Jonas Trolle överträffar sig själv

Jonas Trolles första bok, den om "Kapten Klänning", såldes i ca 50 000 ex, vilket anses vara mycket bra för en debutant. Nu har han tagit det ett steg till och skrivit en roman. Enligt Blåljus, är det en spännande och trovärdig berättelse, som sätter fingrarna på många punkter där de ömmar.

Jonas Trolle har skrivit en roman. Många minns hans första bok, som handlade om jakten på en sexualförbrytare som även var uppburen polischef, ”Kapten Klänning”. Men den boken var mer grundad på ett verkligt fall, och gav initierade inblickar i polisens spaningsarbete och vad som kan leda till ett framgångsrikt polisarbete. Enligt min uppfattning, stavas det många gånger resurser... Det otäcka är, att den här boken ändå känns mer realistisk än den om ”Kapten Klänning”...

När nu Jonas tar det ett steg till och låter sin kreativa fantasi tillsammans med sin grundliga kännedom om vad som driver kriminella människor och nätverk, ställs en mängd andra frågor på sin spets. Boken heter ”BRÖDER”, (350 sidor Leopard Förlag till priset av en knapp tvåhundring) och ställer bland annat frågan, vad så kallad tjuvheder, som var ett begrepp under 1900-talet, men som fortfarande romantiseras, är värt i dagens läge. Eller dagens, förresten, boken ”BRÖDER” utspelar sig under en annan tid. 

Tiden för bokens handling är år 2005 och framåt. Det vill säga före polismyndighetens senaste omorganisation. På den tiden förekom det oftare än idag erfarna poliser i yttre tjänst, även om dränaget till ”finare” tjänster fanns redan då. Det förekom även baksidor som sexistiskt språkbruk och poliser som gett upp i kampen mot en allt mer otacksam organisation. Polisernas egen. Det förra har blivit bättre sedan dess, men med det andra har det sannolikt blivit ännu värre. Och brottsligheten ska vi inte tala om...

Men det kanske kommer i Jonas nästa bok.

Vid tiden för romanen kunde poliser i radiobilar eller närpolisområden lära känna varandra inpå livet och det fanns grogrund för bra polisarbete på fältet, där äldre poliser delade med sig av sin yrkeskunskap med de nyare. I Södertörns Polismästardistrikt, som är spelplatsen för romanen, blev man en väldigt bra polis väldigt snabbt om man inte valde att göra karriär på mera skyddade arbetsplatser högre upp i hierarkin.

Boken ger flera exempel på det goda polisarbetet, helt enligt Stefan Holgerssons manual i ”Yrke: POLIS”. När poliserna jobbade till ingen nytta enligt polisledningen, dvs när de inte hade akuta uppdrag, satt de i mörkret och lurade på kriminella. Ve den brottsling som då kom åkande i en nystulen bil. Eller förresten: Poliserna gjorde sitt. Sedan såg lagstiftning och rättssamhället till att gärningsmannen kunde åka vidare till sitt planerade illdåd, fast i en annan bil...

I boken ges många exakta beskrivningar på ett samhälle som redan på den tiden höll på att glida isär. Det ges målande exempel på den sociala och etniska segregationen, och på brott och brottssyndikat med etniska förtecken. Och det har sannerligen inte blivit bättre sedan dess. Det är nästan som när Janne Josefsson återvänder till barnen i Botkyrka och kollar hur det gått för dem. Och det har gått precis som förväntat. 

Boken beskriver en grupp kriminella, ”BRÖDER” och deras aktiviteter. Ve de som kommer i de kriminellas väg, en pizzaägare som inte vill betala, eller en flickvän som inte beter sig fullständigt följsamt eller en helt vanlig värdetransport. De drabbas hårt. I dagens Sverige med mängder av skjutningar bland kriminella, är det inte så lite intressant att se hur det började. Inget är nytt, det är bara det att det blivit så mycket vanligare. Och Jonas beskriver väl hur svårt det är att bryta de kriminella mönstren. Men även vad som skulle krävas.

