Publicerat 2016-09-09 11:10

Polisens kris på politikernas agendor

Annie Lööf besökte under torsdagen Stockholmsförorten Rissne, där hon bland annat fick ta del av polisers synpunkter på situationen. I Aftonbladet TV, berättar hon hur hon vill förbättra för polisen och för de boende.

Hon berättade att Centerpartiet vill ha fler poliser i yttre tjänst, bättre villkor för polisen, och att bygga trygghet i utanförskapsområden. då är sociala insatser viktigt, men framför allt krävs ökad polisiär närvaro som kan ta kontroll över de kriminella gängen. Till det krävs även strängare straff, framför allt mot gängledare, men även mot dem som attackerar blåljuspersonal.

Det finns problem i områdena, som socioekonomiska problem, hög arbetslöshet, få som kan svenska, korta utbildningar. Det krävs fler arbetstillfällen och bättre bostadssituation.

Centern kräver därför en polisdebatt i Riksdagen för att diskutera vilka åtgärder som krävs för att komma tillrätta med problemen i föroterna. Regeringen har enligt Centern förlorat kontrollen över polisen, polisen går på knäna och regeringen har inte tillskjutit de resurser som polisen begärt och behöver. Regeringen har inte tagit sitt ansvar över situationen, vilket Annie Lööf tycker är oroväckande.

Samma dag som Annie Lööf besökte poliserna i Rissne, pågick i Riksdagen en interpellationsdebatt, som främst uppmärksammats i media för diskussioner kring en ny Rysk gasledning. Men efter det, fanns ett par frågor som faktiskt handlade om polisiära frågor, som inrikesminister Anders Ygeman fick gå i svaromål om. Det handlade om blåljusattacker, om polisens personalpolitik, och det handlade om resurser. Blåljus kan glädja sig åt, att de som för något år sedan tyckte att polisen hade lagom mycket resurser och var lagom många nu tycks ha vaknat eller stå inför ett uppvaknande.

Blåljus citerar Riksdagens snabbprotokoll.

§ 14  Svar på interpellation 2015/16:748 om blåljuspersonalens möjlighet att göra sitt jobb   

Anf.  47  Statsrådet ANDERS YGEMAN (S):

Herr talman! Mikael Oscarsson har önskat att jag förtydligar hur jag tänker göra för att förbättra skyddet för blåljuspersonalen, både för att förhindra att de skadas i sin yrkesutövning och så att de kan utöva sitt yrke utan fördröjning. Han har också bett mig förtydliga hur långt tillkännagivandet om helgavskiljning med fotboja som riksdagen har gett regeringen kommit i processen att bli lag.

På såväl större som mindre orter runt om i Sverige finns det bostadsområden som i allt större utsträckning har kommit att påverkas av brottslighet, social oro och otrygghet. För att stärka rättsväsendets förmåga att förebygga och bekämpa dessa brott kommer regeringen att vidta en rad åtgärder, vilket aviserades den 17 augusti. Bland annat ska en översyn genomföras för att utreda möjligheten att åstadkomma snabbare lagföring. Vidare ska en straffskärpning av skadegörelsebrotten övervägas. Därutöver kan det finnas ett behov av nya påföljdsinslag för unga lagöverträdare. I Påföljdsutredningens betänkande Nya påföljder (SOU 2012:34) föreslås en ny påföljd som kallas ungdomsövervakning. Förslaget bereds för närvarande, och regeringen avser att återkomma i frågan.

Under sommaren presenterade statsministern ett långsiktigt reformprogram för att minska segregationen. En statlig delegation tillsätts som ska samverka med kommuner, civilsamhälle, myndigheter och forskare. Reformprogrammet kommer att sträcka sig mellan åren 2017 och 2025.

Regeringen har dessutom intensifierat det brottsförebyggande arbetet med en nationell satsning. Brottsförebyggande rådet (Brå) ska utveckla en nationell stöd- och samordningsfunktion för det brottsförebyggande arbetet. Brå har även fått i uppdrag att kartlägga åtgärder mot kriminalitet och för ökad trygghet i socialt utsatta områden och kommer att presentera sina resultat i november.

