. En mängd rätt otrevliga bråk om ersättningar för inställelse försvann också när myndigheten införde regeln att inställelse som vittne i brottmål alltid är tjänst för polismän. Det kändes väldigt avspänt att alltid kunna besvara domarens fråga ”har vittnet haft kostnader för inställelsen?” med ”nä, det är tjänst”.
1979 valdes Gunno Gunnmo (BILDEN t h från 2000-talet) in i förbundsstyrelsen. Vid kongressen i Malmö
1983 blev han förbundets ordförande. Med en mycket snäv sammanfattning av hans insats kan man säga att han lyckades med bedriften att ge Stockholmsfrågorna ett sakligt och rimligt utrymme i förbundsarbetet utan att företrädare från landet i övrigt upplevde att de på ett otillbörligt sätt tilläts dominera. Kritik mot att Stockholm särskilt gynnades var mycket sparsam under Gunnos år på posten.
Efterträdaren har i stort sett helt misslyckats med den här balansen och det är mycket tveksamt om han någonsin eftersträvat den.
Tidigare i den här krönikan har få namn nämnts – fokus har varit på utvecklingen och skeendena. Gunno är värd ett undantag eftersom han var den förste Stockholmspolisen efter N.O. Dahlin 1903 som blev Polisförbundets ordförande.
1984 var kritiken stark mot dåtidens nya radiokommunikation ”system 80”där överhörningen plötsligt försvann. I och med att man inte fick höra vad som pågick uteblev till exempel möjligheten att bidra med information och att sakta börja röra sig mot händelsen om behov av förstärkning hastigt skulle uppstå. Tidigare system hade varit helt öppna och alla hörde vad alla sa. Nu blev det tyst i etern utom för den enhet som var direkt berörd. Operatörerna på polisradion tog till sig kritiken och tystade det mesta av den genom att helt enkelt gå ut i allanrop med jobben och sedan i de flesta fall vända sig till den enhet man ville skulle ha jobbet.
1955 inträffade midsommarsjukan då ett djupt missnöje särskilt inom Kamraterna drev en stor del av de tjänstgörande att sjukskriva sig. Trettio år senare, 1985, var det dags igen när stor irritation över lönerörelsen fick många hundra poliser att sjukskriva sig samtidigt i Stockholm. Rikspolischefen uttalade i medierna att han skämdes över poliserna vilket inte torde ha gjort saken bättre.
Samma år fick huvudstadsborna till sin häpnad uppleva en demonstration av poliser med skyltar, banderoller och allt som tågade genom Gamla Stan och landade utanför avtalsverket vid Slottsbacken där händelsevis förhandlingar just pågick runt polisfrågor.
1986 mördades landets statsminister Olof Palme på Sveavägen. För de närmaste var det ett hårt slag och en tragedi men hela svenska folket var dessutom i chock och drabbat av sorg. För Stockholmspolisen var och blev det ytterst traumatiskt – skarp och befogad kritik riktades mot insatsen timmarna efter mordet. Saken blev inte bättre av att utredningen togs över av länspolismästaren som helt saknade erfarenhet och sakkunskap rörande spaningsmord. För sina felgrepp i det arbetet tvingades han mycket riktigt bort från länspolismästarposten av regeringen.
Försummelserna i den tidiga förundersökningen gick aldrig att reparera – brottet är som bekant ouppklarat men hör till de som enligt färsk lagstiftning aldrig preskriberas.
Stockholmspolisen utsattes också för en rad misstankar utöver kritiken mot de yrkesmässiga felgreppen. Än i dag finns folk som med stort eftertryck hävdar att en konspiration, där bland annat poliser ingick, ligger bakom mordet. Den har aldrig kunnat styrkas men kletar fortfarande fast vid oss.
Polisens dag 1986 ordnades på Grönan och arrangör var märkligt nog föreningen Kamraterna. Effekten på till exempel rekryteringen var dock inte märkbar. 1987 började sju aspiranter i Stockholm i juni och sex i december. Personalläget var fortsatt bekymmersamt. Föreningsnytt innehåller en tänkvärd notis. Ett opinionsundersökningsinstitut har frågat allmänheten om den uppfattar att polisen beskrivs korrekt i medierna. 16 procent svarar ja, 56 procent nej.
