Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2008-09-25 15:00
Av adresseringen framgår mina främsta mottagare, men jag önskar dela mina tankar och känslor med fler än så.
Det har nu gått lite mer än 2 år sedan jag började arbeta som polis. Kort tid måhända, men vi kan nog alla vara ense om att man hinner vara med om en del redan under ett par polisår. Polisår som varit fyllda med variation, spänning och stimulerande arbetsuppgifter men inte minst helt fantastiska kollegor. Saker som tillsammans gjort det riktigt roligt att gå till jobbet.
Något som såväl förvånat som förfärat mig är något jag aldrig trodde skulle hända mig, i vart fall inte så snart som efter 2 år i yrket. Nämligen det att min motivation som, om inte helt upphört, så åtminstone fått sig en riktigt elak törn.
Jobbet i sig, med allt vad det innebär att ikläda sig arbetsrollen som polis och arbeta i vårt samhälle, är inte orsaken. Kollegorna är det definitivt inte. Sättet jag blir behandlad på och bemött från såväl ledningshåll som från mitt fackförbund har däremot gjort mig inledningsvis upprörd, irriterad, sedan arg och nu slutligen främst ledsen och rejält besviken.
När jag som arbetstagare lyfter fram saker jag uppfattar som dåligt eller kritiserar något, då lägger ledningen närmast locket på. Det både förnekas och ljugs för såväl mig själv och mina kollegor som media och andra utomstående aktörer rakt upp i ansiktet istället för att göra det som, i vart fall i min värld, synes självklart för personer i ledande befattning -möta kritiken, visa prov på ledarskap, ta tag i problemet och och föra utveklingen framåt på vår arbetsplats.
Hittar jag på nu och gnäller jag bara grundlöst? Varför skulle jag det, vem skulle finna något nöje i det?
Nej, jag har en uppsjö av exempel jag inte ämnar ta upp i sak här, ni får helt enkelt ta mitt ord på att jag personligen finner föga nöje i att må dåligt på jobbet. Exemplen skulle framhålla hur det sägs en sak åt ena hållet och en åt andra hållet, hur man knappast lever som man lär ut, hur problem sopas under mattan utan skam i kroppen i hopp om att det "blåser över" eller liknande. Även hur personer i maktposition utnyttjar makten på ett såväl odemokratiskt som rent löjeväckande sätt utan skrupler för att hålla arbetstagaren i schack. Det synes in i det sista vara viktigare att förmedla en problemfri bild snarare än att ta reda på om och i så fall vad som är fel.
Men vi poliser får väl finna sig i att "det alltid varit så"? Det vet jag inte riktigt med. Dagens poliser och samhällsmedborgare har, mycket med grund i tidigare generationers kamp, allt svårare att finna sig i oförrätter och lyfter fram missförhållande och kritik i en helt annan utsträckning än förr. Vi finner oss heller inte i att bli trampade på hursomhelst, det verkar vara en förändring inom såväl samhället som yrket som arbetsgivaren antingen inte förstått eller vägrar inse.
Min högste chef har jag inte träffat personligen utan har att läsa hans ledare m.m. och måste tyvärr säga att jag inte alls känner igen de resonemang han för kring vår verksamhet. Jag menar inte att jag inte håller med, men vad hans mening är och vad det avsedda syftet med vår verksamhet är ser jag intet av på min arbetsplats. Jag kan inte bringa mig att inse hur det kommer sig att vad den högste chefen säger och vad den längst ner på gräsrotsnivå upplever på sin arbetsplats synes helt skilt från varandra. Det rikspolischefen säger och beslutar är en värld medan det den patrullerande polisassistenten åläggs av sin ledning är en helt annan. Var försvann budskapet på vägen och hur?