Detta är dock en komplex problematik som måste tas på allvar, och därför fortsätter mitt och regeringens arbete med denna fråga.

Anf.  48  MIKAEL OSCARSSON (KD):

Herr talman! Den här interpellationen skrev jag i somras efter det förfärliga upplopp som vi hade i Uppsala den 16–17 juli. Bilar brann och gatsten kastades. Det var också en speciell händelse då en man larmade för att det var brand, och brandkåren skulle åka dit. Jag träffade brandchefen senare, och han sa att i normalfallet skulle det har tagit fyra, kanske fem minuter att komma fram. Nu tog det 20 minuter, för man kunde inte åka fram till huset utan var tvungen att ha eskort av poliser med plastsköldar. Tragiskt nog blev konsekvensen att mannen som hade larmat dog.

Det föranledde mig att ställa de här frågorna. Hur gör vi egentligen med skyddet för blåljuspersonal? Hur gör vi med ungdomarna? Många av dem som utförde de här brotten var 16–17-åringar. I många fall finns känslan att det inte blir några konsekvenser. Jag tror att det måste bli konsekvenser. När man begår den här typen av kriminella handlingar måste det bli en konsekvens. Elektronisk fotboja är ett exempel på en sådan konsekvens.

Det har nu gått 18 månader sedan det här röstades igenom och fick majoritet i Sveriges riksdag, men fortfarande har vi tyvärr ingen lagstiftning på plats. Det skulle vara ett viktigt steg med helgavskiljning. På det viset kan det bli en påföljd, och i kombination med samhällstjänst kan det också skynda på processen.

När det gäller frågan om blåljuspersonal är min uppfattning att våld mot tjänsteman ska kunna leda till straff om minst sex månaders fängelse. I dag kan det bli så lite som bara böter. Vi borde också ändra så att fler yrkesgrupper, exempelvis inom räddningstjänst och hälso- och sjukvården, får ett starkare skydd mot angrepp. Våld mot alarmeringstjänstpersonal skulle kunna vara en ny brottsrubricering.

Straffen för brott som exempelvis stenkastning mot polis måste skärpas, och att hindra utryckning måste naturligtvis kriminaliseras.

Det här är förslag som jag skulle vilja få respons på från ministern som är ansvarig för de här frågorna. Hur ser ministern på att det här med elektronisk fotboja som riksdagen har beställt fortfarande inte är levererat? Hur ser han på förslagen jag nämner om skärpta straff för brott mot blåljuspersonal? I svaret talas om flera nya utredningar som ska titta på det här, men det här är konkreta förslag som det skulle vara intressant att få en direkt respons på.

Anf.  49  Statsrådet ANDERS YGEMAN (S):

Herr talman! Låt mig för tydlighetens skull slå fast: Det är olagligt att ge sig på blåljuspersonal – ambulanspersonal, polis och brandkår – i Sverige. Det är olagligt att hindra utryckning och hjälpinsats i Sverige, och det är belagt med exakt de straff som den moderatledda regeringen stödd av Mikael Oscarsson ansåg att de här brotten ska ha. Det måste vara grunden. Vi kan inte låtsas som att det är tillåtet att kasta sten på polis i Sverige eller att alliansregeringen skulle ha accepterat det. Så är det inte.

Däremot finns det mer att göra på det här området, och regeringen har presenterat ett brett paket med skarpare lagstiftning, snabbare lagföring och bättre skydd. Det gäller även för personalen inom hälso- och sjukvården och inom räddningstjänsten.

Jag måste också säga att en viktig del är det förebyggande arbetet som man med stor framgång har gjort vid en del räddningstjänster i Sverige. Man har lyckats minska både antalet bränder och antalet incidenter för den tjänstgörande personalen.

