Publicerat 2011-09-22 21:05

Det har saknats något när det gäller utryckningsförarutbildning.

En lärobok och diskussionsunderlag för att både påverka blivande och nuvarande utryckningsförare i syftet att det inte ska ske så många olyckor med mänskliga och materiella tragedier eller kostnader. Syftet med boken är således ytterst vällovligt.  Genom hela boken löper som en röd tråd viljan att påverka läsaren nästan till varje pris, att bli en mer trafiksäker förare även under stressande och pressade förhållanden. Något som boken även förtjänstfullt framhåller är vikten av återkommande utbildningar med kvalitet för utryckningsförare. Boken är skriven av 16 författare, och består av 18 kapitel. Det bidrar till att den är lättläst, omväxlande och tankeväckande.

Att jaga björn med träpåk

Problembilden sammanfattas väl i följande stycken av boken:
”En sammanfattning är att vi har en ung utryckningsförare med liten körvana och bristfällig utbildning i en snabb och motorstark bil. Utryckningsföraren skall verka i en komplicerad som stressig trafikmiljö där larmen är frekventa och med en hög ambitionsnivå där det inte får bli fel.” Och, vi bör ”hålla i minnet att vi idag framför fordon i hög hastighet med en hjärna som fortfarande jagar björn med träpåk”

Först på plats eller in i en stolpe

Argumenten är många och goda, allt från nyttan att komma fram till en brottsplats i stället för in i en stolpe, till arbetsmiljöaspekter som att bisittare i en radiobil inte skall behöva vara rädd under färden eller rent av skadas eller förolyckas. Jag uppskattar särskilt avsnitten om hur rehabiliteringskedjan fungerar (eller ska fungera) när en trafikolycka med skadade poliser ändå skett. I det avseendet liksom i avsnittet om arbetsmiljö, fungerar boken väl även som handbok ute i verksamheten.

Flera skribenter i boken tar upp frågan om efterföljande. Det förordas en restriktiv hållning till den metoden att få fatt i brottslingar. Men vissa skribenter går längre än så. JO;s uttalande om efterföljande av en motorcykel, JO 1614-2010, som vi diskuterat ur en annan synvinkel tidigare på Blåljus, tas upp i boken, men då med vinklingen att JO inte borde har nöjt sig med kritik, utan att de inblandade poliserna borde ha straffats, androm till varnagel. Samme författar önskar sig även färdskrivare i polisbilarna bl a för att kunna utreda olyckor bättre.
(Så glada de skall bli på IU, tänkte jag)

På ett annat ställe i boken skrivs det helt utan förbehåll, under rubriken Proportionalitetsprincipen, att ”Mc och moped skall ej förföljas med bil eftersom tvåhjulingen snabbt kan svänga in på mindre vägar och ”locka” patrullen in på gång-cykelvägar där ovetande oskyldiga människor kan komma i vägen för den flyende som bara har sitt eget bästa för ögonen d.v.s. att komma undan och ej åka fast.”
Då kan man ju fråga sig vart Proportionalitetsprincipen tog vägen... Det är dock mer korrekt beskrivet på andra platser i boken.

Stoppa bara laglydiga?

Det boken enligt min mening missar, är vilka signaler denna typ av lagtolkningar sänder både till poliser och till gärningsmän. Det sprider sig blixtsnabbt bland klientelet och ungdomar, att poliser aldrig får följa efter vissa typer av trafikanter, vilket starkt kan bidra till att ingen sådan trafikant som inte har helvitt mjöl i påsen någonsin skulle stanna på polismans tecken. Då återstår för polismännen att endast stoppa dem som har vitt mjöl i påsen.  Att poliser dessutom riskerar att passiviseras är kanske ett mindre problem.

Hårdare påföljder

När boken är i färd med att önska regeländringar, hade jag gärna sett en diskussion kring påföljder för att föra fordon mot polismans tecken, eller för den delen att försöka fly undan polisen med fordon. Nu ligger allt focus och all skuldbeläggning i boken på polisens efterföljande, i stället för på själva orsaken, bristande respekt för lagen. Jag kan förstå, att det finns en vilja att vara politiskt korrekt i frågan för att sälja in boken som kurslitteratur till polishögskolorna, men en bredare diskussion borde vara på sin plats även där.