Summa summarum kan jag sammanfatta det hela med att förtroendet för min arbetsgivare dalat rejält och nu är i det närmaste obefintligt. I dagens samhälle behandlar man bara inte en arbetsgivare på vilket sätt som helst. Det må kräva mer att motivera sina arbetare snarare än att gå efter devisen "söndra och härska" men på sikt är det något du, jag, vår poliskår och inte minst vår uppdragsgivare det svenska folket tjänar på. Jag är långtifrån välmotiverad inför mitt arbete och känner absolut inte att arbetsgivaren gör något för arbetstagarens situation.
När jag känner på ovanstående sätt, att ledningen inte lyssnar, vem vänder jag mig till då? Jo, mina förtroendevalda i fackförbundet som ska representera mig och mina kollegor i såväl små som stora frågor. Ni förstår säkert att det handlar om vårt nya arbetstidsavtal. Men inte bara det. När jag, likt ovan med ledningen, söker påkalla missförhållande, ta upp saker till debatt eller ställer rena frågor möts jag av tystnad eller rent motarbete från representanter och ombud. Skrämmande likt det jag upplever från ledningshåll.
Turerna kring avtalet och det nuvarande representantskapet, missnöjesyttringar m.m. har varit många. Min förbundsordförande har talat om vilseledande och felaktig information, men det går mig förbi vad han menar.
Från det att avtalet tecknades har det stått klart att min arbetssituation försämras. Detaljer och siffror fram och tillbaka är en sak, men grunden för mitt missnöje har varit densamma sedan dag ett, ingen information har missats där och det rör endast marginaler siffermässigt. Men missförstå mig rätt, det är bra med ett nationellt arbetstidsavtal och en pensionslösning. För mig personligen och för tusentals kollegor(i såväl de större som mindre länen) blir dock försämringarna fler och mer omfattande än förbättringarna. Bara faktumet 20-25 extra arbetspass per år borde inte vara så svårt att inse att en arbetare blir upprörd och förtvivlad över -vad gör det för det sociala livet? Att pappa jobbar exempelvis 9 eller 10 timmar på onsdag spelar nog mindre roll än om han jobbar två extra pass i månaden, eller är jag helt fel ute?
Den ökade arbetstiden för mig innebär dessutom, utslaget på ett yrkesliv på 35 år, att jag jobbar 2 hela extra arbetsår innan pensionen. Jag kanske kan gå i pension vid 61, men då har jag jobbat som om jag vore 63. Hur påverkar det mig vilo- och stressmässigt månntro?
Sen är det självklart att vi ska jobba på kvällar, nätter och tider då brotten sker. Vi jobbar redan natt och kväll och frågan är när gränsen är nådd? Jag jobbar treskift och jobbar var tredje helg, merparten av min arbetstid ligger efter kl 15. Hur mycket mer ska vi tvingas jobba, undrar man? Uttalanden i stil med att vi poliser inte skulle vilja jobba när buset är igång och att vi inte vill gripa tjuvar saknar all vett och logik.
Jag och många med mig tar det som ett personligt påhopp när man menar att vi poliser inte skulle vilja göra vårt jobb och bekämpa brott.
Avtalets tillkomst i sig har debatterats flitigt och därav berör jag det inte mer ingående i denna redan tämligen omfattande skrift.
Majoritetens beslut får man finna sig i i ett demokratiskt samhälle, det är en självklarhet som nästan inte behöver påpekas. Men i samma demokratiska samhälle får jag också påverka. Minoritetens rätt att göra sin röst hörd är även den en viktig förutsättning för demokratin -oaktat om den rösten riktar ris eller ros mot kommande eller redan fattade beslut. När jag vill påverka uteblir min förbundsordförande(såväl den förra som den nuvarande) på kort varsel från möten och svarar sedan inte på mina kontaktförsök. Mail skrivna i saklig, vänlig ton med oroliga frågor från en fackmedlem som under inga som helst omständigheter utgjort påhopp lämnas t.ex. obesvarade. Hur ska jag då få veta något? Kring avtalet släpptes information och den har jag tagit del av, var goda för det, men hur det skulle röra ett för min del unikt avtal i positiv bemärkelse har jag hittills med all sorts matematik och resonerande inte kunnat komma fram till.
