Publicerat 2010-02-11 17:00

Svar till A.Lekare:

Polisers kvinnofridsbrott
argument för diskussion

Hej, jag heter Angela Beausang, och jag är ordförande i Roks,  Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Jag vill börja med att tacka för att jag fått utrymme att svara på på A.Lekares tänkvärda insändare som publicerades på Blåljus förra veckan.

Jag håller med A.Lekare i mycket av det han skriver. Precis som Lekare har jag ingenting emot att poliser med osunda värderingar fråntas sina arbetsuppgifter, och i likhet med honom tror jag inte att polismäns personliga reflexion räcker för att få bukt med de attitydproblem som finns.

I min artikel manade jag polisen – och här syftade jag på hela kåren och inte specifikt de enskilda polismännen – att rannsaka sig själv. För tyvärr tror jag att diskriminerande strukturer och kulturer är mycket svåra att tvätta bort från en organisation, vars traditioner och metoder har arbetats fram under en lång tid.

Statistik kan vara farlig

A.Lekare har dessutom rätt i sin huvudpoäng: att statistik kan vara farlig om den inte används rätt. Enligt en granskning som har presenterats i SVT av journalisten och författaren Katarina Wennstam åtalades under perioden 1993-2004 57 poliser för kvinnofridsbrott, att jämföra med 11 åtal för bedrägeri och skattebrott respektive 19 åtal för stöld och snatteri. Bland den övriga befolkningen är det trafikbrott som är det vanligast förekommande brottet. Det är den granskningen - som vid flera tillfällen har bemötts och debatterats av poliser - som ligger till grund för mitt påstående i debattartikeln i Aftonbladet. Jag är medveten om att det ur ett statistiskt perspektiv rör sig om få fall och att det är omöjligt att rekrytera en hel yrkeskår som är hundraprocentigt fri från kriminalitet, men jag tycker faktiskt att siffrorna utgör ett gott argument för att diskussionen måste tas på allvar.

A.Lekare uppmanar mig till sist att nämna några konkreta åtgärder som polisen missar att vidta i arbetet. Jag tar därför tillfället i akt att bjuda in ansvariga polischefer till ett samtal där vi tillsammans kunde vässa metoderna för att komma till rätta med problematiken som återstår. Jag skulle bland annat vilja diskutera hur polisen bättre tar till vara de projektpengar som vikts för att motverka prostitution, eftersom de i nuläget, avslöjades det härom veckan, inte används och brinner inne. Vi skulle också kunna diskutera hur polisens officiella och humanistiska syn på sexbrott garanterat skulle strömma ut till alla delar av organisationen.  

"Polisen min favoritmyndighet"

Jag vill avsluta med att poängtera vad jag ofta har hävdat under mina decennier inom kvinnojoursrörelsen och som A Lekares sakliga insändare påminner mig om: Polisen är min favoritmyndighet. Jag har under tiden jag har jobbat på kvinnojour haft mycket goda erfarenheter av samarbete med anställda inom polisen, och jag vet att många jourkvinnor delar min erfarenhet på detta område.  Under den senaste tiden har polisen dessutom lagt ner mycket kraft på att motarbeta machokultur inom polisväsendet. Jag är dock övertygad om att mer arbete behövs och hoppas att processen inte avstannar bara för att en ”jämställdhetsmärkt” expolischef nu är misstänkt för avskyvärda brott. Jag tror, precis som jag skrev i min debattartikel i Aftonbladet, inte att beteendemönster är något som växer bort bara för att en generation byts mot en annan. Det är något som ofta sitter i väggarna och därför bara kan arbetas bort genom systematiskt och enträget arbete, på alla nivåer.

Vill du läsa A.Lekares inlägg i förra Blåljus? Klicka HÄR!

Länk till debattartikeln i Aftonbladet.