Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2010-06-10 22:00
En säregen sak var att tanken på samgåendet 1961 inte föddes inom de två organisationerna eller ens stöddes av några starka krafter i respektive medlemsled. Drivande var istället män i staten som bland annat den tidigare landshövdingen Ruben Wangsson och i synnerhet den dåvarande LO-ordföranden Arne Geijer. De gick så långt som till utpressning – ett förmånligt löneavtalsutkast för landets poliser skulle inte bli verklighet om inte poliserna enades fackligt. Utan deras ingripande hade enandet dröjt länge eller uteblivit helt. Misstänksamheten organisationerna emellan var solid.
Det har inte gått att hitta någon dokumentation på vad som drev Wangsson och Geijer att till den grad engagera sig i polisernas fackliga enighet. Ingen av dem är i livet och kan tillfrågas. Det får bli gissningar. En bra sådan är att osynliga men mycket starka krafter styrde dem. Det kalla kriget var iskallt och säkerhetsläget i Europa mycket instabilt. I det svenska samhället skymtade redan stämningar som inom några få år skulle konkretiseras bland annat i upplopp, våldsamma demonstrationer och ockupationer. Regeringen var med all säkerhet mycket mån om att i varje läge kunna lita totalt på sin polis. Facklig enighet bedömdes troligen som en väldigt viktig faktor i pålitligheten.
Typiskt nog betydde enandet inte mycket för Stockholmspoliserna. Kamraterna, som organiserade de obefordrade, var en urstark förening med en formidabel sammanhållning och en nästintill 100-procentig anslutning. Det var de starka männens tid – inte nödvändigtvis alltid demokratins. Jag som skriver dessa rader började i den vevan – 15 augusti 1962 – och minns som igår Kamraternas ordförande Sigge Stenström lunkandes från Bergsgatan 23 genom Polishusparken i sin läderjacka från radiobilarna. Han var ofta på väg upp till ledningskorridorerna för en ny kraftmätning med cheferna.
Den förre polismästaren Roos med sin stelnade stenåldersattityd till de anställda hade sparkats uppåt till jobbet som underståthållare och ersatts av den modernt tänkande Nils Lüning. Han lyssnade på Sigge Stenström. Facket fick ingalunda allt det ville men respekterades och blev nästan aldrig helt lottlöst. I den relationen behövdes inget stöd från förbundet. Och inget sådant lämnades heller. De starka männen skötte sitt själva.
Det övriga polisfacket i Stockholm bestod av Överkonstapelsföreningen, ordningspolisbefälen, Kriminalpolisföreningen och Kommissariesällskapet. Tillsammans med Kamraterna var de anslutna till Svenska Polisförbundet som självständiga lokalavdelningar. Kamraterna dominerade den fackliga scenen – naturligtvis genom sin massa men också bland annat genom sin fackliga skolning som drevs mycket medvetet och i växande omfattning.
De här åren (1960) fick Kamraterna nya medlemmar när Stockholms gatukontor anställde kvinnliga trafikvakter (bilden nedan). 1963 bidrog de med 180 anslutna till föreningen. De har i alla år intill de sista på 1990-talet spelat en lite undanskymd men viktig roll i Kamraterna. De har angripits med uteslutningskrav både inifrån och utifrån (andra polisfackliga enheter) med de mest skilda argument (varav en del inte tål dagsljuset). Det är glädjande att ingen stämma eller
styrelse i Kamraterna vikt en tum från principen att trafikvakterna bara kan lämna föreningen på ett sätt – på egen begäran.
Trafikvakterna har genom åren bidragit med ansenliga belopp i medlemsavgifter. Många av dem har gjort viktiga arbetsinsatser i föreningen på olika poster. De har betytt åtskilligt för föreningen under sina år som medlemmar.