Ett antal händelser runtom i landet visade på Waltherpistolens (t h)
tillkortakommanden. Bland annat tar en man i södra Sverige beväpnad med samurajsvärd emot ett stort antal kulor i kroppen från polisvapen men fortsätter ändå sina våldsamma angrepp på poliserna tills 
blödningar försvagar honom så att han sjunker ihop. Polisfacket i Stockholm hörde till dem som drev kravet på Sig Sauer (t v) som nytt tjänstevapen. Det dröjde dock till 1989 innan den var klar att delas ut i Stockholm.
Under senare hälften av 1980-talet är det spänt mellan ordningen och krim. Poliserna på gatan är svårt underbemannade medan krim inte känner av vakanserna på samma sätt. Redan det är en grund för osämja. Krav reses på att yttre tjänst ska betalas bättre. Det faktum att en lokalavdelning av förbundet driver de obefordrades sak medan krimpersonalen har sitt fackliga stöd i en annan gör inte saken enklare. Smala gruppintressen styr debatten.
BILDEN NEDAN: Kamraternas Föreningsnytt var en tidning som gavs ut från 1960-talet till 1994. Tidningen var högröstad och rakt på sak och de styrelsemedlemmar som genom åren var ansvariga för publiceringarna minns förmodligen än idag uppdraget med en lätt rysning. T ex blev samtliga rikspolischefer från Carl Persson till Björn Eriksson hårt åtgångna både i ord och bild. Redaktionen bestod under flertalet av utgivningsåren av tecknaren och skribenten Björn Bekåson och jag själv, Claes Cassel, skribent, båda Östermalmspoliser. Björn gav med sina träffsäkra och härligt humoristiska teckningar tidningen dess särskilda profil.
Sakta kom osämjan mellan krim och ordning att överskuggas av en annan fråga som byggde upp ett brett och beslutsamt engagemang av ett format som söker sin like – 15.000 kr NU!
Det kulminerar för Stockholmspolisernas del i stormötet i Konserthuset den 11 september 1989. För de som var med framstår dagen som den då sammanhållningen inte hade en enda spricka. En vanlig polislön då var 9.300/mån och kravet på 15.000 kr NU! gick som en våg genom hela kollektivet. Taket höll på att lyfta i Konserthuset och de utomstående som var med behövde inte tveka – Stockholmspoliserna hade inte en tanke på att backa från det kravet (BILDEN t h: Fotot på Föreningsnytt visar Gunno i vit kostym vid podiet i Konserthuset under det tal som fick sådant bifall - liknelsen med väckelsemöte låg inte långt borta).
Senare på hösten samlades Polisförbundet till en extrakongress som hölls på Hotel Foresta i Lidingö. Kongressens i stort sett enda uppgift var att ta ställning till bud som förväntades komma från de pågående förhandlingarna. När budet väl kom förkastades det och Polisförbundet beredde sig i stället på konfliktåtgärder. Medlemmarna krävde sådana.
Där blev det platt fall. Polisförbundet förfogade inte över konfliktåtgärderna. Det var dåvarande TCO-S (förbunden på det statliga området) som avtalsenligt kunde använda det vapnet och TCO-S enades om att polislönerna inte var värda det (situationen är för övrigt likartad i skrivande stund 2010 – Polisförbundet kan inte ensidigt besluta om strejk). Poliserna blev rasande över sveket och det ledde längre fram till att en förbundskongress enades om att lämna TCO-S.
Ett pikant inslag kommer någon tid efter TCO-S beslut att inte strejka för poliserna. I debatten hävdade företrädare för huvudorganisationen att Polisförbundet svikit TCO-S i strejkfrågan! Det var en historieskrivning värdig propagandamakare i George Orwells ”1984” typ ”Krig är fred”.
Möjligen kan man påstå att svinhugg går igen. 1992 krävde TCO-S-förbunden solidaritet av oss när det gällde kostnaderna för arbetslöshetskassorna. 20 milj kr skulle Polisförbundet betala årligen för något som vi hade mycket lite nytta av. Vår egen kostnad för att stötta drabbade medlemmar beräknades till tre milj kr årligen. Stöd till arbetslöshetskassorna ställde vi inte upp på.
Lönefrågan fick trots en del motgångar en ordentlig skjuts framåt och lönerna för yngre poliser kom att efter en tid att hamna i området runt 15.000 kr/mån. Bra för oss men också bra för samhället i stort. De flesta bedömare är eniga om att det påverkade polisens status kraftigt positivt. Säkert medverkade detta till att ansökningarna till yrket ökade i antal från en rännil till en bred flod och att de fortsatt att vara tiofalt fler än platserna intill skrivande stund. Vilket i sin tur naturligtvis resulterat i att det urval som till sist börjar på polisskolan är det bästa som går att få.
