Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2008-11-27 11:50
I sin bok ”Kris i ledningen för svensk polis – mordet på Anna Lindh inget undantag” berättar Eric bl a om hur en hög polischef ännu på morgonen dagen efter knivdådet på NK satt och pratade i TV utan att han visste att Anna Lindh avlidit på operationsbordet. SÄPO visste. Men de hade inte berättat den fruktansvärda nyheten för stockholmspolisen! Visst tar man sig för pannan!
Här skriver jag nu ”hög polischef”. Det gör inte Eric – han skriver ut hela namnet på personer som enligt hans mening gjort hårresande dumheter och blottlagt avgrunder av inkompetens. Jag får inte det att riktigt gå ihop. Eric menar sig vara ute på ett principiellt korståg mot strukturella problem inom svensk polis. Varför följa den tvivelaktiga litteraturtrenden att spika upp folk på väggen till allmänt beskådande? Till vilken nytta? Tyvärr måste jag skriva att namnutlämnandet inte framstår som helt smakfullt i den här boken och att det blir direkt obehagligt när det drabbar personer som numera är avlidna och inte kan försvara sig. Men det är min enda invändning mot boken och den beror säkert bara på att jag tycker att principer är viktigare än försäljningsknep vilket gör mig hopplöst gammaldags.
Annars gör Eric en skoningslös och kirurgisk genomgång av stora s k
särskilda händelser som Göteborgskravallerna och polismorden i Malexander och hans dom är hård. Det har fumlats och slarvats. Det har begåtts regel- och lagbrott. Värst av allt: vanliga polisers säkerhet har grovt satts på spel för snöd vinnings (statsverkets) skull. Missgreppen, den upprörande (faktiskt kriminella!) bristen på omtanke om poliserna i första linjen och de grava felbedömningarna från högsta ledningen vid Göteborgskravallerna gör mig rejält upprörd under läsningen av Erics bok trots att inget av det egentligen är nytt för mig.
Eric sätter fingret på en ful ovana inom svensk polis – den bedrövliga seden att höga polischefer regelmässigt skyller ifrån sig neråt. Det är bara poliser i linjen som straffas. När hörde du senast en svensk polischef säga ”Jag tar ensam det fulla ansvaret för det som hänt!”? Här gör Eric en genomgång av flera fall som skulle kunna vara rolig om den inte var så pinsam. Den toppas av högste chefens beklämmande försök att skylla det svåra missgreppet ”Schillerska gymnasiet” (Göteborg) på en enhetschef på platsen. Här får man nästan lägga ifrån sig boken ett tag.
I Erics genomgång dyker det något luddiga ordet ”förtrogenhetskunskap” upp. För chefer betyder det ungefär att du ska ha rejäl praktisk erfarenhet av det du sätts att leda – i det här fallet polisjobb på fältet i svåra och trängda situationer. Eric som verkligen kan det här menar att polischefer rekryteras så gott som enbart på juridiska och administrativa meriter. Det är detta som gör spåren efter dessa chefers framfart i de senaste årtiondenas särskilda händelser så förskräckande.
Lösningen är löjligt enkel – rekrytera även de högsta cheferna bland yrkespoliserna.
Jag har jobbat som polis på Stockholms gator i fler år än jag törs räkna. Jag vet ju att vi alla i ett turlag eller någon annan enhet visste precis vilka äldre kamrater och chefer som var trygga att jobba med, vilka förfärliga saker som än hände. Dessa pol
iser hade ”förtrogenhetskunskap” fast de troligen aldrig hört ordet. Förutom att de hade stor erfarenhet var deras personlighet sådan att deras hängivenhet att upprätthålla lagen, deras civilkurage, beslutsamhet, lugn och omtanke om kollegerna aldrig sviktade.
Civilkurage är en otroligt viktig egenskap. Nedåt – uppdraget är viktigare än personliga band. Utåt mot politiker, journalister och andra förståsigpåare – inåt mot en del lika klåfingriga som okunniga chefer.
De poliser som under många år visat sig besitta den här personlighetstypen ska rekryteras till de högsta befattningarna. Men det kräver långsiktig utbildning. I England verkar man sedan många år ha fattat galoppen. I grova drag går det till så att chefsämnen identifieras bland de unga poliserna (möjligen har man också en särskild linje från början) och tas in på praktik och utbildning. Den varvas med långa perioder vanlig polistjänst. Under utbildningsomgångarna prövas eleverna noga och flera ställs av och får fortsätta sitt normala polisarbete. Kvar blir en liten kärna av elever som är berättigade att söka de högsta befattningarna. De har då som regel åratal av praktisk polistjänst i linjen plus en kvalificerad chefsutbildning i bagaget.