Det är alltså två vägar att vandra, två ben att stå på – att undanröja orsaker och jobba förebyggande och att sedan slå till stenhårt mot dem som inte förstår hur lagstiftningen fungerar och hur man ska bete sig.

Anf.  50  MIKAEL OSCARSSON (KD):

Herr talman! Det vi har i dag räcker inte till. Jag har nära kontakt med ett antal poliser i Uppsala. De upplever att det blir någon slags svängdörrsmentalitet, att det tyvärr inte blir några påföljder för de här 16- och 17-åringarna. Till exempel greps en 17-åring som hade en bomb i sin hand. Han togs till polisstationen i Uppsala. Men föräldrarna ville inte komma dit, ingen från socialtjänsten ville komma dit och det fanns ingen tolk. Regelverket är då sådant att man var tvungna att släppa honom. I ett sådant läge måste man ha möjlighet att söka igenom hemmet och sätta personen i förvar. Det var ett exempel på hur regelverket fungerar.

Det skulle vara intressant att höra ministerns svar på om det är rimligt att 17-åringen, i det här fallet, släpps och att man inte kan göra husrannsakan och inte kan se till att personen hålls fängslad under tiden utredningen sker. Om utredningen inte kommer i gång på rätt sätt blir det nämligen i princip omöjligt att komma vidare och få en fällande dom.

Vi måste också diskutera de stora problem som polisen har i Sverige i dag. Den ena larmrapporten kommer efter den andra. I Uppsala finns det stora problem med bemanningen. Jag tror att polisreformen i sig var rätt tänkt. Tanken var att det skulle finnas fler poliser på lokalnivå. Tyvärr har det inte visat sig bli så, än så länge. Det är ett rejält misslyckande för ansvariga på chefsnivå inom polisen att det inte har kunnat genomföras.

Jag vill fråga ministern om vi är överens om att de stora problemen finns, exempelvis i Uppsala där man har jättestora problem med att klara den mest elementära utryckningsverksamheten.

Lönenivån är också under all kritik. Jag fick nyligen information om en polis i utryckningsverksamheten i Uppsala som har jobbat i åtta år och som fortfarande ligger kvar på en lönenivå på 25100 kronor per månad. Är det rimligt att vi har så låg betalning för ett många gånger farligt uppdrag?

Vad är det då för omtag som behövs? Är det inte dags, ministern, att ta ett omtag med fokus på kärnverksamheten, så att det kan bli fler poliser i yttre tjänst och kan finnas en utryckningskapacitet som är tillräcklig? Om det inte finns är det möjligheten att utreda och därigenom också att komma vidare till fällande dom som blir lidande.

Måste man inte se sanningen i vitögat, att det här i och för sig var en bra idé men att den inte har blivit lyckad och att det krävs ett omtag? Jag har hört att ministern har varit inne på liknande tankar. Men det skulle vara intressant att få ett konkret besked. Är ministern beredd att göra de omtagen i polisreformen?

Anf.  51  Statsrådet ANDERS YGEMAN (S):

Herr talman! Mikael Oscarsson ställer, om jag räknar rätt, sex frågor som inte nämndes i interpellationen. Jag ska försöka besvara dem, trots den ordning som riksdagen har, alltså även om de inte har varit inskickade till regeringen i förväg.

Till att börja med ber Mikael Oscarsson mig att kommentera en enskild tjänsteutövning i Uppsala. Det är jag enligt regeringsformen förhindrad att göra. Man kan ifrågasätta om det faller på Mikael Oscarssons lott att kommentera eller överpröva enskilda åklagares beslut. Det faller i alla fall inte på min.

Sedan tar Mikael Oscarsson upp segregationen i utsatta områden. Då vill jag erinra om att Moderata samlingspartiet i dagarna har kommit med en rapport. Man har tittat på perioden fram till 2014, från det att alliansregeringen tillträdde till dess den lämnade makten. Rapporten visar att segregationen, klyftorna och utanförskapet i Sverige ökade under er tid vid makten, Mikael Oscarsson. Det innebär såklart en påfrestning på polisorganisationen, som får bära ansvaret för alliansregeringens misslyckande med jobben, skolan och jämlikheten.