1956 väcktes frågan i riksdagen om inte Polisen borde förstatligas. 1957 tillsattes en polisutredning ledd av den välkände riksdagsmannen och bondeförbundaren Gunnar Hedlund. 1961 kom dess betänkande och i princip förordade utredningen ett förstatligande. Där blev det ingen långbänk utan redan 1962 kom regeringen med en principproposition till vårriksdagen.
Stockholm intog en särställning. I hela landet minskades antalet polisdistrikt från ett 600-tal ner till ett 100-tal. Men Stockholms gränser bestod och organisationen ändrades inledningsvis mycket lite. Stockholm hade sedan mycket länge en renodlad polischef. I landet i övrigt utanför storstäderna var en landsfiskal chef för den lokala polisen och en landsfogde ledde länets polis. Båda hade samtidigt åklagaruppgifter. Medan lite ändrades i Stockholm omorganiserades flertalet distrikt i landet grundligt.
Tidigt i utredningen av den statliga polisen ville man behålla kopplingen
mellan polis och åklagare. Men polisfacket stred hårt för renodlade polischefer och vann till slut. Det var ett tidigt och viktigt steg för att bryta igenom glastaket och långt senare öppna chefskarriären för yrkespoliser och inte bara för jurister. (bilden t h: Polis i brytningstid strax före förstatligandet, brandskåpet på väggen motsvarade den bärbara radion, sabeln försvann 1965 och hundförare slutade fotpatrullera i Stockholms förorter och fick tjänstebilar)
Rikspolisstyrelsen, Rps, trädde i funktion 1 juni 1964 och trots att den inte skulle ha operativa ledningsfunktioner hade den utan tvekan mer än ett finger med i spelet när den ryske ledaren Nikita Krustjev var här just i de dagarna. Det var Stockholmspolisens dittills största insats och polisfacket hade tvingats gå med på semesterförbud och långa arbetspass.
Rps klåfingrighet skulle snart märkas allt tydligare i Stockholm. Kraftsamling var ett vägledande begrepp. Rps styrde till exempel fordonens utseende och utrustning och mycket snart dök VW-bussarna upp i Stockholm. De skulle användas för patrullering i grupp kallad 1+6, alltså ett befäl och sex konstaplar. Kraftsamling. I ett slag upphörde fotpatrulleringen som tidigare dominerat ordningspolisverksamheten.
Ingreppet hade förödande effekter. Bussarna var allt annat än bekväma men poliserna ansåg dem naturligtvis bättre än fotpatrullering i alla väder. Poliserna vande sig snabbt och kunde under många årtionden inte förmås att återgå till fotpatrulleringen trots bittra klagomål från allmänheten som aldrig träffade en polis – bara såg svartvita bilar svischa förbi. Polisens rykte förbättrades inte av att grupper på sju poliser dök upp där något helt bagatellartat inträffat som tidigare med lätthet klarats av en ensam fotpatrullerande. Allmänheten betraktade spektaklet med löje.
Rps låg också bakom en omorganisation som kom att bli grundligt hatad av poliserna i Stockholm och som orsakade en väldig turbulens även inom Kamraterna. Man bestämde att de tretton vaktdistrikten i staden skulle ersättas av sex storstationer. Specialenheterna som hundar och radiobilar skulle upplösas och poliserna fördelas på de nya stordistrikten. Kraftsamling.
På den tiden utsågs styrelsen i Kamraterna genom röstsedlar i öppna val. Ett år genomdrev krafter på radiobilarna, som hotades av nedläggning, att inte en enda röst från enheten gavs till sittande ordföranden Arne Larsson som med rätt eller orätt ansågs ha godkänt omorganisationen. Han fick i ett slag lägre röstetal än flera andra styrelseledamöter. Kuppen väckte ont blod och avsevärd splittring i Kamraterna. Omorganisationen genomfördes 12 april 1972 och var så genomgripande och illa omtyckt att man inom Stockholmspolisen i flera år allmänt kategoriserade andra händelser som ”före eller efter omorganisationen”.