Svensk polischefsutbildning har missköts under många år. Först nyligen har en ny börjat fungera men Eric menar att den huvudsakligen är administrativ. Den kommer inte att ge oss ett antal chefer med djup, operativ erfarenhet.
Problemet har i alla år varit att juristexamen ansetts vara den främsta meriten vid rekryteringen av polischefer. Man tycks ha inbillat sig att eftersom poliser arbetar med att upprätthålla lagen så är akademisk lagkunskap det viktigaste för en polischef. Konstigt. En duktig verksjurist löser lätt det problemet för en chef.
Så har det blivit som det blivit också, som Erics uppräkning av pinsamt kraschade insatser tydligt visar. Bland annat har stresståligheten i farliga kriser aldrig prövats hos dessa jurister och det har varit deras kanske allvarligaste tillkortakommande.
Det är sorgligt för vi har ju i själva vår verksamhet ett av de bästa stresstesten i världen – polisjobb på fältet dag ut och natt in. Har man tagit sig igenom all skräck, all livsfara, alla fasor, allt äckel och alla vedervärdigheter där och ändå visat sig kunna hålla huvudet kallt och fungera bra så borde det vara en merit viktigare än alla paragrafer.
Vi har i Stockholms län fått in flera yrkespoliser som höga chefer. Men vi har en lång väg kvar.
Claes Cassel
Recension: Eric Rönnegård ”Kris i ledningen för svensk polis – mordet på Anna Lindh inget undantag” utgiven av Jure förlag, Stockholm, www.jure.se.
Men vi har
ju redan
ett bra
stresstest!
Operativ kompetens saknas hos ledarna – många höga svenska polischefer rekryteras på administrativa meriter. Svensk polis har ett chefsproblem. Det hävdar pensionerade polischefen Eric Rönnegård i en bok som hamnar på bokhandelsdiskarna idag den 27 november. Eric pekar direkt på orsaken:
– Alltför många av dem bryter samman under operativ stress, hävdar han. Blåljus kan direkt presentera lösningen. Vi har ju enkel tillgång till ett oslagbart stresstest inom polisverksamheten.
I sin bok ”Kris i ledningen för svensk polis – mordet på Anna Lindh inget undantag” berättar Eric bl a om hur en hög polischef ännu på morgonen dagen efter knivdådet på NK satt och pratade i TV utan att han visste att Anna Lindh avlidit på operationsbordet. SÄPO visste. Men de hade inte berättat den fruktansvärda nyheten för stockholmspolisen! Visst tar man sig för pannan!
Försäljningsknep
Här skriver jag nu ”hög polischef”. Det gör inte Eric – han skriver ut hela namnet på personer som enligt hans mening gjort hårresande dumheter och blottlagt avgrunder av inkompetens. Jag får inte det att riktigt gå ihop. Eric menar sig vara ute på ett principiellt korståg mot strukturella problem inom svensk polis. Varför följa den tvivelaktiga litteraturtrenden att spika upp folk på väggen till allmänt beskådande? Till vilken nytta? Tyvärr måste jag skriva att namnutlämnandet inte framstår som helt smakfullt i den här boken och att det blir direkt obehagligt när det drabbar personer som numera är avlidna och inte kan försvara sig. Men det är min enda invändning mot boken och den beror säkert bara på att jag tycker att principer är viktigare än försäljningsknep vilket gör mig hopplöst gammaldags.
Annars gör Eric en skoningslös och kirurgisk genomgång av stora s k
särskilda händelser som Göteborgskravallerna och polismorden i Malexander och hans dom är hård. Det har fumlats och slarvats. Det har begåtts regel- och lagbrott. Värst av allt: vanliga polisers säkerhet har grovt satts på spel för snöd vinnings (statsverkets) skull. Missgreppen, den upprörande (faktiskt kriminella!) bristen på omtanke om poliserna i första linjen och de grava felbedömningarna från högsta ledningen vid Göteborgskravallerna gör mig rejält upprörd under läsningen av Erics bok trots att inget av det egentligen är nytt för mig.En ful ovana
Eric sätter fingret på en ful ovana inom svensk polis – den bedrövliga seden att höga polischefer regelmässigt skyller ifrån sig neråt. Det är bara poliser i linjen som straffas. När hörde du senast en svensk polischef säga ”Jag tar ensam det fulla ansvaret för det som hänt!”? Här gör Eric en genomgång av flera fall som skulle kunna vara rolig om den inte var så pinsam. Den toppas av högste chefens beklämmande försök att skylla det svåra missgreppet ”Schillerska gymnasiet” (Göteborg) på en enhetschef på platsen. Här får man nästan lägga ifrån sig boken ett tag.
