Poesidelen VS Realitetsdelen

Blåljus har tidigare skrivit om hur viktigt det är att även familjelivet fungerar för poliser. Det har även med arbetsvillkoren att göra. En kvinna som i egenskap av engagerad mor och svärmor till poliser har reagerat skrev ett mail till Rikspolischefen med sina reflektioner över polisens omorganisation. I morgon fredag, kommer Statskontorets rapport om samma omorganisation, och polisernas löneavtal går ut.

"Som anhörig till polis och som medborgare känner jag mig manad att framföra personliga tankar och iakttagelser om den pågående omorganisationen inom polisen. Som anhörig sitter jag på första parkett och har gett mig själv uppgiften att därifrån iaktta vad som försiggår på scenen och vad som händer backstage.

Att en omorganisation inom polisen var helt nödvändig har det inte rått någon oenighet om. Men redan på planeringsstadiet var resultativern orealistiskt hög: ju längre tiden led, desto större blev övertygelsen att projektet skulle  och måste lyckas; kosta vad det kosta ville. Fartblindheten göddes av övertygelsen om framtida vinster – bara poliserna hade tålamod att härda ut, endast ett par år! Då skulle de få se, märka att de inte förstått sitt eget bästa, de som från första stund haft invändningar och varnat för konsekvenserna.

För protester och invändningar har inte saknats. Dagligen och stundligen läser vi och hör vi från polishåll att ingen ansvarig lyssnat; att chefer på avancerat stadium av fartblindhet också satt på sig skygglappar som hindrade både ögon och öron att titta i sidled.

Denna nonchalans har resulterat i en förödmjukad yrkeskår – förödmjukad men ingalunda handlingsoförmögen. Som väntat lämnar nu polisen det yrke som idag mer än någonsin kräver sin man/kvinna. Polishögskolan mister sin attraktion, brott läggs på hög och av-skrivs i brist på personal. Detta idag när det på ett för det svenska samhället nytt och skrämmande sätt fuskas, myglas, ruckas på sanningar, bränns bilar, begås inbrott, dealas med droger etc etc och inte minst när asylsökande kräver enorma insatser.

Den kris man talar om idag, i polisledning och i regering, byggdes i själva verket sakta men säkert upp från första början; alltså var det då det första fröet till kris sattes. Den växte i det fördolda, man körde på, omorganisationen skulle ske just på det sätt och just i den takt ledningen bestämt. Det var då del 1, poesidelen, skrevs. Sedan kom del 2, ännu ej avslutad, realitetsdelen, nu i full sving. Den gamla krisen står nu i full blom och

Inte bara polisen som yrkesutövare utan också den enskilda människan fick agera motvilligt plank för genomförandet. Samtidigt som man skulle utföra sitt ordinarie jobb, kunde

man helt plötsligt sakna den närmaste kollegan, samarbetspartnern, som behövdes någon annanstans; ensam skulle man i det läget klara ett omöjligt och gränslöst jobb. Det var en ruljangs mellan län och inom lokala avdelningar, stort och smått skulle tas ner och monteras upp enligt en icke befintlig plan. Cheferna mäktade inte lyssna, var upptagna på annat ”högre” håll. Tystnaden bredde ut sig.

I princip mådde all enskild personal dåligt men ingen ville svika sin uppgift. Man kämpade och kämpar på, får trots det utstå all möjlig kritik över allt det polisen nu inte hinner med. Kampen har lett till det mest förödande: att dränera energiförrådet och orken hos ett stort antal medarbetare, backstage, hittills lojala personer, ofta med lång och värdefull erfarenhet och stor insikt i polisarbete på olika nivåer och i olika slags polisärenden. Vilket slöseri! Vilka enskilda offer!

Ridå!

Mamma respektive svärmor till två av dina underlydande."

Blåljus tackar för att vi fick ta del av texten.

Tommy Hansson