Publicerat 2016-11-16 10:00

Nygammal debatt om fängelsestraff

De som är gamla nog minns debatten runt 1967 då både högerledare och justitieministern kunde plädera för att fängelse nära nog skulle avskaffas som påföljd. Ingen blir bättre av fängelse, hävdades det, brottsoffrens känsla av upprättelse och att slippa sina förövare, var inte det mest prioriterade, inte heller risken för att fler skulle utsättas för brott. Social ingenjörskonst var det moderna.

Dagens debattläge har kännts lite annorlunda, ett exempel är när Hagamannen frigavs, ett annat hur diskussionen gått efter Martin Jonssons mord på Lotta Rudholm.  Ett tredje är det polisiära problemet att vapenbrottslingar inte frihetsberövas när de ertappas med vapen, vilket ger dem möjlighet att fortsätta använda vapen med mord som följd.

Ett språkrör i ett ungdomsförbund vars parti ingår i regeringen, har dock tagit upp stafettpinnen och pläderar för 1967 års inställning. Så här skriver språkröret i en debattartikel i Nyheter24:

"Vi gröna föredrar straff som gör det enkelt att återföra individen till samhällets gemenskap. Då är fängelset ett synnerligen dåligt redskap. Den dömde isoleras från omvärlden, fråntas majoriteten av sina normala relationer, och kompenseras med ett nätverk som bara består av andra kriminella. Anstalten blir en skola för grövre förbrytelser. Resultatet blir ännu fler brottsoffer.

Givetvis vore det orimligt att låta farliga personer vistas helt fritt i samhället. Men för de som inte utgör ett omedelbart hot mot sin omgivning kan elektronisk övervakning eller längre samhällstjänst med fördel ta inspärrningens plats. Så kan politiken utgå från samhällsvinst snarare än hämnd. Sverige behöver inte hårdare straff."

Blåljus tolkar det som att alla som inte kan bevisas utgöra en "omedelbar fara" skulle få vistas ute i samhället.

En annan som reagerat på debattartikel är ledarskribenten i Dalarnas Tidning, Padma Schrewelius. Hon har skrivit en ledare där hon tydligt tar parti för brottsoffren, och deras rätt att slippa konfronteras med sina förövare. Särskilt viktigt är det i fall av brott i nära relation. Hon menar bland annat att vara emot fängelsestraff är ett tecken på en naiv bild över vilka som faktiskt åker in i fängelse.
 

 

  

Det är personer som ofta kränker människor med hot och våld eller på andra sätt gör sin omgivning otrygg, noterar hon.

 

 

Visst kan man känna empati med de kriminella,

varav många har upplevt svårigheter i sin uppväxt, men det förminskar inte faktumet att deras gärningar skadar andra. Brottsofferperspektivet måste gå före, enligt Padma.

 

 

Hon avslutar sin ledare med följande ord:

 

"Självklart behövs en levande diskussion kring vilka typer av påföljder som är lämpliga för olika sorters brott. Men en sådan får inte utgå från en förenklad bild av brottslingar eller ett förminskande av det lidande de orsakar andra.

 

Fängelse är och bör fortsätta att vara en välanvänd påföljd för att möjliggöra skydd för brottsoffer samt straff till och rehabilitering av kriminella."

Blåljus minns 1967 och den optimism och naivitet som präglade den tiden. Många brottsoffer har fått betala ett högt pris för den naiviteten, vilket gör att vi inte vill tillbaka dit.

 

Tommy Hansson