Frågan om jurister eller poliser skulle bli chefer på vaktdistriktena/polisområdena i Stockholm väckte starka känslor på 1980- och 1990-talen. Av tradition hade posterna under 1900-talet besatts med poliser. Nu tryckte juristerna på – det handlade om stora enheter med stor och bred polisverksamhet, ibland väl i nivå med en del län ute i landet. Kamraterna slogs hårt för att dessa och även ledningsposter centralt skulle gå till poliser.
En utredning inom Stockholmspolisen 1992 slog fast att ”Poliskarriären är den naturliga basen för rekryteringen av framtida polisområdeschefer”. En ledare i Föreningsnytt 1992 från Kamraternas styrelse uttryckte en klar uppfattning: ”Polischefer ska vara poliser”. En intervju i Kamraternas Föreningsnytt 1993 kanske kan ses som en vändpunkt. Så klart har det knappast sagts tidigare av en person i besluts- och ansvarsställning:
- Det skulle kunna vara en fördel om man ur det stora kollektivet av poliser , som ju lärt sig yrket från grunden, kunde systematiskt lotsa fram lämpliga chefsämnen, sa länspolismästare Sven-Åke Hjälmroth till Föreningsnytt.
Vi var på väg att slå igenom det s k glastaket som var en benämning på det ”osynliga” hinder som satts upp för poliser att nå de högsta befattningarna. Några få år senare skulle vi få uppleva hur Sven-Åke vid sin pensionering avlöstes av en f d patrullerande polis från gamla Mariapolisen – Gunno Gunnmo. I skrivande stund 2010 ser vi yrkespoliser på allt fler höga befattningar inom Stockholms län.
Leif Wideng
Ett hårt slag drabbade anhöriga och vänner men också hela polisfacket och dess medlemmar 1992 när trafikpolisen Leif Widengren (BILDEN) mördades av kriminella på flykt från en brottsplats. Stockholmspoliser hade tragiskt mördats tidigare under efterkrigstiden men i dessa fall hade förövaren gripits kort efter dådet. Mordet på Leif förblev olöst vilket också fanns kvar som ett öppet sår för hans kolleger.
Talar man med poliser med insyn i ärendet hävdar de att brottet möjligen är polisiärt uppklarat men att den som man starkast misstänkte undgick rättvisan genom att själv mördas i en uppgörelse mellan kriminella.
Claes Cassel
När polisfacket i Stockholms län skulle följa tjänsteorganisationen och slås samman till en enhet skulle en lång rad fackliga intressen i hela Stockholms län jämkas samman och fungera i en enda styrelse. Och allt gick överraskande bra. Kollegialiteten och känslan av intressegemenskap segrade över bypolitik och egoistiskt hävdande av snäva kategoriintressen. På de cirka femton år som förflutit har samarbetet i länsfacket bara stärkts och i svåra stunder har vi uppträtt som en polis – kvinnor och män starkt förenade i facklig kamp för rättvisa. Ett ganska lyckligt slut på en historieskrivning. I nästa Blåljus den 1/7 publiceras slutet på Stockholms polisfackliga historia 1890 till 1994 – det år vi blir Stockholms läns polis.
POLISFACKETS HISTORIA
I STOCKHOLM NR TIO, 24/6
Åren 1961 – 1994:
Midsommarsjuka 1985
Taket lyfte på
Konserthuset 1989
1955 inträffade midsommarsjukan då ett djupt missnöje särskilt inom Kamraterna drev en stor del av de tjänstgörande att sjukskriva sig. Trettio år senare, 1985, var det dags igen när stor irritation över lönerörelsen fick många hundra poliser att sjukskriva sig samtidigt i Stockholm. Rikspolischefen uttalade i medierna att han skämdes över poliserna vilket inte torde ha gjort saken bättre. Samma år fick huvudstadsborna till sin häpnad uppleva en demonstration av poliser med skyltar, banderoller och allt som tågade genom Gamla Stan och landade utanför avtalsverket vid Slottsbacken där händelsevis förhandlingar just pågick runt polisfrågor. Missnöjet lade grunden för kampanjen 15000 kr NU! Trots ett svek från TCO lyckades den och fick bl a till följd en efterlängtad statushöjning av polisyrket. Serien om polisfackets historia i Stockholm fortsätter här.
