Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2010-05-13 19:00
Den polisfackliga kampen har tidvis förts med öppen konfrontation mot arbetsgivaren. Men minst lika ofta har list varit det bästa vapnet och vår historia ger många exempel på det. Ett av de tidigaste (och bästa) exemplen är ”kyrkfripasset”. Två konstaplar vände sig – inte till polismästaren – utan till pastor primarius i Stockholm, pekade på ett angrepp på polisen i medierna och lät den höge gudsmannen förstå att brist på fridagar kunde lika bakom eländet. Och när pastor primarius vände sig till polismästaren då lyssnade denne och Stockholms poliser fick sin första fridag. Historien om Stockholmspoliserna fackliga kamp fortsätter här på Blåljus med nr FYRA.
1890 kom ett söndagsfripass i månaden. Det kan ha gått till så här. Två poliser skulle vittna mot en häktad. De var säkra på att han var den som de sett begå ett allvarligt brott. Senare kom omständigheter fram som uteslöt den här personen som gärningsman. Medierna gjorde ett stort nummer av polisernas ”lögn” inför rätta och gjorde gällande att det här var vanligt (känns det igen?). Det fick två konstaplar att komma på en ljus idé. De gick till pastor primarius och visade denne tjänstgöringslistan. Av den framgick att poliserna saknade möjlighet att bevista högmässan. Det var möjligt, menade de, att denna ogudaktighet fått poliserna att känna osäkerhet kring edens betydelse.
Pastor primarius blev oroad av den möjligheten. Han talade med överståthållaren (motsvarigheten till landshövdingen utanför Stockholm som hade en särställning bland städer) som måste medge att det nog var svårt för poliserna att hinna gå i högmässan. Efter det blev en söndag ledig i månaden. Kallades länge ”kyrkpasset” bland poliserna. Några år senare kom ytterligare en fridag var artonde dag. Sedan hände inte mer förrän 1907 när det nybildade facket ställde ett sensationellt krav – åtta timmars arbete per dygn och en fridag i veckan.
Polismästare Theodor Hintze (bilden t v), som också var den som lämnat sitt medgivande till att poliserna skulle få bilda fackförening, hade en viss förståelse för polisernas situation. 1908 yrkade han hos staden på en utökning av personalstaten med 67 poliser för att kunna genomföra en fridagsreform. Det fick han. Men istället blev polisernas dagar sönderslitna av separata fyratimmarspass som gjorde att möjligheten till vila och fritid blev än sämre.
Kamraterna och sedermera även STPK stred för en förändring. De måste haft änglars tålamod för det dröjde faktiskt till 1929 innan frågan fick sin lösning om nu ”lösning” är rätt ord för den konstruktionen av turlistan. Man jobbade nu sju pass i rad 23-07, fridag, sju pass 15-23, fridag och sju pass 07-15 och fridag. I varje pass ingick en timmes stationstjänstgöring. Dessutom en extra fridag var sjunde vecka (dubbelfridag). Man bör hålla i minnet att den absoluta majoriteten av poliserna tillbringade de här passen med hård och oavbruten fotpatrullering i bestämda linjer. Det är inte att undra på att befattningarna som helvakt på stationen (som man nådde i åldersordning) var hett eftertraktade av de som i tiotals år patrullerat i ur och skur och värme och kyla.
Ovanstående låter som en slavlista men hur hård den än var så var den ganska snäll mot kroppen enligt stressforskarna. De menar att man mår bättre av att låta kroppen anpassa sig till nattjänst. På så sätt utlöses inte skadliga reaktioner i kroppen lika mycket som om man med korta mellanrum skiftar arbetstider.
När jag började 1962 hade vi fortfarande bara en dubbelfridag på sexveckorslistan där tjänsten då var 23-07, 17-02, 15-23, 10-18 och 7-15. En, och några år senare två, sjuturer på sex veckor föll bort så att man var fri både lördag och söndag. Den här ”fallande” listan som inleds med nattur beskrivs av stressforskarna som den mest ohälsosamma av alla. Den kan leda till allvarliga tillstånd och sjukdomar. Och gjorde det säkert också bland oss. Turlistan tillämpades under många år. Jag vet dock ingen som lyckats knyta en sjukdom direkt till turlistans skadliga verkningar och få den till arbetsskada.
Svårigheter att få genomslag för lönekrav hos arbetsgivaren resulterade i att Kamraterna och STPK närmade sig varandra alltmer mot slutet av 1920-talet. Svenska polisförbundet drev vid den här tiden kravet på ett förstatligande av polisen. Det ville man inte alls veta av bland Stockholms poliser. De två föreningarna drogs tätare samman. 1932 tog STPK steget ut och föreslog Kamraterna ett sammangående. Kamraterna tog emot förslaget positivt men förklarade att konstaplarna i STPK i så fall fick förbinda sig att lämna Svenska polisförbundet. Efter en del resonemang bestämde man sig att skicka ett förslag på samgående utanför förbundet på medlemsomröstning.