Vad gör jag då? Demonstrera är en möjlighet. Det är olyckligt att vi går emot varandra kan man resonera, likt flera ordförande gjorde. Det försvagar oss - det håller jag med om, men är det bättre att söka dölja det än ta upp det? Och hur väl rimmar det med demokrati när det från förbundshåll söks utesluta oliktänkande medlemmar? Att omge sig med enbart ja-sägare, hur väl stimulerar det åsiktsutbytet, diskussionen och utvecklingen?
På såväl lokal som riksnivå fattas beslut av styrande med motiveringen att deras medlemmar står bakom dem trots att det inte är på det viset (återigen en punkt det finns många exempel på). Representanter och styrelse är väl ändå tänkta att ge en rättvisande bild av läget? Även om en majoritet ställer sig bakom ett beslut talar man inte sällan i former kring att "alla" står bakom, det ger en grovt missvisande bild av åsiktsfördelningen och använt fel får det ödesdigra konsekvenser för demokratin inom vårt eget förbund. Representativ demokrati är ett begrepp långtifrån alla verkar ha ett grepp om. Det finns även exempel på beslut och omröstningar utförda i medlemmarnas namn där representanter/ombud aldrig ens varit i närheten av att söka ta reda på vad medlemmarnas inställning verkligen är trots att beslutet direkt påverkar dem.
Borde vi inte alla vara ense om att vi måste föra en debatt mellan varandra för att komma fram till hur vi ska driva vår sak (t.o.m. för att avgöra ens vad vår sak är) - att närmast söka hindra varandra från att uttrycka sig och bara ge sken av att vara samlade försvagar oss etter värre vill jag mena.
Här vill jag kort beröra den "mobbing" som lyfts fram. En (förbunds)styrelse som förklarar att man inte har förtroende för sin ordförande med motivering att den sistnämnda yttrat sig utan att representera styrelsens samlade ståndpunkt - är det mobbing? En form av antipersonkampanj har också lyfts fram men även detta går mig förbi vad som avses. Jag har sökt och jag har letat men ingenstans finner jag sakliga grunder för detta påstående. Missnöjesyttring i all ära, men den har i såväl debatt som handling riktat sig mot uppdraget vederbörande innehar, inte mot personen. Det anser jag framgå i debatten med all önskvärd tydlighet.
Avslutningsvis under denna del vill jag bara uttrycka min förundran över att representantskapet inte var offentligt, vilket varit brukligt under tidgare år. Vilka signaler sänder det om öppenheten inom vårt förbund, gentemot medlemmarna och om vår organisation utåt sett?
När jag och mina kollegor med mig söker påverka försöker man tysta ner oss, lyssnar inte på oss och behandlar oss på ett i stora drag mycket dåligt sätt och rent demokratifrämmande.
Ofta och länge har jag funderat på att gå ur facket men vet varken ut eller in. Principiellt anser jag det fel av mig att gå ur och därmed frånsäga mig en del av min rätt att göra min röst hörd. Principiellt rimmar det heller inte väl med att fortsätta vara medlem i ett förbund som jag saknar förtroende för.
Summa summarum kan jag sammanfatta det hela med att förtroendet för mitt fackförbund dalat rejält och nu är i det närmaste obefintligt. Jag är långtifrån nöjd med utvecklingen inom yrket på den korta tid jag varit med och känner absolut inte att mitt fackförbund kämpar för min sak.
Tolkningen av avtalet har även det varit föremål för debatt och missnöje, här vet jag inte riktigt hur jag ska resonera själv. Fackförbundet som jag ovan förklarat att jag, numer, har ytterst litet förtroende för har givit arbetsgivaren ett tämligen stort tolkningsutrymme i avtalet samt givit dem tolkningsföreträde. Utrymme som motparten arbetsgivaren, även de utan mitt förtroende, självfallet tar -det är ju budgeterade skattemedel de spelar med och sparar där sparas kan. Oavsett följderna, verkar det som.