Polisens organisation

En annan aspekt som jag saknar, är polisens organisations inverkan på utryckningskörning. Dels finns enligt min mening en risk med alltför centraliserade utryckningsenheter, som då får långa körsträckor mellan jobben. Dels är lokalkännedom, både om väg- och trafikförhållanden och om det s k klientelet av vikt för att undvika farliga situationer eller olyckor. Jag  har faktiskt vid flera tillfällen talat med vanebrottslingar, kända för att bruka fly från polisen, som sagt, att Dig drar jag inte för, Du känner ju mig, det är ingen mening.

Utryckning och manlighet

Boken har genomgående beskrivningar som problematiserar unga manliga polisers socialisering in i polisyrket. Det framhålls att det bland den gruppen anses häftigt att köra polisbil fort, samt att den gruppen är särskilt benägen att ta risker. I de arbetsgrupper jag varit del av under närmare 25 års arbete med polisbilen som arbetsredskap, har kollegorna haft en kamratfostrande funktion och faktiskt sagt ifrån om någon yngre kollega kört på ett trafikfarligt eller vårdslöst sätt. Av detta finns inget spår i boken, kanske har jag helt enkelt varit lyckligt lottad.

I det sammanhanget menar jag att det varit på sin plats med en diskussion kring turlagens sammansättning och vilka åtgärder som skulle krävas för att även något mer erfarna och sansade konstaplar, kanske särskilt kvinnor, skulle orka vara kvar på utryckningsenheterna mer än några få år.

Det finns ett särskilt kapitel om genusaspekter på bilkörning och polisbilskörning. I det kapitlet påpekas att 92 % av de som fälls för ”vansinneskörningar” är män. Som vansinneskörning definieras att köra mer än 36 % över hastighetsgränsen… Att köra polisbil kan ”förstås som en central del av en maskulin polisidentitet.” Och ”Att köra polisbilen kan förstås som beroende av en sensibel lust som följer när en kropp möter en annan, en vällust som inte bara ryms i möten människor emellan, utan även mellan människor och maskiner.”

Steve McQueen eller Sven Wollter

Det jag möjligen saknar i det kapitlet är kulturens betydelse. Kanske går det en röd tråd från "Bullitt" eller "Mannen på taket" via "Grand theft auto" till en vrångbild av hur det är att köra polisbil – och för det delen vad det är att vara polis? 

Engagerande bok i angeläget ämne.

Ett annat, mindre problem med boken, är att den inte är helt korrekturläst i sin första upplaga. Särskilt gäller det som jag uppfattat det de översatta engelska texterna. Två exempel som jag hittat, det finns fler, är ”En polisman har befogenhet, om ej skyldighet, att utfärda citat för trafikförseelser” och ”Man konstaterade även att förarna i det efterföljande fordonet varit påverkade av antingen alkohol eller droger i samband med kraschens inträffande.” Jag hoppas i varje fall att det inte var så.

Ett korrekturfel, som ser ut som en tanke, önskar jag nästan finge stå kvar. I en i övrigt mycket välskriven och intressant artikel om omständigheter som påverkar en utryckningsförares dagsform, beskrivs den typen av dag där allt går fel, från huvudvärk, via försovning till kallt vatten i duschen, köer och sura chefer. ”Det var en sådan dag man aldrig skull gått ur sängen”.
Stycket har överskriften ”MENTAL OBALAN”.

Någon kanske tycker att jag varit negativ mot boken. Boken har engagerat mig, trots att jag numer inte dagligen kör polisbil, därav denna text. I boken framgår bland annat, i Hans Olssons från Polisförbundet kapitel om arbetsmiljö, att det under 1900-talet dödades 32 poliser genom våld i tjänsten. Skrämmande siffror. Under samma tid dog 52 poliser i trafikolyckor och många många fler skadades svårt. Därför råder inga tvivel om att en bok som denna behövs. Med kunnig handledning på polishögskolor eller på arbetsplatsträffar kan den säkert vara en katalysator till eftertanke, reflektion och bidra till att dessa frågor diskuteras. Att poliserna i utryckningsfordon är välutbildade och kapabla kan förhoppningsvis bidra till att några färre blir dödade eller skadade i trafiken i framtiden.
Poliser och medmänniskor.

Boken Utryckningsföraren ges ut av MEYERS förlag, ISBN 978-91-7111-144-9, den 26 september. Jörgen Lundälv har tidigare även skrivit på Blåljus.

Tommy Hansson