Tingsrätten drog in 564 fridagar
Vittnesmålen var länge en plåga för poliserna i Stockholm. ”I år har tingsrätten dragit in 564 fridagar” skrev Kamraternas tidning Föreningsnytt 1975. Tingsrätten, och övriga domstolar, besvärade sig inte att kontrollera hur poliserna jobbade vilket naturligtvis var drabbande för yrkesutövare med flertalet lediga dagar i månaden förlagda på vardagar. Under flera år avvisade domstolarna alla försök till lösningar. Protesterna blev ljudliga – och handgripliga. Poliserna uteblev helt enkelt och tog böterna.
Till sist besinnade sig företrädare för tingsrätten efter påtryckningar från polisfacket och en ordning infördes där en kallelse skickades till myndigheten som kunde välja ut en dagtur som då kom att bli rättegångsdag. En mängd rätt otrevliga bråk om ersättningar för inställelse försvann också när myndigheten införde regeln att inställelse som vittne i brottmål alltid är tjänst för polismän. Det kändes väldigt avspänt att alltid kunna besvara domarens fråga ”har vittnet haft kostnader för inställelsen?” med ”nä, det är tjänst”.
Stockholmsfrågorna fick rimligt utrymme
1979 valdes Gunno Gunnmo (BILDEN t h från 2000-talet) in i förbundsstyrelsen. Vid kongressen i Malmö
1983 blev han förbundets ordförande. Med en mycket snäv sammanfattning av hans insats kan man säga att han lyckades med bedriften att ge Stockholmsfrågorna ett sakligt och rimligt utrymme i förbundsarbetet utan att företrädare från landet i övrigt upplevde att de på ett otillbörligt sätt tilläts dominera. Kritik mot att Stockholm särskilt gynnades var mycket sparsam under Gunnos år på posten. Efterträdaren har i stort sett helt misslyckats med den här balansen och det är mycket tveksamt om han någonsin eftersträvat den.
Tidigare i den här krönikan har få namn nämnts – fokus har varit på utvecklingen och skeendena. Gunno är värd ett undantag eftersom han var den förste Stockholmspolisen efter N.O. Dahlin 1903 som blev Polisförbundets ordförande.
Kritik mot radiokommunikation
1984 var kritiken stark mot dåtidens nya radiokommunikation ”system 80”där överhörningen plötsligt försvann. I och med att man inte fick höra vad som pågick uteblev till exempel möjligheten att bidra med information och att sakta börja röra sig mot händelsen om behov av förstärkning hastigt skulle uppstå. Tidigare system hade varit helt öppna och alla hörde vad alla sa. Nu blev det tyst i etern utom för den enhet som var direkt berörd. Operatörerna på polisradion tog till sig kritiken och tystade det mesta av den genom att helt enkelt gå ut i allanrop med jobben och sedan i de flesta fall vända sig till den enhet man ville skulle ha jobbet.
1955 inträffade midsommarsjukan då ett djupt missnöje särskilt inom Kamraterna drev en stor del av de tjänstgörande att sjukskriva sig. Trettio år senare, 1985, var det dags igen när stor irritation över lönerörelsen fick många hundra poliser att sjukskriva sig samtidigt i Stockholm. Rikspolischefen uttalade i medierna att han skämdes över poliserna vilket inte torde ha gjort saken bättre.
Demonstrerande poliser
Samma år fick huvudstadsborna till sin häpnad uppleva en demonstration av poliser med skyltar, banderoller och allt som tågade genom Gamla Stan och landade utanför avtalsverket vid Slottsbacken där händelsevis förhandlingar just pågick runt polisfrågor.
1986 mördades landets statsminister Olof Palme på Sveavägen. För de närmaste var det ett hårt slag och en tragedi men hela svenska folket var dessutom i chock och drabbat av sorg. För Stockholmspolisen var och blev det ytterst traumatiskt – skarp och befogad kritik riktades mot insatsen timmarna efter mordet. Saken blev inte bättre av att utredningen togs över av länspolismästaren som helt saknade erfarenhet och sakkunskap rörande spaningsmord. För sina felgrepp i det arbetet tvingades han mycket riktigt bort från länspolismästarposten av regeringen. Försummelserna kunde inte repareras
Försummelserna i den tidiga förundersökningen gick aldrig att reparera – brottet är som bekant ouppklarat men hör till de som enligt färsk lagstiftning aldrig preskriberas.
