Publicerat 2010-06-03 20:15KRÖNIKA:

När ska monologsamverkan

omdanas till dialogdito?

Ser ett inslag i Aktuellt angående McDonalds organisation, produktionskrav och ledarskap. Känns rimligt nära hur jag i ett antal år upplevt att vår organisation fungerar, och kanske är det så här inom alla organisationer. Men jag tvivlar, i en kreativ organisation med eldsjälar som får utrymme och där ledare får och tar det ansvar och mandat som behövs för att få en verksamhet att blomstra, där ser det inte ut som hos oss.

En ledare inom Mc Donalds har fått tillfälle att uttala sig kring huruvida det ”fuskas” med stämplingstider för personalen, samt regeln kring att en hamburgare bara får ligga tillagad och klar i tio minuter innan den slängs. Chefen anförtror oss att visst, misstag begås, men Mc Donalds är ett mycket bra företag att jobba i.

En tidigare chef inom Mc Donalds uttalar sig. En tidigare chef som länge väntat med att uttala sig och som inte vill uttala sig offentligt. Det han sagt, läses upp av en fingerad person. Kan inte tänka mig att det är av någon annan anledning än för att han fortfarande faktiskt har chansen att verka som ledare och därför inte vill spoliera sin framtida karriär.

Han berättar något i stil med följande;

Det är klart att cheferna visste, och det gör mig arg att de i sina uttalanden inte ens kan stå för det och be om ursäkt.

Linjecheferna fick klart för sig vilka mål som skulle nås (hur mycket som skulle säljas), och sedan var det bara att se till att det blev gjort.

Kan man inte utföra det ledningen (som sitter avsevärt högre upp och gärna på annan plats) vill så vet ju alla att man är utbytbar, så vill man vara kvar så gäller det att lösa problemen oavsett om det innebär att fuska med stämplingstider eller sälja gamla hamburgare.

Någon annan än jag som känner igen resonemangen?

I dessa tider inom polisen undrar jag då:

Hur ofta har cheferna här som ofta vet hur läget är, stått upp och sagt, ”jag vet, och jag tar på mig hela ansvaret”?

Hur ofta har linjechefer här sagt till sin personal, ”jag vet att detta inte går att utföra under rådande omständigheter och jag ska absolut se till att ledningen blir införstådd med detta och att de också förstår att rådande omständigheter måste förändras för att vi ska kunna lösa produktionsfrågan”!

Och tala gärna om för mig hur många chefer det finns som valt bort sitt chefskap öppet med motiveringen; ”jag inser att detta inte fungerar, därför går jag och ger titel och lön till någon annan, trots att jag brinner för mitt jobb”.

Har nu de högst ledande bestämt något, så ska det köras till vägs ände även om det finns många eldsjälar på vägen som säger att detta blir inte bra. Och när det körts till vägs ände (och den som kom på idéen fått en ny tjänst, gärna lite högre i hierarkin) så ska någon annan komma och köra något annat till vägs ände trots att många eldsjälar säger att detta nog inte blir så bra. Det går inte att rucka på något i det planlagda, förrän någon ännu högre upp har manglat frågan bra länge. Ta de i förväg bestämda alko-blåsen som exempel, hur många har inte tyckt att stänga av E4:an i rusningstrafik för trafikkontroll med många blås är urbota dumt. Hur lång tid tog det innan det blev slut på de dumheterna? Och vad var det som krävdes?

I dessa dagar med rop efter mer självinsikt, rannsakan samt krav på högre produktivitet ska naturligtvis också detta börja med de som står på golvet.

Men hur är det med förebilderna då?

Snart är eldsjälarna inga eldsjälar längre, och de kommer inte att jobba på sin fritid hur länge som helst (utan att ta slut) för att verksamheten ska fungera. Är det inte dags att den samverkan som idag mest är att likna vid monolog, omdanas till dialog?

Hur var det med ”en lärande organisation”?

Jag vet inte jag, tycker det liknar ”upp-och- nedvända världen”.

Anneli Hedén
Insp