Publicerat 2008-10-01 15:30

KRÖNIKA ETT:

Förtroende

svårt att nå

men lätt att

tappa

Vi närmar oss den första oktober med stormsteg, vilket inte enbart innebär höst utan även ett nytt arbetstidsavtal. De flesta av oss har nu planerat eller sett de nya listorna för tiden efter första oktober. Och de flesta av oss känner sig än mer bittra, ledsna och oroliga. Detta efter att vi sett hur avtalet kommer slå och att det slår hårdare än vi trott. Något som i sin tur kommer att ha stor påverkan för familjelivet, den sociala samvaron och ens fritid.

Oron har tagit mycket av glädjen

Men redan under våren och sommaren började många känna att det inte var lika roligt att gå till jobbet längre. Man har ett väldigt roligt jobb, bara känslan av att sitta på en utsättning med sina kollegor är väldigt tillfredställande. Men mycket av denna glädje har just bytts ut mot främst oro, ilska och frustration. Som ett litet exempel kan jag nämna att den första timmen efter åtta veckors ledighet (semester och pappaledighet) var det tre (3) kollegor, oberoende av varandra som sade att de funderade på att titta efter andra jobb. Riktigt hur allvarligt de menade det vet jag inte, men bara att de funderat i sådana tankebanor bör vara anledning till stor oro. Men min första timme efter ledigheten var bara början. Jag har dagligen mötts av denna oro, ilska och frustration i form av diskussioner, telefonsamtal, mail, informella samtal, insändare med mera.

Att det är många stockholmspoliser som mår dåligt av den rådande situationen är ingen överdrift. Att man då från Polisförbundets sida menar att Förbundsområde Stockholms agerande är en maktkamp (från ”några” få personer) och inte handlar om arbetstidsavtalet är märkligt. Man kan kanske till och med uppleva det som ett hån mot mig och alla mina kollegor. Ett hån mot alla de som faktiskt inte mår bra och känner sig nedstämda pga. det nya arbetstidsavtalets konsekvenser.

Tolkning och myter

Vidare anser man från Polisförbundet att det är arbetsgivarens tolkning av avtalet som är orsaken till försämringen. Jag kan bara hålla med om att deras tolkning gör avtalet ännu sämre. Men det verkar ju inte vara något hinder att tolka avtalet på detta sätt. Frågan är väl då hur man fått denna möjlighet? Gjordes ingen konsekvensanalys från Polisförbundets sida innan man skrev på? Visste man vad man skrev på, jag vet faktiskt inte vad man skall tro. Och vad som gäller Polisförbundets kommentar om arbetstidsavtalet med rubriken ”Sex myter om arbetstidsavtalet”, finns vissa frågetecken. Vad är en myt? Enlig ordlistan betyder ordet bland annat ”allmänt spridd felaktigt föreställning/lögn”. Filosofiskt kan man ju då fråga sig hur en myt kan vara en verklighet eller sanning för så många? Hur många av er ex. spanare har fortfarande måltidsuppehåll, vilka är ni kollegor som har möjlighet att arbeta mer än nio timmar per pass, vilka av er kollegor har inte minst elva timmar mellan passen eller har man i alla distrikt fört en dialog med sina medarbetare gällande utformningen av planering av arbetstiden?

Sammanfattningen blir väl enkelt att en myt är en myt och verklighet är fortfarande verklighet .  

Är det bara vi i Stockholm och vissa delar av Skåne som är missnöjda med avtalet? Detta är något som vissa verkar vilja ge sken av. Jag har dock inte den uppfattningen, det tycks även finnas ett stort missnöje bland poliser på väldigt många andra platser i Sverige. Detta antagande gör jag efter samtal med kollegor i landet och lästa artiklar från lokal media (Internet är väl underbart). Vidare vet jag att ni är många poliser utanför Stockholm som läser på blåljus.nu. Jag tycker ni skall fråga era fackliga representanter från det nyligen avslutade representantskapet i Malmö, vad de gjorde för er och om de förde fram era åsikter. Varför inte ta del av mötesprotokoll och andra handlingar från representantskapet. Grunden i ett fackligt arbete skall enligt mig vara förmånen att driva sina kollegors frågor och åsikter.

Avslutande ord om förtroende och tillit  

Min kunskap vad gäller modern organisationsforskning är begränsad, minst sagt. Men som lekman på området tror jag ändå följande. En mycket viktig komponent (om inte den viktigaste) i en framåtsträvande och framgångsrik organisation bör väl ändå vara medarbetaren. En organisations mål, visioner och utveckling uppnås enklast genom den glada medarbetaren. En medarbetare som känner sig uppskattad, behövd och lyssnad på ger sitt förtroende och sin tillit till organisationen och dess ledning. Med ett förtroende och en tillit är man villig som medarbetare att ge det lilla extra tillbaks till organisationen. Just detta lilla extra är det som gör organisationen stabil och framgångsrik. Men i en organisation där medarbetaren är likgiltig eller missnöjd och endast gör det som åligger honom/henne (i bästa fall), får det mycket svårt att utvecklas och nå framgång, det blir en sjuk organisation.  

Viktigt är att medarbetarens förtroende och tillit är svårt att uppnå men desto lättare att tappa. Sist men inte minst är att man som medarbetare alltid bör vara professionell, det vinner man på i längden tror jag…


Mattias Holm
Pa, Nacka
som laddar inför första oktober.