Stockholmspolisen utsattes också för en rad misstankar utöver kritiken mot de yrkesmässiga felgreppen. Än i dag finns folk som med stort eftertryck hävdar att en konspiration, där bland annat poliser ingick, ligger bakom mordet. Den har aldrig kunnat styrkas men kletar fortfarande fast vid oss.
Polisens dag 1986 ordnades på Grönan och arrangör var märkligt nog föreningen Kamraterna. Effekten på till exempel rekryteringen var dock inte märkbar. 1987 började sju aspiranter i Stockholm i juni och sex i december. Personalläget var fortsatt bekymmersamt. Föreningsnytt innehåller en tänkvärd notis. Ett opinionsundersökningsinstitut har frågat allmänheten om den uppfattar att polisen beskrivs korrekt i medierna. 16 procent svarar ja, 56 procent nej.
Spänt mellan ordningen och krim
Ett antal händelser runtom i landet visade på Waltherpistolens (t h)
tillkortakommanden. Bland annat tar en man i södra Sverige beväpnad med samurajsvärd emot ett stort antal kulor i kroppen från polisvapen men fortsätter ändå sina våldsamma angrepp på poliserna tills blödningar försvagar honom så att han sjunker ihop. Polisfacket i Stockholm hörde till dem som drev kravet på Sig Sauer (t v) som nytt tjänstevapen. Det dröjde dock till 1989 innan den var klar att delas ut i Stockholm.Under senare hälften av 1980-talet är det spänt mellan ordningen och krim. Poliserna på gatan är svårt underbemannade medan krim inte känner av vakanserna på samma sätt. Redan det är en grund för osämja. Krav reses på att yttre tjänst ska betalas bättre. Det faktum att en lokalavdelning av förbundet driver de obefordrades sak medan krimpersonalen har sitt fackliga stöd i en annan gör inte saken enklare. Smala gruppintressen styr debatten.
BILDEN NEDAN: Kamraternas Föreningsnytt var en tidning som gavs ut från 1960-talet till 1994. Tidningen var högröstad och rakt på sak och de styrelsemedlemmar som genom åren var ansvariga för publiceringarna minns förmodligen än idag uppdraget med en lätt rysning. T ex blev samtliga rikspolischefer från Carl Persson till Björn Eriksson hårt åtgångna både i ord och bild. Redaktionen bestod under flertalet av utgivningsåren av tecknaren och skribenten Björn Bekåson och jag själv, Claes Cassel, skribent, båda Östermalmspoliser. Björn gav med sina träffsäkra och härligt humoristiska teckningar tidningen dess särskilda profil.
Sakta kom osämjan mellan krim och ordning att överskuggas av en annan fråga som byggde upp ett brett och beslutsamt engagemang av ett format som söker sin like – 15.000 kr NU!
Taket lyfte i Konserthuset
Det kulminerar för Stockholmspolisernas del i stormötet i Konserthuset den 11 september 1989. För de som var med framstår dagen som den då sammanhållningen inte hade en enda spricka. En vanlig polislön då var 9.300/mån och kravet på 15.000 kr NU! gick som en våg genom hela kollektivet. Taket höll på att lyfta i Konserthuset och de utomstående som var med behövde inte tveka – Stockholmspoliserna hade inte en tanke på att backa från det kravet (BILDEN t h: Fotot på Föreningsnytt visar Gunno i vit kostym vid podiet i Konserthuset under det tal som fick sådant bifall - liknelsen med väckelsemöte låg inte långt borta).
Det gick både bra och dåligt
Senare på hösten samlades Polisförbundet till en extrakongress som hölls på Hotel Foresta i Lidingö. Kongressens i stort sett enda uppgift var att ta ställning till bud som förväntades komma från de pågående förhandlingarna. När budet väl kom förkastades det och Polisförbundet beredde sig i stället på konfliktåtgärder. Medlemmarna krävde sådana.
TCO-S svek poliserna
Där blev det platt fall. Polisförbundet förfogade inte över konfliktåtgärderna. Det var dåvarande TCO-S (förbunden på det statliga området) som avtalsenligt kunde använda det vapnet och TCO-S enades om att polislönerna inte var värda det (situationen är för övrigt likartad i skrivande stund 2010 – Polisförbundet kan inte ensidigt besluta om strejk). Poliserna blev rasande över sveket och det ledde längre fram till att en förbundskongress enades om att lämna TCO-S.
Ett pikant inslag kommer någon tid efter TCO-S beslut att inte strejka för poliserna. I debatten hävdade företrädare för huvudorganisationen att Polisförbundet svikit TCO-S i strejkfrågan! Det var en historieskrivning värdig propagandamakare i George Orwells ”1984” typ ”Krig är fred”.