Sedan tar Mikael Oscarsson upp lönen för en enskild polis. Den svenska modellen är konstruerad på det sättet att löner sätts i förhandlingar mellan arbetstagare och arbetsgivare. Men låt mig försiktigt påpeka att vi hade en moderatledd regering med Kristdemokraterna i regeringsställning under samtliga åtta år som den polis, som Mikael Oscarsson refererar till och som han tycker har alldeles för låg lön, har arbetat. Om Mikael Oscarsson var missnöjd med den lönenivå som då fanns hade han i så fall all möjlighet att påverka det. Jag hade inte det. Jag var nämligen i opposition här i riksdagen.

När det gäller reformen har vi enligt min mening inte sett tillräckliga resultat av den stora polisomorganisation som har gjorts. Vi har varit eniga i den här kammaren om att den ska göras. Vi har varit eniga om direktiven. Och vi har varit eniga om sättet på vilket den ska genomföras.

Jag tycker inte att vi har fått de resultat vi har rätt att kräva. Det finns positiva exempel. I Botkyrka har man mer än fördubblat polisinsatsen i ett socialt utsatt område. Och det ska byggas en polisstation i Rinkeby med plats för över 200 polisanställda. Det finns också ett antal andra positiva exempel. Men vi har fortfarande inte fått ut tillräckligt många poliser närmare medborgarna, där det behövs som mest.

Jag är väldigt tydlig med att om så inte blir fallet kommer vi att vara tvungna att vidta åtgärder. Vi sviker nämligen inte målet med reformen – fler poliser närmare medborgarna, där de behövs som bäst.

Anf.  52  MIKAEL OSCARSSON (KD):

Herr talman! Ministern gillar inte att jag tar ett konkret exempel. Jag tycker att det är viktigt att se verkligheten som den är. Och det är viktigt att kunna ta ett exempel, som inte är det enda, på att det nuvarande regelverket inte fungerar. Man får, i det här fallet, släppa en 17-åring som har ertappats med en bomb. Det tycker jag är orimligt. Det är högst relevant att ta upp det här som ett viktigt problem.

Det är också viktigt att komma ifrån att det alltid ska vara någon annans fel, att det är den borgerliga regeringens fel. Vi måste se hur det ligger till nu. Det är likadant med Dan Eliasson. Han skyller på politikerna. Och jag har hört att ministern förut har skyllt på att problemen i mångt och mycket skulle bero på gränskontrollerna. Det är säkert en delförklaring. Men vi kan inte vara nöjda med det läge vi har.

Polisen fungerar inte. Det kommer larm från Uppsala och från Östergötland om att polisområde efter polisområde har svårt med den grundläggande kärnverksamheten. Då måste man vara lyhörd och se till att inte bara titta på det eller göra någon utredning. Vi vet ganska väl vad det är som inte fungerar. Det finns väldigt lite incitament för att få den grundläggande kärnverksamheten att fungera. Det måste ändras på det. Man måste lyssna på larmrapporterna. Christer Nordström i Uppsala, till exempel, har varit polis i 47 år. Han upplever att det aldrig har varit en så svår situation för poliser som det är nu. Det är mycket som inte fungerar.

Det är regeringen och Ygeman som minister som bär ansvaret och som måste agera.

Anf.  53  Statsrådet ANDERS YGEMAN (S):

Herr talman! Ja, jag är minister. Jag är ansvarig. Och jag agerar. Men polisorganisationen är inte behjälpt av besvärjelser från Mikael Oscarsson. Man är behjälpt av att vi konkret reder ut vad som har blivit bra och vad som har blivit dåligt.

Snart kommer den första i den serie av utvärderingar som Statskontoret har fått i uppdrag att göra. Om det finns behov av det kommer vi naturligtvis att vidta åtgärder utifrån den kritiken.