Som det ser ut i dagsläget tjänar varken individen eller verksamheten (läs: även allmänheten) på den rigida tolkning som sätter käppar i hjulet vid planeringen av våra arbetstider. Facket på nationell nivå friskriver sig genom att lägga ansvaret på arbetsgivaren som tolkar alltför stelt, men ska inte facket på lokal nivå i förhandling med arbetsgivaren stå upp för min sak och verka för att tolkningen inte blir alltför hårtslående mot arbetarna?
Jag märker det vid kaffebordet, i korridorerna och ute i den blåvitmålade bilen hur leendet inte ligger lika nära till hands hos varken mig eller de jag arbetar med. Visst kan vi fortfarande skratta och ha roligt, men skrattet, humorn och värmen är inte densamma som förut.
Var jag än vänder mig möts jag av döva öron eller motarbete. Jag ställer mig då frågan - vad ska jag ta mig till? Hur ska jag då påverka min och mina kollegors situation? Det har jag inget svar på, men önskar verkligen att jag hade. På senare tid har också en känsla och en tanke växt fram som förut hade varit mig helt främmande: Ska jag sluta som polis?
Frågan kanske synes enkel men är oerhört mångfacetterad. Jag har ett samhällsansvar som såväl polis, som medborgare och inte minst som människa. Avsäger jag och mina kollegor oss det ansvaret, vem ska då ta det? Jag befinner mig i en omöjlig sits -stanna kvar och bli uselt behandlad eller sluta och därmed neka de som behöver det trygghet, hjälp och service. Det är ett för mig omöjligt val.
Vilket val skulle Du ha gjort?
Med vänlig men sorgsen hälsning
Karl Lundholm
polisassistent i Malmö
Karl har gjort ett PS till sitt inlägg och det kan du läsa om du klickar HÄR!
Till Jan Karlsen,
Bengt Svenson
med flera
Av adresseringen framgår mina främsta mottagare, men jag önskar dela mina tankar och känslor med fler än så.
Att arbeta som polis
Det har nu gått lite mer än 2 år sedan jag började arbeta som polis. Kort tid måhända, men vi kan nog alla vara ense om att man hinner vara med om en del redan under ett par polisår. Polisår som varit fyllda med variation, spänning och stimulerande arbetsuppgifter men inte minst helt fantastiska kollegor. Saker som tillsammans gjort det riktigt roligt att gå till jobbet.
Något som såväl förvånat som förfärat mig är något jag aldrig trodde skulle hända mig, i vart fall inte så snart som efter 2 år i yrket. Nämligen det att min motivation som, om inte helt upphört, så åtminstone fått sig en riktigt elak törn.
Jobbet i sig, med allt vad det innebär att ikläda sig arbetsrollen som polis och arbeta i vårt samhälle, är inte orsaken. Kollegorna är det definitivt inte. Sättet jag blir behandlad på och bemött från såväl ledningshåll som från mitt fackförbund har däremot gjort mig inledningsvis upprörd, irriterad, sedan arg och nu slutligen främst ledsen och rejält besviken.
Hur min arbetsgivare behandlar mig
När jag som arbetstagare lyfter fram saker jag uppfattar som dåligt eller kritiserar något, då lägger ledningen närmast locket på. Det både förnekas och ljugs för såväl mig själv och mina kollegor som media och andra utomstående aktörer rakt upp i ansiktet istället för att göra det som, i vart fall i min värld, synes självklart för personer i ledande befattning -möta kritiken, visa prov på ledarskap, ta tag i problemet och och föra utveklingen framåt på vår arbetsplats.
Hittar jag på nu och gnäller jag bara grundlöst? Varför skulle jag det, vem skulle finna något nöje i det?