Omorganisationen skulle få förödande konsekvenser. En av de allvarligaste var en enastående polisflykt från Stockholms polisdistrikt. I olika enkäter utpekades omorganisationen som den väsentliga orsaken. 1968 hade Stockholmsdistriktet totalt 78 vakanser – 1975 uppgick de till 660 obesatta tjänster.
En annan allvarlig följd var att den lojalitet som tidigare fanns på olika plan bröts upp nästan helt av att poliserna påtvingades något de absolut inte ville ha. De som inte kunde eller ville flytta från Stockholm uppfattade ledningen som något som definitivt inte stod på deras sida och som följaktligen inte gjort sig det minsta förtjänt av deras lojalitet. Attityden levde kvar under årtionden.
Claes Cassel
Kvinnliga poliser i uniform hade dykt upp på stadens gator redan 1958. De första åren var polisfacket inget stöd för dem – snarare tvärtom. Facket lät sig styras av en starkt konservativ opinion. Ett ofta upprepat argument från den var att kvinnorna, eftersom de inte förväntades klara ordningspolistjänsten, skulle få ett orättvist företräde till innetjänster som det tog män åratal att nå i åldersordning. Det fanns under många år kvar en fientlig inställning mot kvinnliga poliser från en minoritet av manliga kolleger. Blåljus serie om polisfacket i Stockholm fortsätter på hemsidan som publiceras 17/6.
POLISFACKETS HISTORIA
I STOCKHOLM NR ÅTTA 10/6
Åren: 1961 – 1994:
Omorganisation
bakom årtiondens
enorma polisflykt
1968 hade Stockholmsdistriktet totalt 78 vakanser – 1975 efter omorganisationen uppgick de till 660 obesatta tjänster.
Företrädare för bl a Kamraterna i Stockholm bestämde sig tillsammans med Svenska Polisförbundet att de två organisationerna - utan upplösning av någondera – skulle gå samman under namnet Svenska Polisförbundet. Från den dagen och intill skrivande stund har Polisförbundet organiserat all Sveriges polis. Typiskt nog betydde enandet inte mycket för Stockholmspoliserna. Kamraterna, som organiserade de obefordrade, var en urstark förening med en formidabel sammanhållning och en nästintill 100-procentig anslutning. Blåljus serie om polisfackets historia i Stockholm fortsätter här.
Utpressning
En säregen sak var att tanken på samgåendet 1961 inte föddes inom de två organisationerna eller ens stöddes av några starka krafter i respektive medlemsled. Drivande var istället män i staten som bland annat den tidigare landshövdingen Ruben Wangsson och i synnerhet den dåvarande LO-ordföranden Arne Geijer. De gick så långt som till utpressning – ett förmånligt löneavtalsutkast för landets poliser skulle inte bli verklighet om inte poliserna enades fackligt. Utan deras ingripande hade enandet dröjt länge eller uteblivit helt. Misstänksamheten organisationerna emellan var solid.
Det har inte gått att hitta någon dokumentation på vad som drev Wangsson och Geijer att till den grad engagera sig i polisernas fackliga enighet. Ingen av dem är i livet och kan tillfrågas. Det får bli gissningar. En bra sådan är att osynliga men mycket starka krafter styrde dem. Det kalla kriget var iskallt och säkerhetsläget i Europa mycket instabilt. I det svenska samhället skymtade redan stämningar som inom några få år skulle konkretiseras bland annat i upplopp, våldsamma demonstrationer och ockupationer. Regeringen var med all säkerhet mycket mån om att i varje läge kunna lita totalt på sin polis. Facklig enighet bedömdes troligen som en väldigt viktig faktor i pålitligheten.