Jag har också varit tydlig med att om det finns problem med det sätt som omorganisationen har implementerats på är jag beredd att vidta åtgärder. Mitt mål är inte att ha världens finaste omorganisation, utan mitt mål är tryggare medborgare och lägre brottslighet. Detta bör vara även riksdagens fokus i det arbetet.

Herr talman! Sedan säger Mikael Oscarsson att jag inte gillar att svara på frågor om enskilda fall. Nej, så är det inte. Mikael Oscarsson har i riksdagen varit med om att med ett mellanliggande val besluta om en grundlag som förhindrar regeringen att kommentera enskild myndighetsutövning. Vill Mikael Oscarsson ändra på det får han föreslå att grundlagen ändras. Då kan jag kanske kommentera enskilda fall utan att röna kritik från KU för det.

Åter till kärnfrågan: Det finns fler polisanställda nu än det någonsin har funnits. Vi satsar mer ekonomiska resurser på polisen än vad vi någonsin har gjort. Nu måste fokus vara på att få ut maximal effekt av de resurser som har satsats på polisen. Behövs det korrigeringar i reformen är vi bereda att göra det.

 

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 15  Svar på interpellation 2015/16:751 om personalpolitiken inom polisen

Anf.  54  Statsrådet ANDERS YGEMAN (S):

Herr talman! Alexandra Anstrell har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra personalpolitiken inom polisen för att försäkra att poliskåren inte krymper ytterligare.

Det är Polismyndighetens ansvar att säkerställa kompetensförsörjningen för polisverksamheten och besluta hur enskilda polisområden ska organiseras och resurssättas. När det gäller frågan om poliser som lämnat myndigheten under det senaste halvåret kan jag konstatera att personalomsättningen bland poliser fortfarande är låg i jämförelse med genomsnittet för svensk statsförvaltning. Samtidigt är det av stor vikt att Polismyndigheten är en arbetsplats dit människor söker sig och vill stanna. Det är därför angeläget att Polismyndigheten agerar på utvecklingen av personalomsättningen inom myndigheten om det finns signaler om missnöje.

Svensk polis har genomgått en av de mest omfattande organisationsförändringarna inom staten på många år. En av de viktigaste utgångspunkterna i denna ombildning är att stärka den lokala närvaron och tillgängligheten i hela landet. Lokalpolisområden med större mandat och mer resurser är därför kärnan i den nya Polismyndigheten. Ett aktivt arbete med kompetensförsörjning som bygger på verksamhetens behov är naturligtvis viktig för en sådan riktning.

Statskontoret har fått regeringens uppdrag att följa upp ombildningen av polisen. En första delredovisning av uppdraget ska lämnas senast den 1 oktober 2016 till regeringen. Jag fortsätter att noga följa arbetet för att säkerställa att intentionerna med reformen infrias.

Anf.  55  ALEXANDRA ANSTRELL (M):

Herr talman! Ärade ledamöter! Och tack, Anders Ygeman, för svaret!

Polisens regleringsbrev är tydligt. Brottsligheten ska minska och människors trygghet ska öka. Ändå är det inte så Sverige ser ut i dag.

Polisens brottsuppklaring sjunker dramatiskt. Siffror för 2015 visar att det är den sämsta uppklaringen på 16 år.

Herr talman! Statsrådet Ygeman har i sitt svar anfört att svensk polis har genomgått den mest omfattande organisationsförändringen inom staten på många år.

En av de viktigaste utgångspunkterna i denna ombildning är att stärka den lokala närvaron och öka tillgängligheten i hela landet. Lokalpolisområdena ska få större mandat och mer resurser. Ändå får de inte ens själva anställa utan det sköts centralt.

En nyutexaminerad polis kan få tjänsteställe 40 mil från hemlänet trots att det finns vakanta tjänster på hemorten. En polis från en ort får inte byta till en tjänst på en annan ort med argumentet att det då blir för få kvar på ursprungsstället.