Resultatet gick inte att missförstå. Det var 853 medlemmarna som röstade för sammanslagning och utträde ur Svenska polisförbundet – 39 emot. Kamraterna gick in i år 1933 med 981 medlemmar.
Vilken var grunden till osämjan mellan Polisförbundet och stockholmspoliserna? 1932 var det som jag bedömer det lönefrågan. Polisförbundet ville då se ett förstatligande av polisen. En viktig effekt av en sådan reform skulle ha blivit en löneutjämning av polislönerna i landet på det sätt som senare inträffade 1965 då tanken förverkligades. För stockholmspoliserna var det svårsmält. Man menade att arbetsförhållanden och levnadsomkostnader för poliser i huvudstaden skiljde sig kraftigt från motsvarande i övriga landet. Det är min mening att den konflikten hade börjat redan tidigt under 1900-talet då man till exempel offentligt jämförde boendekostnader och löner i Stockholm med motsvarande i övriga landet. Den missämjan har permanentats och vi ser effekterna av den ännu idag.
Initierade bedömare jag talat med hävdar att lönefrågan inte har och har haft den betydelse som påstås här. I stället rör det sig om personstrider som splittrat Polisförbundet. Sådana har förvisso funnits och har med säkerhet betytt en hel del. De senaste åren har en personstrid i högsta grad infekterat relationerna. Men det är absolut inte bara den och inte ens till största delen den, som bär skulden. Min mening är trots allt att personstriderna, hur uppslitande de än må ha varit och är, inte räcker som förklaring till den vattendelare mellan Stockholms poliser och kollegerna i landet i övrigt som varit tydlig ända från tidigt 1900-tal till den dag som idag är. Lönefrågan och den avundsjuka som stockholmspolisernas påstått höga löneläge och snabbare befordringsgång väckt i landet framstår som en mera hållbar förklaring och den är dominerande, som jag uppfattar den. Om vi tror att allt går över när tiden så småningom löst den aktuella personkonflikten så invaggar vi oss i falsk och farlig säkerhet.
Claes Cassel (kontakta)
POLISFACKETS HISTORIA I STOCKHOLM DEL FYRA:
1890 – 1932
”Ogudaktighet”
gav poliserna
första fridagen
Den polisfackliga kampen har tidvis förts med öppen konfrontation mot arbetsgivaren. Men minst lika ofta har list varit det bästa vapnet och vår historia ger många exempel på det. Ett av de tidigaste (och bästa) exemplen är ”kyrkfripasset”. Två konstaplar vände sig – inte till polismästaren – utan till pastor primarius i Stockholm, pekade på ett angrepp på polisen i medierna och lät den höge gudsmannen förstå att brist på fridagar kunde lika bakom eländet. Och när pastor primarius vände sig till polismästaren då lyssnade denne och Stockholms poliser fick sin första fridag. Historien om Stockholmspoliserna fackliga kamp fortsätter här på Blåljus med nr FYRA.
1890 kom ett söndagsfripass i månaden. Det kan ha gått till så här. Två poliser skulle vittna mot en häktad. De var säkra på att han var den som de sett begå ett allvarligt brott. Senare kom omständigheter fram som uteslöt den här personen som gärningsman. Medierna gjorde ett stort nummer av polisernas ”lögn” inför rätta och gjorde gällande att det här var vanligt (känns det igen?). Det fick två konstaplar att komma på en ljus idé. De gick till pastor primarius och visade denne tjänstgöringslistan. Av den framgick att poliserna saknade möjlighet att bevista högmässan. Det var möjligt, menade de, att denna ogudaktighet fått poliserna att känna osäkerhet kring edens betydelse.
Poliser hann inte bevista högmässan
Pastor primarius blev oroad av den möjligheten. Han talade med överståthållaren (motsvarigheten till landshövdingen utanför Stockholm som hade en särställning bland städer) som måste medge att det nog var svårt för poliserna att hinna gå i högmässan. Efter det blev en söndag ledig i månaden. Kallades länge ”kyrkpasset” bland poliserna. Några år senare kom ytterligare en fridag var artonde dag. Sedan hände inte mer förrän 1907 när det nybildade facket ställde ett sensationellt krav – åtta timmars arbete per dygn och en fridag i veckan.
Polismästare Theodor Hintze (bilden t v), som också var den som lämnat sitt medgivande till att poliserna skulle få bilda fackförening, hade en viss förståelse för polisernas situation. 1908 yrkade han hos staden på en utökning av personalstaten med 67 poliser för att kunna genomföra en fridagsreform. Det fick han. Men istället blev polisernas dagar sönderslitna av separata fyratimmarspass som gjorde att möjligheten till vila och fritid blev än sämre.Änglars tålamod
Kamraterna och sedermera även STPK stred för en förändring. De måste haft änglars tålamod för det dröjde faktiskt till 1929 innan frågan fick sin lösning om nu ”lösning” är rätt ord för den konstruktionen av turlistan. Man jobbade nu sju pass i rad 23-07, fridag, sju pass 15-23, fridag och sju pass 07-15 och fridag. I varje pass ingick en timmes stationstjänstgöring. Dessutom en extra fridag var sjunde vecka (dubbelfridag). Man bör hålla i minnet att den absoluta majoriteten av poliserna tillbringade de här passen med hård och oavbruten fotpatrullering i bestämda linjer. Det är inte att undra på att befattningarna som helvakt på stationen (som man nådde i åldersordning) var hett eftertraktade av de som i tiotals år patrullerat i ur och skur och värme och kyla.