Stenåldersattityd till anställda
Typiskt nog betydde enandet inte mycket för Stockholmspoliserna. Kamraterna, som organiserade de obefordrade, var en urstark förening med en formidabel sammanhållning och en nästintill 100-procentig anslutning. Det var de starka männens tid – inte nödvändigtvis alltid demokratins. Jag som skriver dessa rader började i den vevan – 15 augusti 1962 – och minns som igår Kamraternas ordförande Sigge Stenström lunkandes från Bergsgatan 23 genom Polishusparken i sin läderjacka från radiobilarna. Han var ofta på väg upp till ledningskorridorerna för en ny kraftmätning med cheferna.
Den förre polismästaren Roos med sin stelnade stenåldersattityd till de anställda hade sparkats uppåt till jobbet som underståthållare och ersatts av den modernt tänkande Nils Lüning. Han lyssnade på Sigge Stenström. Facket fick ingalunda allt det ville men respekterades och blev nästan aldrig helt lottlöst. I den relationen behövdes inget stöd från förbundet. Och inget sådant lämnades heller. De starka männen skötte sitt själva.
Kamraterna dominerade
Det övriga polisfacket i Stockholm bestod av Överkonstapelsföreningen, ordningspolisbefälen, Kriminalpolisföreningen och Kommissariesällskapet. Tillsammans med Kamraterna var de anslutna till Svenska Polisförbundet som självständiga lokalavdelningar. Kamraterna dominerade den fackliga scenen – naturligtvis genom sin massa men också bland annat genom sin fackliga skolning som drevs mycket medvetet och i växande omfattning.De här åren (1960) fick Kamraterna nya medlemmar när Stockholms gatukontor anställde kvinnliga trafikvakter (bilden nedan). 1963 bidrog de med 180 anslutna till föreningen. De har i alla år intill de sista på 1990-talet spelat en lite undanskymd men viktig roll i Kamraterna. De har angripits med uteslutningskrav både inifrån och utifrån (andra polisfackliga enheter) med de mest skilda argument (varav en del inte tål dagsljuset). Det är glädjande att ingen stämma eller
styrelse i Kamraterna vikt en tum från principen att trafikvakterna bara kan lämna föreningen på ett sätt – på egen begäran.Förordade ett förstatligande
Trafikvakterna har genom åren bidragit med ansenliga belopp i medlemsavgifter. Många av dem har gjort viktiga arbetsinsatser i föreningen på olika poster. De har betytt åtskilligt för föreningen under sina år som medlemmar.
1956 väcktes frågan i riksdagen om inte Polisen borde förstatligas. 1957 tillsattes en polisutredning ledd av den välkände riksdagsmannen och bondeförbundaren Gunnar Hedlund. 1961 kom dess betänkande och i princip förordade utredningen ett förstatligande. Där blev det ingen långbänk utan redan 1962 kom regeringen med en principproposition till vårriksdagen.
Stockholm intog en särställning. I hela landet minskades antalet polisdistrikt från ett 600-tal ner till ett 100-tal. Men Stockholms gränser bestod och organisationen ändrades inledningsvis mycket lite. Stockholm hade sedan mycket länge en renodlad polischef. I landet i övrigt utanför storstäderna var en landsfiskal chef för den lokala polisen och en landsfogde ledde länets polis. Båda hade samtidigt åklagaruppgifter. Medan lite ändrades i Stockholm omorganiserades flertalet distrikt i landet grundligt.
Renodlade polischefer
Tidigt i utredningen av den statliga polisen ville man behålla kopplingen
mellan polis och åklagare. Men polisfacket stred hårt för renodlade polischefer och vann till slut. Det var ett tidigt och viktigt steg för att bryta igenom glastaket och långt senare öppna chefskarriären för yrkespoliser och inte bara för jurister. (bilden t h: Polis i brytningstid strax före förstatligandet, brandskåpet på väggen motsvarade den bärbara radion, sabeln försvann 1965 och hundförare slutade fotpatrullera i Stockholms förorter och fick tjänstebilar)Rikspolisstyrelsen, Rps, trädde i funktion 1 juni 1964 och trots att den inte skulle ha operativa ledningsfunktioner hade den utan tvekan mer än ett finger med i spelet när den ryske ledaren Nikita Krustjev var här just i de dagarna. Det var Stockholmspolisens dittills största insats och polisfacket hade tvingats gå med på semesterförbud och långa arbetspass.
