Publicerat 2008-04-24 13:40

INSÄNDARE:

En sjunkades

famlande efter halmstrå

Förlåt om jag tråkar ut er. Jag fick med en insändare i förra torsdagens Blåljus och borde hålla tyst ett tag. Men däremellan kom Polistidningen ut och så var det färdigt igen. Det kanske inte är så många av er som läser Jan Karlsens ledare. Det borde ni göra för där kommer ibland glimtar som kan vara riktigt intressanta.

Nu senast skriver han att varken han eller förbundsstyrelsen är nöjda med att de tvingades acceptera en förlängd arbetstid. Nej, det vill vi ju alla hoppas. Behöver det påpekas? Ja, tydligen så det var alltså inte helt självklart. Det självklara behöver man inte skriva om.

Men sedan kommer den verkliga godbiten, fläskbenet som vi ska mumsa i oss. ”Arbetstiden kommer att bli föremål för kommande avtalsförhandlingar”, skriver Karlsen. Han vill låta oss tro att den här lilla tråkigheten med att jag själv t ex tycks tappa två fridagar i månaden, det kommer herr Karlsen att rätta till i nästa RALS om drygt två år.  Han vill inbilla oss att det här med arbetstidsförlängningen bara är en beklaglig parantes som vi snart är av med.

Mot Karlsens optimism (som han knappast tror på själv) står två faktorer: Vad arbetsgivaren vill och prislappen på att ändra tillbaka.

Allt tyder på att arbetsgivaren är glatt överraskad och överlycklig över ha lyckats tvinga/lura oss att gå med på förlängd arbetstid. Carin Götblad har varit förtjust i medierna och talat om att bara Stockholms läns polis hämtar hem 500 årsarbetskrafter på det nya arbetstidsavtalet.

Och de 500 skulle hon släppa bara för att Jan Karlsen drabbats av eftertankens kranka blekhet? I ett läge när polisen har tung politisk och folklig press på sig att finnas ute mera? Barnsligt dagdrömmeri är det bästa man kan säga om Karlsens ”Arbetstiden kommer att bli föremål för kommande avtalsförhandlingar”. Han kommer att få ett bleklagt tvärnej, det är den enkla sanningen.

Och även om han lyckades manipulera arbetsgivaren in i någon slags motvilliga förhandlingar så har vi problemet med prislappen. Jag vet inte vad det står på den men jag kan väl ana. 500 årsarbetskrafter bara i Stockholms län – det måste röra sig om gigantiska belopp för hela landet. Vad handlar hela RALSen om? Inte heller det vet jag men vet man vad polisen kostar och att RALSar brukar snurra runt tio procent på lönetotalen så anar man. Och man kan undra hur långt det räcker om man skulle vilja backa arbetstidsfiaskot.

Allt som allt – Jan Karlson rör sig med spekulationer med mycket liten förankring i verkligheten när han påstår att ”Arbetstiden kommer att bli föremål för kommande avtalsförhandlingar”. En ouppfostrad och obehaglig typ skulle kalla det att ljuga men sådan är inte jag. Jag nöjer det med att beskriva det som en sjunkandes desperata famlande efter ett halmstrå.

Bosse

INSÄNDARE:

Trött på er

huvudstadspoliser

Man blir rätt trött på er poliser från huvudstadslänet. I var och varannan insändare är det någon som skriver nedlåtande om kolleger från övriga landet som framställs som mindre vetande. Framförallt begriper vi oss inte på demokrati som tycks frodas i en särskilt förfinad variant runt Storstockholm. Rösträkning, fnyser någon, som om den vore särskilt korkad.

Jaha, men hur ska frågorna annars avgöras? Hur avgörs de i kommunfullmäktige, landstinget och riksdagen? På något annat sätt än genom rösträkning? Och så länge det finns bara en rösts övervikt så gäller att winner takes all. Så har det alltid varit, så är det och så kommer det troligen att förbli. För vilket är alternativet? Upplyst despoti eller ren diktatur? Nävrätt? Rösträkning är civilisation – alternativet är att makt stavas pengar eller tyngst beväpning. Att det ska vara så svårt att förstå.

I stockholmspolisernas retorik är kolleger i landet fåntrattar och förbundsstyrelsen förrädare. Hur mycket befrämjar det kollegialitet och samarbete? Kunde en liten nedtoning av de grövsta förolämpningarna vara ett första steg mot bättre kontakter?

För det är ju ändå den väg ni måste gå. Ni kommer aldrig, aldrig att få egen förhandlingsrätt om ni bryter er ur förbundet. Det har prövats förr och spåren förskräcker. Acceptera Polisförbundet på gott och ont eller utsätt er för förödmjukelsen att tvingas svälja hängavtal som varken gör till eller ifrån. Den insikten borde sprida lite ödmjukhet i huvudstaden hoppas

Viktor    

BLÅLJUS KOMMENTAR:

Tack, bäste ”Viktor” för dina synpunkter. Du framför rätt svepande anklagelser mot stockholmspoliser utifrån enstaka insändare du läst (på Blåljus?). Men du blir ändå publicerad på ett av samma polisers främsta informationsmedier. Frihet för ord och tanke är språkligt sett inte demokrati som i sin mest ursprungliga grekiska form handlade just om rösträkning i ett i övrigt ganska ofritt samhälle. Men de här friheterna hör till förutsättningarna för en fungerande demokrati som vi ser dem idag i det här landet och i många andra. När din insändare publiceras på stockholmarnas egen arena är det fungerande demokrati du bevittnar.

I övrigt har du förstås rätt i att tillmälen inte för världen framåt. Omtanke och solidaritet är givetvis nyckelord om man vill fungera ihop. Men enstaka hårda ord i Blåljus spalter säger inte mycket om stämningarna i Stockholms län. Mitt bestämda intryck efter nästan ett halvt sekel i stockholmspolisen är att kollegialiteten nästa alltid tar över lokalpatriotismen. När vi möts till exempel ute på stora kommenderingar finns få motsättningar. Visst är det så, ”Viktor”?

Däremot tror jag du underskattar kraften i stockholmspolisernas vilja att få vara med och bestämma i sina fackliga frågor på alla plan. Det tror jag är farligt att du gör.

CC