Att flytta runt personer som brickor i spelet Stratego funkar sällan bra i verkligheten. Resultatet blir att poliser väljer att sluta, ta tjänstledigt eller annat. Polisförbundets medlemsundersökning visar att tre av fyra poliser funderar på att lämna polisyrket och att var fjärde polis aktivt söker annat arbete.

I de organisationer som jag har arbetat i talar man ofta om att personalen är företagets viktigaste resurs – utan personal, ingen verkstad. Men då krävs det också att man tar hand om sin personal. Alla vet ju hur dyrt det är att rekrytera. Arbetsmiljön är viktig även för poliser, och sanningen att säga så har den ställts på sin spets.

Om poliskåren krymper i ena änden är det av yttersta vikt att vidta åtgärder för att kåren stabiliseras och därmed kan öka. Då krävs insatser av statsrådet Ygeman.

Herr talman! Jag har i svaret från statsrådet fått veta att han avser följa arbetet med omorganisationen och att han ska få en rapportering i oktober. Här tänker jag att det blir lite tokigt att det ska ske först i oktober när det står i regleringsbrevet att det ska göras löpande under året. Är det inte det som är avsikten med kontinuerlig uppföljning, att man kan ändra kurs eller vidta åtgärder om skutan inte går åt rätt håll?

Herr talman! Vi är definitivt på väg åt fel håll. Personalpolitiken för Sveriges poliser måste bli bättre nu. Vi har inte råd med att poliser slutar eller inte ens börjar på grund av det dåliga läget. Ytterst borde statsrådet känna ansvar och handla därefter.

(Applåder)

 

Anf.  56  Statsrådet ANDERS YGEMAN (S):

Herr talman! Man kan diskutera om oktober var ett väl satt datum för den första delen av Statskontorets utvärdering. Men det var det datum som den moderata justitieministern i den moderatledda regeringen satte när man tog initiativ till den polisreform som en enig riksdag ställde sig bakom. I motsats till Alexandra Anstrell har jag ingen anledning att rikta kritik mot den moderatledda regeringen på den punkten.

Sedan vill jag rätta en sak. Det är inte så att poliserna blir färre och färre, utan de blir fler och fler. Det har aldrig funnits fler polisanställda i Sverige än nu. Det har aldrig satsats mer resurser på polisen än nu.

Det stämmer att uppklaringsresultaten har sjunkit under en lång rad av år. Jag tror att det var bakgrunden till att den moderatledda regeringen tog initiativ till den stora polisomorganisationen. Man var helt enkelt missnöjd med de fallande resultaten som dessutom kom samtidigt som alliansregeringen tillförde stora ekonomiska resurser så att väldigt många poliser kunde nyanställas.

Den gamla organisationen höll helt enkelt inte måttet, menade alliansregeringen. Och det menade också en enhällig riksdag som ställde sig bakom reformen.

Det måste vara ur det perspektivet som vi ser på omorganisationen. Vi ska vara ödmjuka inför att det kan finnas saker som behöver rättas till eller justeras. Men grundtanken, att gå ifrån 21 småpåvedömen till en myndighet, var nog riktig. Det var ett klokt val för att man skulle få ut mer effektivitet ur polisen.

Sedan kan jag också vara kritisk till det som Alexandra Anstrell ger uttryck för när det gäller en något fyrkantig personalpolitik och en övertro på rutor, mönster och formulär när man har med människor att göra. Jag tror att man i utvärderingen av polisorganisationen ska lämna större utrymme för de lokala polisområdena att rekrytera och för personal att söka sig till de orter som de har rekryterats ifrån.

Det är alldeles självklart att den som söker en distansutbildning inom polisen för att han eller hon har en annan hemort inte ska behöva flytta 40 mil efter att ha genomgått utbildningen. Då hade ju han eller hon i stället ha kunnat flytta för att genomgå utbildningen. Där behöver nog polismyndigheten visa en högre grad av lyhördhet inför de enskilda poliskvinnornas och polismännens önskemål. På det sättet får man också en mer motiverad personal.

