Publicerat 2012-05-24 20:00

Brottsoffer - Så funkar det

Så har Hanne Kjöller rubricerat sin ledare i DN, där hon är mycket kritisk mot hur det kan fungera i praktiken för en kvinna som lever i fruktan för vad som kan hända henne och hennes dotter när mannen som dömts för grova våldsbrott mot henne skall friges efter ett långt fängelsestraff.

Hanne kritiserar i ledaren socialtjänsten, kriminalvården och Polisen för valhänt och närmast ointresserad handläggning av det aktuella ärendet. Ändå har åtskilliga relativt nya regler tillämpats i ärendet, med kontaktförbud, brottsofferinformation från kriminalvården, diskussion kring skyddat boende, farlighetsbedömning, brottsoffersamordnare etc. Inget av allt detta fanns för några få årtionden sedan till brottsoffers stöd. Då låg allt fokus på gärningsmannen och dennes rehabilitering.

Hanne beskriver hur sekretess och dåligt samarbete mellan myndigheterna och brottsoffret, gör att brottsoffret känner sig mycket utsatt och inte upplever att hon får det stöd hon behöver. Snarare förminskas hennes måhända berättigade oro. Hanne skriver om Polisens insats och inställning:

"Polisen har enligt lag ett ansvar för medborgarnas säkerhet. Inom verksamheten finns något som heter brottsoffersamordnare. Emma får ett namn, ringer dagligen, lämnar meddelanden, men ingen ringer tillbaka förrän jag mejlar. Då går det helt plötsligt väldigt fort. Och man inser att vi har poliser som är mer rädda för vad journalister kan göra mot dem än vad en ex-intern med ett sällsynt blodigt cv kan göra mot en kvinna och ett barn. Bara det visar att polisen inte förstår sin uppgift.

När polismannen ringer, säger han att han har ringt tidigare, vilket han inte har eftersom inga missade samtal registrerats. Sedan, när Emma ventilerar sina farhågor, säger han åt henne att inte ”bygga upp något hypotetiskt scenario”. Han bläddrar i domarna och finner en man som är dömd för grov misshandel, som till och med går och hämtar ett vapen när han kränks. En man som inte står ut med ett nej. Som i ett fall misshandlat en kvinna som inte lät sig bli uppraggad, och som väntat på och våldtagit en annan som avvisat honom. Av dessa domar drar polis­mannen slutsatsen att Emma nog inte har något att oroa sig för. Någon diskussion om larm eller annat skydd förs inte."

Hanne har ett antal förslag till hur brottsoffer skall kunna få ett bättre stöd. Bland annat kräver hon att polisen skall göra det den ska  beträffande brottsoffer. Själv kan jag konstatera, att trots att resurser numer avsatts till brottsofferarbete inom polisen, vilket tidigare knappt fanns allt, är de ofta otillräckliga. Det finns många brottsoffer, och de kräver ofta oerhört mycket tid och engagemang.

En bättre rubrik på Hannes artikel kunde kanske ha varit

Brottsoffer - Så funkar det fortfarande inte.

När det gäller vilka som poliser har respekt för, tror jag att Hanne har rätt i att poliser ofta har respekt för journalister. Men det handlar mest om att om en journalist skriver ofördelaktigt kan det leda till internutredningar, eller att polisens chefer ger lägre individuellt påslag vid den individuella lönesättningen. Det kan vara samma chefer som gett otillräckliga resurser för att klara arbetsuppgifterna på ett acceptabelt sätt.

Skulle Poliserna dagligen och nattligen oroa sig över vad brottslingar med blodiga CVn i frihet kan ta sig för, skulle poliserna i allmänhet antingen vara sömnlösa, eller ta på sig ett arbetssätt som kunde ge dem epitet som samhällsbärarna. 

Tommy Hansson