Publicerat 2009-04-09 19:45

KRÖNIKA:

”Man blir som

dom man umgås med…”

Att öka synligheten är hedervärt, att arbeta för att motarbeta och utrota felbeteenden är lika hedervärt. Men vad kan vara grunden till att vi (ibland) brister i båda avseenden, är det någon som funderar på det?

I dagarna kommenderas kollegor att fotpatrullera. Det handlar om kollegor som i vanliga fall upprätthåller någon form av kontorstjänst, om jag inte är helt felinformerad. De jag pratat med uppskattar det och känner sig inte förfördelade för att de ”tvingas” ta på sig uniformen och promenera ute i verkligheten.

Men jag har en fundering.

När jag började som ordningspolis, var fotpatrullering ett inslag i det dagliga arbetet. Det var när vi i två kranskommuner var tre patruller som MINIMISTYRKA på det som idag kallas för ingripandeverksamhet/utryckningsstyrka. Idag är samma antal patruller minimistyrka i fem kommuner.

Inbilla mig inte att brottsligheten minskat

Och ingen ska lura i mig att brottsligheten har minskat. Jag är övertygad om att det är anmälningsbenägenheten som istället har minskat, för man får inte tag i polisen hur enkelt som helst idag. Det säger jag av egen erfarenhet, jag har själv försökt.

Detta innebar att man faktiskt inte bara åkte på rena akutjobb. Det ansågs viktigt att man lärde sig fotpatrullera i rätt hastighet. En hastighet som innebar att vem som helst, när som helst, kunde ställa en fråga till de poliser som fotpatrullerade.

Man kände en stolthet

Man kände en stolthet över att finnas där för allmänheten, att man betydde något genom att bara vara där.

Hur är det då idag?

Att bara åka på utryckningsjobb, akuta situationer med människor i kris, många gånger höggradigt berusade och drogade människor. En stress som sällan eller aldrig hinner sjunka undan medan man skriver anmälan efter anmälan som ligger och pockar på i bakfickan.

Stressad utryckningskollega

Vad gör det med en polis?

Att arbetsgivaren så tydligt visar att man dessutom ska prestera mer, och arbeta fler timmar för mindre betalt, vad gör det med en polis?

Vad vi nu gör är att låta människor som i vanliga fall sitter trygga bakom skrivbord, få njuta frukten av att vara ute och patrullera i lugna former och möta människor när dessa mår bra och uppskattar polisen som tryggar tillvaron på gatan.

Samma människor som på lördag natt kanske spårar ur en aning och gör en stressad utryckningskollega mer ”anti” än tidigare.

Vore det inte bättre att utryckningskollegan fick möjlighet att känna sig både stolt och behövd.

Vore det inte bättre om minimistyrkan blev ett större antal?

Anneli Hedén
Inspektör