Nej, jag har en uppsjö av exempel jag inte ämnar ta upp i sak här, ni får helt enkelt ta mitt ord på att jag personligen finner föga nöje i att må dåligt på jobbet. Exemplen skulle framhålla hur det sägs en sak åt ena hållet och en åt andra hållet, hur man knappast lever som man lär ut, hur problem sopas under mattan utan skam i kroppen i hopp om att det "blåser över" eller liknande. Även hur personer i maktposition utnyttjar makten på ett såväl odemokratiskt som rent löjeväckande sätt utan skrupler för att hålla arbetstagaren i schack. Det synes in i det sista vara viktigare att förmedla en problemfri bild snarare än att ta reda på om och i så fall vad som är fel.
Ska det vara så?
Men vi poliser får väl finna sig i att "det alltid varit så"? Det vet jag inte riktigt med. Dagens poliser och samhällsmedborgare har, mycket med grund i tidigare generationers kamp, allt svårare att finna sig i oförrätter och lyfter fram missförhållande och kritik i en helt annan utsträckning än förr. Vi finner oss heller inte i att bli trampade på hursomhelst, det verkar vara en förändring inom såväl samhället som yrket som arbetsgivaren antingen inte förstått eller vägrar inse.
Budskapet förloras på vägen
Min högste chef har jag inte träffat personligen utan har att läsa hans ledare m.m. och måste tyvärr säga att jag inte alls känner igen de resonemang han för kring vår verksamhet. Jag menar inte att jag inte håller med, men vad hans mening är och vad det avsedda syftet med vår verksamhet är ser jag intet av på min arbetsplats. Jag kan inte bringa mig att inse hur det kommer sig att vad den högste chefen säger och vad den längst ner på gräsrotsnivå upplever på sin arbetsplats synes helt skilt från varandra. Det rikspolischefen säger och beslutar är en värld medan det den patrullerande polisassistenten åläggs av sin ledning är en helt annan. Var försvann budskapet på vägen och hur?
En summering
Summa summarum kan jag sammanfatta det hela med att förtroendet för min arbetsgivare dalat rejält och nu är i det närmaste obefintligt. I dagens samhälle behandlar man bara inte en arbetsgivare på vilket sätt som helst. Det må kräva mer att motivera sina arbetare snarare än att gå efter devisen "söndra och härska" men på sikt är det något du, jag, vår poliskår och inte minst vår uppdragsgivare det svenska folket tjänar på. Jag är långtifrån välmotiverad inför mitt arbete och känner absolut inte att arbetsgivaren gör något för arbetstagarens situation.
Hur mitt fackförbund behandlar mig
När jag känner på ovanstående sätt, att ledningen inte lyssnar, vem vänder jag mig till då? Jo, mina förtroendevalda i fackförbundet som ska representera mig och mina kollegor i såväl små som stora frågor. Ni förstår säkert att det handlar om vårt nya arbetstidsavtal. Men inte bara det. När jag, likt ovan med ledningen, söker påkalla missförhållande, ta upp saker till debatt eller ställer rena frågor möts jag av tystnad eller rent motarbete från representanter och ombud. Skrämmande likt det jag upplever från ledningshåll.
Avtalet
Turerna kring avtalet och det nuvarande representantskapet, missnöjesyttringar m.m. har varit många. Min förbundsordförande har talat om vilseledande och felaktig information, men det går mig förbi vad han menar.
Från det att avtalet tecknades har det stått klart att min arbetssituation försämras. Detaljer och siffror fram och tillbaka är en sak, men grunden för mitt missnöje har varit densamma sedan dag ett, ingen information har missats där och det rör endast marginaler siffermässigt. Men missförstå mig rätt, det är bra med ett nationellt arbetstidsavtal och en pensionslösning. För mig personligen och för tusentals kollegor(i såväl de större som mindre länen) blir dock försämringarna fler och mer omfattande än förbättringarna. Bara faktumet 20-25 extra arbetspass per år borde inte vara så svårt att inse att en arbetare blir upprörd och förtvivlad över -vad gör det för det sociala livet? Att pappa jobbar exempelvis 9 eller 10 timmar på onsdag spelar nog mindre roll än om han jobbar två extra pass i månaden, eller är jag helt fel ute?