Ovanstående låter som en slavlista men hur hård den än var så var den ganska snäll mot kroppen enligt stressforskarna. De menar att man mår bättre av att låta kroppen anpassa sig till nattjänst. På så sätt utlöses inte skadliga reaktioner i kroppen lika mycket som om man med korta mellanrum skiftar arbetstider.
Mest ohälsosamma turlistan
När jag började 1962 hade vi fortfarande bara en dubbelfridag på sexveckorslistan där tjänsten då var 23-07, 17-02, 15-23, 10-18 och 7-15. En, och några år senare två, sjuturer på sex veckor föll bort så att man var fri både lördag och söndag. Den här ”fallande” listan som inleds med nattur beskrivs av stressforskarna som den mest ohälsosamma av alla. Den kan leda till allvarliga tillstånd och sjukdomar. Och gjorde det säkert också bland oss. Turlistan tillämpades under många år. Jag vet dock ingen som lyckats knyta en sjukdom direkt till turlistans skadliga verkningar och få den till arbetsskada.
Svårigheter att få genomslag för lönekrav hos arbetsgivaren resulterade i att Kamraterna och STPK närmade sig varandra alltmer mot slutet av 1920-talet. Svenska polisförbundet drev vid den här tiden kravet på ett förstatligande av polisen. Det ville man inte alls veta av bland Stockholms poliser. De två föreningarna drogs tätare samman. 1932 tog STPK steget ut och föreslog Kamraterna ett sammangående. Kamraterna tog emot förslaget positivt men förklarade att konstaplarna i STPK i så fall fick förbinda sig att lämna Svenska polisförbundet. Efter en del resonemang bestämde man sig att skicka ett förslag på samgående utanför förbundet på medlemsomröstning. Missämjan har permanentats
Resultatet gick inte att missförstå. Det var 853 medlemmarna som röstade för sammanslagning och utträde ur Svenska polisförbundet – 39 emot. Kamraterna gick in i år 1933 med 981 medlemmar.
Vilken var grunden till osämjan mellan Polisförbundet och stockholmspoliserna? 1932 var det som jag bedömer det lönefrågan. Polisförbundet ville då se ett förstatligande av polisen. En viktig effekt av en sådan reform skulle ha blivit en löneutjämning av polislönerna i landet på det sätt som senare inträffade 1965 då tanken förverkligades. För stockholmspoliserna var det svårsmält. Man menade att arbetsförhållanden och levnadsomkostnader för poliser i huvudstaden skiljde sig kraftigt från motsvarande i övriga landet. Det är min mening att den konflikten hade börjat redan tidigt under 1900-talet då man till exempel offentligt jämförde boendekostnader och löner i Stockholm med motsvarande i övriga landet. Den missämjan har permanentats och vi ser effekterna av den ännu idag.
Falsk och farlig säkerhet
Initierade bedömare jag talat med hävdar att lönefrågan inte har och har haft den betydelse som påstås här. I stället rör det sig om personstrider som splittrat Polisförbundet. Sådana har förvisso funnits och har med säkerhet betytt en hel del. De senaste åren har en personstrid i högsta grad infekterat relationerna. Men det är absolut inte bara den och inte ens till största delen den, som bär skulden. Min mening är trots allt att personstriderna, hur uppslitande de än må ha varit och är, inte räcker som förklaring till den vattendelare mellan Stockholms poliser och kollegerna i landet i övrigt som varit tydlig ända från tidigt 1900-tal till den dag som idag är. Lönefrågan och den avundsjuka som stockholmspolisernas påstått höga löneläge och snabbare befordringsgång väckt i landet framstår som en mera hållbar förklaring och den är dominerande, som jag uppfattar den. Om vi tror att allt går över när tiden så småningom löst den aktuella personkonflikten så invaggar vi oss i falsk och farlig säkerhet.
Claes Cassel (kontakta)
I BLÅLJUS 20/5:
Den lönekamp som de obefordrade stockholmspolisernas fackförening Kamraterna gav sig in i 1933 innebar ett krav på en slutårslön för konstaplar på 5190 kr (150422 kr omräknat till 2009 års värden) och för överkonstaplar en slutårslön 6570 kr (195675 kr). Till de lönerna kom ett dyrtidstillägg på runt 20 procent . <span style="font-size: 12pt; font-family: "Times New Roman","serif";"> Det är tydligt att yrket ännu inte blivit uppvärderat i den mening vi idag lägger i begreppet. Men Kamraternas styrelse ägnade sig åt det som idag kalla lobbying och sökte upp varenda ledamot av stadsfullmäktige personligen! Serien om polisfackets i historia fortsätter med nr FEM i Blåljus på hemsidan som publiceras 20/5.
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september