Det är just detta som vi efter Statskontorets utvärdering ska diskutera med polisledningen och också med er inom oppositionen. Vi var ju faktiskt eniga om att det här var rätt väg att gå för svensk polis. Nu har vi också ett gemensamt ansvar för att se till att man får ut de effekter som var syftet, nämligen fler poliser närmare medborgarna där de behövs som mest.

Anf.  57  ALEXANDRA ANSTRELL (M):

Herr talman! Jag tycker att det är lite märkligt att statsrådet Ygeman i sitt svar uttalar: ”Det är därför angeläget att Polismyndigheten agerar på utvecklingen av personalomsättningen inom myndigheten om det finns signaler om missnöje.” Om det finns missnöje – jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det uttalandet, för det är för mig ganska uppenbart att det finns. Enligt vad jag erfarit från medier och medlemsundersökningar samt i kontakt med poliser finns det ett uppenbart missnöje.

Jag är glad att statsrådet Ygeman nu sa att också han tycker att det här är lite fyrkantigt. Jag hoppas verkligen att vi kan få se förbättringar på området. Annars verkar det som att regeringen har övergett ambitionen att ta itu med samhällsproblemen.

Vi moderater tar det här på allvar. Vi ser att vi står med stora utmaningar. Poliser säger sig upp sig på grund av att de inte längre känner att de klarar av sitt arbete. De har en yrkesstolthet och vill göra ett bra jobb. De brinner för sitt arbete och för att kunna göra skillnad. Det var därför de en gång valde att utbilda sig till polis. Vi moderater har i vårbudgeten satsningar på 2000 nya poliser för ökad trygghet oavsett var i Sverige man befinner sig.

Herr talman! Därför måste jag fortsatt säga att jag är smått förvånad över statsrådets svar. Jag tycker inte att det är rimligt att passivt titta på när vi dag efter dag får larm om att polisen går på knä och att poliser blir utsatta för trakasserier, som vi talade om här innan, och inte får stöd i den egna organisationen. Det vi ser nu är inte acceptabelt.

Herr talman! Anders Ygeman har det yttersta ansvaret, precis som han har stått här och sagt i talarstolen i dag. Jag hoppas verkligen att han också kommer att agera utifrån det och inte låter poliskåren krympa.

Anf.  58  Statsrådet ANDERS YGEMAN (S):

Herr talman! Regeringen har agerat. Vi har satsat 250 miljoner kronor innevarande år. Vi har skärpt trygghetsarbetet inom Migrationsverkets område, som varit väldigt påfrestande för polisverksamheten, genom att tillföra 280 miljoner kronor. Vi har också vänt utvecklingen när det gäller antalet asylsökande och gått från 10000 nya asylsökande i veckan i Sverige till 400–500. I det avseendet förmådde inte Moderaterna ta ansvar, utan man lovade stöd på onsdagen men drog tillbaka sitt stöd på torsdagen i ett läge där Sverige behövde ansvarstagande mer än någonsin annars.

Vi har genomfört ett antal olika trygghetspaket och skärpt lagstiftningen för att öka tryggheten i Sverige – bara den 1 juli i år trädde över 20 nya lagstiftningar i kraft. Och som jag sa i mitt tidigare anförande är det inte så att Polismyndigheten krymper. Polismyndigheten växer. Vi har aldrig haft fler polisanställda än vi har i dag. Under ett tidigare år hade vi visserligen ett trettiotal eller fyrtiotal fler poliser anställda än vad vi har i dag. Men antalet poliser ökar och minskar över året beroende på olika omständigheter. Snart kommer vi återigen att ha fler poliser än vi någonsin haft tidigare. Och det är fler poliser i dag än det var vid motsvarande tid förra året, inte färre. Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med att använda en viss månadsstatistik för att ge uttryck för en egen politisk uppfattning.