Bittra klagomål från allmänheten
Rps klåfingrighet skulle snart märkas allt tydligare i Stockholm. Kraftsamling var ett vägledande begrepp. Rps styrde till exempel fordonens utseende och utrustning och mycket snart dök VW-bussarna upp i Stockholm. De skulle användas för patrullering i grupp kallad 1+6, alltså ett befäl och sex konstaplar. Kraftsamling. I ett slag upphörde fotpatrulleringen som tidigare dominerat ordningspolisverksamheten.
Ingreppet hade förödande effekter. Bussarna var allt annat än bekväma men poliserna ansåg dem naturligtvis bättre än fotpatrullering i alla väder. Poliserna vande sig snabbt och kunde under många årtionden inte förmås att återgå till fotpatrulleringen trots bittra klagomål från allmänheten som aldrig träffade en polis – bara såg svartvita bilar svischa förbi. Polisens rykte förbättrades inte av att grupper på sju poliser dök upp där något helt bagatellartat inträffat som tidigare med lätthet klarats av en ensam fotpatrullerande. Allmänheten betraktade spektaklet med löje.
Väckte ont blod
Rps låg också bakom en omorganisation som kom att bli grundligt hatad av poliserna i Stockholm och som orsakade en väldig turbulens även inom Kamraterna. Man bestämde att de tretton vaktdistrikten i staden skulle ersättas av sex storstationer. Specialenheterna som hundar och radiobilar skulle upplösas och poliserna fördelas på de nya stordistrikten. Kraftsamling.
På den tiden utsågs styrelsen i Kamraterna genom röstsedlar i öppna val. Ett år genomdrev krafter på radiobilarna, som hotades av nedläggning, att inte en enda röst från enheten gavs till sittande ordföranden Arne Larsson som med rätt eller orätt ansågs ha godkänt omorganisationen. Han fick i ett slag lägre röstetal än flera andra styrelseledamöter. Kuppen väckte ont blod och avsevärd splittring i Kamraterna. Omorganisationen genomfördes 12 april 1972 och var så genomgripande och illa omtyckt att man inom Stockholmspolisen i flera år allmänt kategoriserade andra händelser som ”före eller efter omorganisationen”.
Enastående polisflykt
Omorganisationen skulle få förödande konsekvenser. En av de allvarligaste var en enastående polisflykt från Stockholms polisdistrikt. I olika enkäter utpekades omorganisationen som den väsentliga orsaken. 1968 hade Stockholmsdistriktet totalt 78 vakanser – 1975 uppgick de till 660 obesatta tjänster.
En annan allvarlig följd var att den lojalitet som tidigare fanns på olika plan bröts upp nästan helt av att poliserna påtvingades något de absolut inte ville ha. De som inte kunde eller ville flytta från Stockholm uppfattade ledningen som något som definitivt inte stod på deras sida och som följaktligen inte gjort sig det minsta förtjänt av deras lojalitet. Attityden levde kvar under årtionden.
Claes Cassel
I NÄSTA BLÅLJUS:
Kvinnliga poliser i uniform hade dykt upp på stadens gator redan 1958. De första åren var polisfacket inget stöd för dem – snarare tvärtom. Facket lät sig styras av en starkt konservativ opinion. Ett ofta upprepat argument från den var att kvinnorna, eftersom de inte förväntades klara ordningspolistjänsten, skulle få ett orättvist företräde till innetjänster som det tog män åratal att nå i åldersordning. Det fanns under många år kvar en fientlig inställning mot kvinnliga poliser från en minoritet av manliga kolleger. Blåljus serie om polisfacket i Stockholm fortsätter på hemsidan som publiceras 17/6.
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september