Publicerat 2008-12-04 10:30

Stockhholms län:

Kritik mot myndigheten

möts med maktspråk

Är det högt i tak inom polismyndigheten i Stockholmslän? De höga cheferna med Carin Götblad i spetsen bedyrar att det är så.

Vardagen talar dessvärre ett annat språk.

Verkar det som om stockholmsmyndigheten är öppen för kritik och hanterar den konstruktivt? Det upplevs snarare som om många höga chefer tar personligen illa upp vid minsta kritik och raskt bestämmer sig för att till varje pris driva igenom sin egen vilja. Glöm samverkan.

Modernt ledarskap

All teori kring ett modernt ledarskap pekar mot att den chef som förmår hantera kritik på ett konstruktivt och vidsynt sätt får sina medarbetares förtroende. Det leder till att kritiken kan användas för a
tt uppnå förändring och utveckling till nytta för hela verksamheten.

För en tid sedan drev polisfacket en skyddsfråga därhän att arbetsmiljöverkets företrädare vid ett möte muntligen framförde sin avsikt att fatta ett tämligen drastiskt beslut som gick myndigheten emot. Tog cheferna reson och behandlade den framförda kritiken konstruktivt? Nix. Någon ringde någon efter sammanträdet (det var så uppenbart att det inte går att snacka bort) och arbetsmiljöverkets senare skriftliga beslut blev betydligt urvattnat.

Handläggare blev utbytt

Några studenter på PHS överklagade aspirantplaceringar som rörde Stockholms län. Förhandsbesked från en föredragande vid Överklagandenämnden (bl a till Blåljus) pekade mot att myndigheten skulle gå på pumpen rejält. Tog man reson? Nix. Någon ringde någon och kort senare var handläggaren på Överklagandenämnden utbytt och ärendet öppnat igen.

En polis i Stockholms län framförde saklig kritik i ett internbrev till en handläggare på Rikspolisstyrelsen och i en insändare i Blåljus. För det blev han uppkallad till en hög chef och tillsagd att hålla sig i skinnet i fortsättningen. Särskilt tilltaget att besvära handläggaren var klandervärt.

Oroliga för efterräkningar

Många poliser skriver till Blåljus och verkar lite generade. Orsaken är att de inte framträder med sina namn under insändare som de egentligen helst skulle vilja. I stället använder de signatur. Anledningen, berättar de, är att de är allvarligt oroliga för efterräkningar för sin kritik i olika sakfrågor.

De här uppräknade exemplen tycks peka mot att många högre chefer i myndigheten inte verkar ta till sig kritik och synpunkter i sakfrågor. I stället blir de sura, låser sig och tar till påtryckningar för att helt enkelt kväva och tysta kritiken så att allt blir som de vill ha det.

Ett öppet konstruktivt arbetsklimat? Högt i tak?

Något för platsannonserna?

En förklaring till de här reaktionerna uppifrån kan vara att många poliser efter åren på gatan är tämligen rättframma i sina sätt att uttrycka sig. Det tycks särskilt reta höga vederbörande.

Av en hög chef kan man tveklöst kräva den mognaden och vidsynen att bortse från sådant brus och hitta fram till den aktuella sakfrågan och hantera den på ett konstruktivt sätt. Kanske något att ta med i personlighetsprofilen i framtida platsannonser?

Hur är det i polisfacket? Lokalt och centralt? Blir kritik konstruktivt mottagen där? Jag är för partisk för att döma. Vad tycker du?

CC