Mystiken med våldet

Johan Hakelius skriver idag en text om hur samhället klarar av att hantera våldsbejakande människor. Han angriper det psykologiserande förhållningssättet som fokuserar på bakomliggande faktorer. Vi borde koncentrera oss på att stoppa dem istället med en satsning på kärnuppgifter som polis, militär och rättsväsende

Efter de fruktansvärda terrordåd som vi sett de senaste veckorna, i Beirut, i Egypten, i Bagdad och i Paris, återstår frågan hur det påverkar oss i Sverige. Enligt politiker och polisledning har polisen en god beredskap, polisen klarar av att både hålla koll på blivande flyktingförläggningar, Sveriges gränser och eventuella våldsbejakande personer på vänsterkanten eller högerkanten eller rent av ISIS.

Samtidigt som den ”vanliga” kriminaliteten ger avtryck genom att personer blir skjutna i huvudet eller i andra kroppsdelar under en vanlig helg. I vårt ”trygga” Sverige.

”Polisministern” inrikesminister Anders Ygeman har framhållit, att vi aldrig satsat så mycket pengar på polisen som nu och att poliserna aldrig varit fler… Ändå medger han att en förstärkning på sikt kan komma att behövas för att klara ökade arbetsuppgifter orsakade av flyktingströmmen. Den ökade arbetsbördan, har Sveriges poliser känt av länge, visserligen är vi fler poliser, men Sverige beräknas redan ha slagit igenom 10-miljonersvallen om man räknar med dem som befinner sig i landet utan tillstånd. Så poliserna är inte fler än på 1980-talet i förhållande till befolkningen. Gissa om brottligheten har utvecklats sedan dess?

Säkerhetspolisen har fått ett ekonomiskt tillskott på ett par hundra miljoner, vi kan ju hoppas att det innebär att Säk har full koll på eventuella riskpersoner. Det hade de inte på Taimour Abdulawahab eller på Anton Lundin Pettersson.

Enligt Migrationsverket är identiteten inte fastställd på 40% av dem  Sverige beviljar asyl. Men vi har nog koll på dem. De som befinner sig utanför systemen, kan vara så många som 50 000 – 100 000. Ingen vet. För vi har inte koll på dem… Eller med Magnus Norells ord:

"Jag ska inte hänga ut Säpo, de gör nog så gott de kan. Men om Sverige inte har någon koll på vilka som kommer in i landet så kan inte Säpo ha det heller."

En som funderat på hur det fungerar egentligen är Johan Hakelius i Aftonbladet. Han tar sin utgångspunkt från bränderna i planerade flyktingförläggningar ute i olika delar av Sverige och hur polisen hittills klarat av att lagföra gärningsmännen.

Han noterar att endast en misstänkt gripits när det brunnit på 25 platser, trots att det knappast handlar om kriminella genier som utför dessa mordbränder. Hakelius skriver:

”Är förklaringen att vi har att göra med kriminella ­genier? Är Spectre i ­farten?

Antagligen inte. Antagligen har vi att göra med ­vanliga bondlurkar. Kanske stärkta med byxvarmt brännvin och någon ­klatschig formulering på ett SD-forum.

Oftast har bränderna inte skett i några världsmetro­poler. Det hör antagligen till allmänbildningen på de ­berörda orterna att ha ett hum om vilka personer som har lite för nära till tändvätskan.

Och ändå. Mystiken ligger tät. Förklaringen är enkel. Vi har inte längre en fungerande polis. Utanför storstäderna består polisen av enstaka bilar på ständig jakt genom granskogen mellan orter de inte riktigt känner. Väl framme skrivs det mesta av.”

Hakelius menar att vi psykologiserar och politiserar gärningsmännen när vi i stället borde arrestera dem. Dessutom har vi i någon slags naivitet rustat ned polis och militär.

Försvaret har lämnat Gotland skyddslöst efter en snitsig analys av Putins avsikter.

Och nu efter parisdåden ägnas spaltmeter åt psykologiserande, ­politiserande, sociologiserande, postkolonialiserande, relativiserande resonemang kring massmördarna i Paris. Det kallas förklaring, men är i själva verket en mystifiering. Hakelius menar att det är lönlöst; radikala islamister kan inte talas eller analyseras till rätta.

Hakelius avslutar sin artikel:

”Vi behöver prata mer om statens grundläggande uppgifter. Om polis, försvar och förmågan att kontrollera ­våra egna gränser.

Mindre om vad som kan röra sig i massmördares huvuden och deras uppväxtvillkor.

Inser vi inte det är vi dekadenta.”

En sak vet vi med bestämdhet. Om (ännu) ett terrordåd skulle ske i Sverige, är det poliser som har uppdraget att sätta stopp för mördandet. Hur poliserna klarar det, analyseras och vägs på guldvåg i efterhand. Men för att poliserna skall klara sitt uppdrag, behöver de ges rätt förutsättningar. Innan det händer.

Tommy Hansson