Svinhugg går igen
Möjligen kan man påstå att svinhugg går igen. 1992 krävde TCO-S-förbunden solidaritet av oss när det gällde kostnaderna för arbetslöshetskassorna. 20 milj kr skulle Polisförbundet betala årligen för något som vi hade mycket lite nytta av. Vår egen kostnad för att stötta drabbade medlemmar beräknades till tre milj kr årligen. Stöd till arbetslöshetskassorna ställde vi inte upp på.
Lönefrågan fick trots en del motgångar en ordentlig skjuts framåt och lönerna för yngre poliser kom att efter en tid att hamna i området runt 15.000 kr/mån. Bra för oss men också bra för samhället i stort. De flesta bedömare är eniga om att det påverkade polisens status kraftigt positivt. Säkert medverkade detta till att ansökningarna till yrket ökade i antal från en rännil till en bred flod och att de fortsatt att vara tiofalt fler än platserna intill skrivande stund. Vilket i sin tur naturligtvis resulterat i att det urval som till sist börjar på polisskolan är det bästa som går att få.
Jurister eller poliser
Frågan om jurister eller poliser skulle bli chefer på vaktdistriktena/polisområdena i Stockholm väckte starka känslor på 1980- och 1990-talen. Av tradition hade posterna under 1900-talet besatts med poliser. Nu tryckte juristerna på – det handlade om stora enheter med stor och bred polisverksamhet, ibland väl i nivå med en del län ute i landet. Kamraterna slogs hårt för att dessa och även ledningsposter centralt skulle gå till poliser.
En utredning inom Stockholmspolisen 1992 slog fast att ”Poliskarriären är den naturliga basen för rekryteringen av framtida polisområdeschefer”. En ledare i Föreningsnytt 1992 från Kamraternas styrelse uttryckte en klar uppfattning: ”Polischefer ska vara poliser”. En intervju i Kamraternas Föreningsnytt 1993 kanske kan ses som en vändpunkt. Så klart har det knappast sagts tidigare av en person i besluts- och ansvarsställning:
På väg upp genom glastaket
- Det skulle kunna vara en fördel om man ur det stora kollektivet av poliser , som ju lärt sig yrket från grunden, kunde systematiskt lotsa fram lämpliga chefsämnen, sa länspolismästare Sven-Åke Hjälmroth till Föreningsnytt.
Vi var på väg att slå igenom det s k glastaket som var en benämning på det ”osynliga” hinder som satts upp för poliser att nå de högsta befattningarna. Några få år senare skulle vi få uppleva hur Sven-Åke vid sin pensionering avlöstes av en f d patrullerande polis från gamla Mariapolisen – Gunno Gunnmo. I skrivande stund 2010 ser vi yrkespoliser på allt fler höga befattningar inom Stockholms län.
Leif Wideng
ren mördas
Ett hårt slag drabbade anhöriga och vänner men också hela polisfacket och dess medlemmar 1992 när trafikpolisen Leif Widengren (BILDEN) mördades av kriminella på flykt från en brottsplats. Stockholmspoliser hade tragiskt mördats tidigare under efterkrigstiden men i dessa fall hade förövaren gripits kort efter dådet. Mordet på Leif förblev olöst vilket också fanns kvar som ett öppet sår för hans kolleger.
Talar man med poliser med insyn i ärendet hävdar de att brottet möjligen är polisiärt uppklarat men att den som man starkast misstänkte undgick rättvisan genom att själv mördas i en uppgörelse mellan kriminella.
Claes Cassel
I NÄSTA BLÅLJUS:
När polisfacket i Stockholms län skulle följa tjänsteorganisationen och slås samman till en enhet skulle en lång rad fackliga intressen i hela Stockholms län jämkas samman och fungera i en enda styrelse. Och allt gick överraskande bra. Kollegialiteten och känslan av intressegemenskap segrade över bypolitik och egoistiskt hävdande av snäva kategoriintressen. På de cirka femton år som förflutit har samarbetet i länsfacket bara stärkts och i svåra stunder har vi uppträtt som en polis – kvinnor och män starkt förenade i facklig kamp för rättvisa. Ett ganska lyckligt slut på en historieskrivning. I nästa Blåljus den 1/7 publiceras slutet på Stockholms polisfackliga historia 1890 till 1994 – det år vi blir Stockholms läns polis.
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september