Den ökade arbetstiden för mig innebär dessutom, utslaget på ett yrkesliv på 35 år, att jag jobbar 2 hela extra arbetsår innan pensionen. Jag kanske kan gå i pension vid 61, men då har jag jobbat som om jag vore 63. Hur påverkar det mig vilo- och stressmässigt månntro?
Sen är det självklart att vi ska jobba på kvällar, nätter och tider då brotten sker. Vi jobbar redan natt och kväll och frågan är när gränsen är nådd? Jag jobbar treskift och jobbar var tredje helg, merparten av min arbetstid ligger efter kl 15. Hur mycket mer ska vi tvingas jobba, undrar man? Uttalanden i stil med att vi poliser inte skulle vilja jobba när buset är igång och att vi inte vill gripa tjuvar saknar all vett och logik.
Jag och många med mig tar det som ett personligt påhopp när man menar att vi poliser inte skulle vilja göra vårt jobb och bekämpa brott.
Avtalets tillkomst i sig har debatterats flitigt och därav berör jag det inte mer ingående i denna redan tämligen omfattande skrift.
Majoritetens linje och representanternas tystnad
Majoritetens beslut får man finna sig i i ett demokratiskt samhälle, det är en självklarhet som nästan inte behöver påpekas. Men i samma demokratiska samhälle får jag också påverka. Minoritetens rätt att göra sin röst hörd är även den en viktig förutsättning för demokratin -oaktat om den rösten riktar ris eller ros mot kommande eller redan fattade beslut. När jag vill påverka uteblir min förbundsordförande(såväl den förra som den nuvarande) på kort varsel från möten och svarar sedan inte på mina kontaktförsök. Mail skrivna i saklig, vänlig ton med oroliga frågor från en fackmedlem som under inga som helst omständigheter utgjort påhopp lämnas t.ex. obesvarade. Hur ska jag då få veta något? Kring avtalet släpptes information och den har jag tagit del av, var goda för det, men hur det skulle röra ett för min del unikt avtal i positiv bemärkelse har jag hittills med all sorts matematik och resonerande inte kunnat komma fram till.
Att uttrycka sin mening och står vi enade egentligen?
Vad gör jag då? Demonstrera är en möjlighet. Det är olyckligt att vi går emot varandra kan man resonera, likt flera ordförande gjorde. Det försvagar oss - det håller jag med om, men är det bättre att söka dölja det än ta upp det? Och hur väl rimmar det med demokrati när det från förbundshåll söks utesluta oliktänkande medlemmar? Att omge sig med enbart ja-sägare, hur väl stimulerar det åsiktsutbytet, diskussionen och utvecklingen?
På såväl lokal som riksnivå fattas beslut av styrande med motiveringen att deras medlemmar står bakom dem trots att det inte är på det viset (återigen en punkt det finns många exempel på). Representanter och styrelse är väl ändå tänkta att ge en rättvisande bild av läget? Även om en majoritet ställer sig bakom ett beslut talar man inte sällan i former kring att "alla" står bakom, det ger en grovt missvisande bild av åsiktsfördelningen och använt fel får det ödesdigra konsekvenser för demokratin inom vårt eget förbund. Representativ demokrati är ett begrepp långtifrån alla verkar ha ett grepp om. Det finns även exempel på beslut och omröstningar utförda i medlemmarnas namn där representanter/ombud aldrig ens varit i närheten av att söka ta reda på vad medlemmarnas inställning verkligen är trots att beslutet direkt påverkar dem.
Borde vi inte alla vara ense om att vi måste föra en debatt mellan varandra för att komma fram till hur vi ska driva vår sak (t.o.m. för att avgöra ens vad vår sak är) - att närmast söka hindra varandra från att uttrycka sig och bara ge sken av att vara samlade försvagar oss etter värre vill jag mena.