I Erics genomgång dyker det något luddiga ordet ”förtrogenhetskunskap” upp. För chefer betyder det ungefär att du ska ha rejäl praktisk erfarenhet av det du sätts att leda – i det här fallet polisjobb på fältet i svåra och trängda situationer. Eric som verkligen kan det här menar att polischefer rekryteras så gott som enbart på juridiska och administrativa meriter. Det är detta som gör spåren efter dessa chefers framfart i de senaste årtiondenas särskilda händelser så förskräckande.
Lösningen är löjligt enkel – rekrytera även de högsta cheferna bland yrkespoliserna.
Klåfingriga chefer
Jag har jobbat som polis på Stockholms gator i fler år än jag törs räkna. Jag vet ju att vi alla i ett turlag eller någon annan enhet visste precis vilka äldre kamrater och chefer som var trygga att jobba med, vilka förfärliga saker som än hände. Dessa pol
iser hade ”förtrogenhetskunskap” fast de troligen aldrig hört ordet. Förutom att de hade stor erfarenhet var deras personlighet sådan att deras hängivenhet att upprätthålla lagen, deras civilkurage, beslutsamhet, lugn och omtanke om kollegerna aldrig sviktade.Civilkurage är en otroligt viktig egenskap. Nedåt – uppdraget är viktigare än personliga band. Utåt mot politiker, journalister och andra förståsigpåare – inåt mot en del lika klåfingriga som okunniga chefer.
Misskött chefsutbildning
De poliser som under många år visat sig besitta den här personlighetstypen ska rekryteras till de högsta befattningarna. Men det kräver långsiktig utbildning. I England verkar man sedan många år ha fattat galoppen. I grova drag går det till så att chefsämnen identifieras bland de unga poliserna (möjligen har man också en särskild linje från början) och tas in på praktik och utbildning. Den varvas med långa perioder vanlig polistjänst. Under utbildningsomgångarna prövas eleverna noga och flera ställs av och får fortsätta sitt normala polisarbete. Kvar blir en liten kärna av elever som är berättigade att söka de högsta befattningarna. De har då som regel åratal av praktisk polistjänst i linjen plus en kvalificerad chefsutbildning i bagaget.
Svensk polischefsutbildning har missköts under många år. Först nyligen har en ny börjat fungera men Eric menar att den huvudsakligen är administrativ. Den kommer inte att ge oss ett antal chefer med djup, operativ erfarenhet.
Pinsamt kraschade insatser
Problemet har i alla år varit att juristexamen ansetts vara den främsta meriten vid rekryteringen av polischefer. Man tycks ha inbillat sig att eftersom poliser arbetar med att upprätthålla lagen så är akademisk lagkunskap det viktigaste för en polischef. Konstigt. En duktig verksjurist löser lätt det problemet för en chef.
Så har det blivit som det blivit också, som Erics uppräkning av pinsamt kraschade insatser tydligt visar. Bland annat har stresståligheten i farliga kriser aldrig prövats hos dessa jurister och det har varit deras kanske allvarligaste tillkortakommande.
Det är sorgligt för vi har ju i själva vår verksamhet ett av de bästa stresstesten i världen – polisjobb på fältet dag ut och natt in. Har man tagit sig igenom all skräck, all livsfara, alla fasor, allt äckel och alla vedervärdigheter där och ändå visat sig kunna hålla huvudet kallt och fungera bra så borde det vara en merit viktigare än alla paragrafer.
Vi har i Stockholms län fått in flera yrkespoliser som höga chefer. Men vi har en lång väg kvar.
Claes Cassel
Recension: Eric Rönnegård ”Kris i ledningen för svensk polis – mordet på Anna Lindh inget undantag” utgiven av Jure förlag, Stockholm, www.jure.se.
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september