Vi ska ha fler poliser i Sverige. Vi ska ha fler polisanställda i Sverige. Vi kommer inom kort, när vi lägger fram vår höstbudget, att ge besked om hur vi ser på behovet av resurstillskott inom svensk polis. Inom oppositionen sker det en auktion av polisplatser. Det började med 1000 poliser. Nu är det 2000. Centern vill ha 2500. Kristdemokraterna vill ha 3000. Den auktionen kommer att pågå ända fram till valdagen. Men oavsett resultatet löser den inte de problem som svensk polis står inför. Under hela alliansregeringens tid tillförde ni mer pengar – samtidigt som utredningsresultaten sjönk. Det måste till mer än bara ytterligare resurser. Annars är risken att vi slösar bort skattebetalarnas pengar.

Anf.  59  ALEXANDRA ANSTRELL (M):

Herr talman! Där är vi faktiskt verkligen överens, Anders Ygeman. Det måste mer till än bara ökade resurser. Det är precis det som jag efterfrågar. Hur kan man då stärka de poliser som vi har, så att de inte väljer att sluta eller göra någonting annat? Personalpolitiken inom polisen måste förbättras. Är det så att en organisation inte klarar av det på egen hand tycker jag att det statsråd som är ytterst ansvarig måste ta det ansvaret och se till att organisationen når upp till det.

Vi har fått höra att svensk polis har genomgått den mest omfattande organisationsförändringen inom staten på många år. En omorganisation får inte ta så mycket kraft och tid som denna har gjort. Jag vet stora bolag runt om i världen som gör omorganisationer som inte tar den här kraften och den här tiden. De är inte så utsatta som svensk polis är i dag. Sverige lämnas i ett otryggt läge.

Det är inte rimligt att det ser ut som det gör i dag i Sverige och att vi har färre poliser – visserligen beroende på när man mäter. Men då var då, nu är nu. Jag tror att detta ändå är en vanlig uppfattning. Tittar man runt omkring sig, till exempel i vår glesbygd, ser man att poliskontoren stängs. Var är då dina poliser, Anders Ygeman?

Anf.  60  Statsrådet ANDERS YGEMAN (S):

Herr talman! Som jag tidigare gett uttryck för i medierna tror jag att en bärande förklaring till att vi inte har nått tillräckligt långt med polisreformen är de yttre påfrestningar vi haft. Vi har haft ett omfattande asylmottagande, det största i modern tid. Vi har haft ett förhöjt terrorhot på en nivå som vi aldrig tidigare sett i Sverige. Vi har haft gränskontroll för första gången sedan 1994. Samtidigt genomför vi den största polisomorganisationen sedan 1965. Det är alldeles självklart att det innebär påfrestningar för svensk polis. Jag vill understryka att jag tycker att väldigt många av de polismän och poliskvinnor vi har i Sverige gör ett alldeles förträffligt arbete men alldeles för sällan får höra det.

Herr talman! Jag tänkte att jag skulle göra en litterär liknelse. Det tillhör inte vardagligheterna. Jag citerar från boken Polis, polis, potatismos! av Sjöwall Wahlöö.

”Samtidigt gnisslade det allt mer i det polisiära maskineriet som var överansträngt, delvis på grund av personalbrist, men huvudsakligen av andra orsaker.

Det gällde inte i främsta hand att skaffa fler poliser utan bättre poliser, men det tycktes ingen ha tänkt på.

Tänkte Lennart Kollberg.”

Den här boken skrevs 1969, fyra år efter att den stora polisreformen genomfördes. Den som kan sin Sjöwall Wahlöö vet att den här kritiken mot omorganisationen går igenom alla böcker. Den sista boken, Terroristerna, utkom väl ungefär på 80-talet.

Jag delar Alexandra Anstrells uppfattning att vi har rätt att ställa höga krav på att omorganisationen ska ha ett högt tempo. Men vi måste nog också ha förståelse för att en omorganisation av Sveriges i särklass största myndighet i en tid när vi har extrema påfrestningar utifrån inte kommer att gå helt smärtfritt förbi.

 

Överläggningen var härmed avslutad.

Tommy Hansson