Här vill jag kort beröra den "mobbing" som lyfts fram. En (förbunds)styrelse som förklarar att man inte har förtroende för sin ordförande med motivering att den sistnämnda yttrat sig utan att representera styrelsens samlade ståndpunkt - är det mobbing? En form av antipersonkampanj har också lyfts fram men även detta går mig förbi vad som avses. Jag har sökt och jag har letat men ingenstans finner jag sakliga grunder för detta påstående. Missnöjesyttring i all ära, men den har i såväl debatt som handling riktat sig mot uppdraget vederbörande innehar, inte mot personen. Det anser jag framgå i debatten med all önskvärd tydlighet.
Avslutningsvis under denna del vill jag bara uttrycka min förundran över att representantskapet inte var offentligt, vilket varit brukligt under tidgare år. Vilka signaler sänder det om öppenheten inom vårt förbund, gentemot medlemmarna och om vår organisation utåt sett?
En summering
När jag och mina kollegor med mig söker påverka försöker man tysta ner oss, lyssnar inte på oss och behandlar oss på ett i stora drag mycket dåligt sätt och rent demokratifrämmande.
Ofta och länge har jag funderat på att gå ur facket men vet varken ut eller in. Principiellt anser jag det fel av mig att gå ur och därmed frånsäga mig en del av min rätt att göra min röst hörd. Principiellt rimmar det heller inte väl med att fortsätta vara medlem i ett förbund som jag saknar förtroende för.
Summa summarum kan jag sammanfatta det hela med att förtroendet för mitt fackförbund dalat rejält och nu är i det närmaste obefintligt. Jag är långtifrån nöjd med utvecklingen inom yrket på den korta tid jag varit med och känner absolut inte att mitt fackförbund kämpar för min sak.
Tolkning - en passus som berör båda ovanstående rubriker
Tolkningen av avtalet har även det varit föremål för debatt och missnöje, här vet jag inte riktigt hur jag ska resonera själv. Fackförbundet som jag ovan förklarat att jag, numer, har ytterst litet förtroende för har givit arbetsgivaren ett tämligen stort tolkningsutrymme i avtalet samt givit dem tolkningsföreträde. Utrymme som motparten arbetsgivaren, även de utan mitt förtroende, självfallet tar -det är ju budgeterade skattemedel de spelar med och sparar där sparas kan. Oavsett följderna, verkar det som.
Som det ser ut i dagsläget tjänar varken individen eller verksamheten (läs: även allmänheten) på den rigida tolkning som sätter käppar i hjulet vid planeringen av våra arbetstider. Facket på nationell nivå friskriver sig genom att lägga ansvaret på arbetsgivaren som tolkar alltför stelt, men ska inte facket på lokal nivå i förhandling med arbetsgivaren stå upp för min sak och verka för att tolkningen inte blir alltför hårtslående mot arbetarna?
Vad gör jag nu?
Jag märker det vid kaffebordet, i korridorerna och ute i den blåvitmålade bilen hur leendet inte ligger lika nära till hands hos varken mig eller de jag arbetar med. Visst kan vi fortfarande skratta och ha roligt, men skrattet, humorn och värmen är inte densamma som förut.
Var jag än vänder mig möts jag av döva öron eller motarbete. Jag ställer mig då frågan - vad ska jag ta mig till? Hur ska jag då påverka min och mina kollegors situation? Det har jag inget svar på, men önskar verkligen att jag hade. På senare tid har också en känsla och en tanke växt fram som förut hade varit mig helt främmande: Ska jag sluta som polis?
Frågan kanske synes enkel men är oerhört mångfacetterad. Jag har ett samhällsansvar som såväl polis, som medborgare och inte minst som människa. Avsäger jag och mina kollegor oss det ansvaret, vem ska då ta det? Jag befinner mig i en omöjlig sits -stanna kvar och bli uselt behandlad eller sluta och därmed neka de som behöver det trygghet, hjälp och service. Det är ett för mig omöjligt val.
Vilket val skulle Du ha gjort?
Med vänlig men sorgsen hälsning
Karl Lundholm
polisassistent i Malmö
Karl har gjort ett PS till sitt inlägg och det kan du läsa om du klickar HÄR!
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september