Men boken skildrar även ett annan brödraskap. (där även kvinnor ingår) Det handlar om poliserna som med rättspatos som grund vill bidra till ett bättre samhälle. Liksom det kriminella brödraskapet, vittrar det polisiära sönder i boken. Samtidigt som lagarbetet och samarbete är en förutsättning för framgångsrikt polisarbete, skildrar Jonas hur egenintresse, revirstrider och snöd vinning lägger hinder i vägen för poliserna. Av poliser. För en del poliser blir intresset att göra karriär eller att sko sig själva överordnat målet med polisjobbet. Det riskerar både rättssäkerheten och att kriminella kan lagföras. Finns det ett egenintresse finns risken att poliser börjar ”gena i kurvorna”, noterar Jonas. 

Blåljus kan inte låta bli att fundera på hur detta sista påverkas av individlöner. Var och en som läst boken bör ta sig en funderare på hur rättssäkert både individlöner och tillsättningar av högre polistjänster utan personalinflytande blir när ändamålen får helga medlen...

I boken finns en polis som det är lätt att sympatisera med. Han heter Rickard. Vi tänker inte beskriva allt han råkar ut för, men när en polis jobbar på och vill göra sitt yttersta för att skydda samhället mot brott, förutsätter det ibland att ett fordon måste stoppas. Om föraren i det fordonet inte vill stanna, finns risken att polisen får skulden. Eller som Jonas formulerar det i romanen:

”Polisen var alltid ifrågasatt för sina biljakter – om de slutade illa. För om de inte gjorde det, var alla glada för att kanske en körkortslös och påtänd bilförare stoppades i sin framfart. Men om det gick den andra vägen, att den körkortslöse narkomanen krockade och skadades alternativt dödades eller ännu värre skadade eller dödade en tredje person – ja, då blev det polisens fel. En annan besvärlig variant var om poliserna beslutat sig för att inte följa efter eller fått order att avbryta jakten och så åkte ändå föraren in i en tredje person som skadades eller dödades – då blev det också polisens fel. Alltid stod de där med ändan bar – poliserna.”

Efter biljakten som ledde till ovanstående fundering, gjordes ett narkotikabeslag och det blev även ingången till ett utredningsarbete om ännu allvarligare brottslighet. Men Jonas beskriver på pricken hur media väljer (9 gånger av 10) att ursäkta den brottslige förarens beteende och lägga skulden på poliserna.

Jag väljer att inte gå in på själva historien i boken. Det är väldigt mycket som ligger väldigt nära sanningen, och som har hänt i verkligheten. Men Jonas har skickligt använt ingredienserna till att göra något helt eget. Som samtidigt sätter fingrarna på några problem inom och utom polisen där det verkligen luktar illa. När jag börjat läsa, gick det knappt att lägga bort boken. Av poliserna var det flera som jag tyckte mig känna igen, och så var det även bland de kriminella. Och det är väl lite så för en gammal polis, man känner poliser och kriminella... Så typerna engagerade mig mycket. Dessutom är historien väldigt spännande, rent av gastkramande. (precis som verkligheten) 

Det tål verkligen att fundera på vilka som blev vinnare och förlorare när sista sidan av boken är läst. Det gäller både bland poliserna och bland de kriminella.

Polisförbundet arbetar som bekant för att fler poliser ska få möjlighet att forska om polisyrket. Stefan Holgersson är en sådan polis, som trots motstånd forskar och som har gjort iakttagelser som sannolikt bara en polis skulle göra. Jonas bok, visar att poliser inte bara har kunskaper som lämpar sig för forskning, de kan även ha blick för kriminella och polisiära interiörer som är utmärkta som grund för läsvärda deckarromaner!

Jag provade att läsa boken i en baden-badenstol i solen. Det fungerade utmärkt och rekommenderas verkligen!

En längre intevju med Jonas kan läsas i ETC, och en kortare i Polistidningen. Eller hör honom läsa ett stycke av boken nedan!