På Lördagen var det Miljöpartiets dag i Almedalen och på kvällen begick
Isabella Lövin sin premiär som Almedalstalande språkrör för partiet. Det
fanns för henne, som för alla andra partiledare många polisfrågor att
tala om, inte minst efter det sannolikt rasistiska massmordet i USA mot
främst poliser. Även i Sverige fortsätter grov brottslighet som övergrepp mot kvinnor, det råder skriande polisbrist och finns en del annat som kräver politiska åtgärder.
Blåljus har lustläst talet på jakt efter något som har polisiär anknytning. Alla andra partiledare hittills har haft något med om lag och rätt, eller polisen. Och, efter en stunds letande fann jag en mening om somaliska barn i kenyanska flyktingläger. "Där mötte jag barn som aldrig hade sett utsidan av ett flyktingläger,
och alla jag frågade ville bli lärare, läkare eller poliser." Det var det hela, som dansken säger...
För att denna artikel inte ska bli för kort, får vi väl berätta lite om vad talet handlade om i övrigt, och vad som inte togs upp förutom polisfrågor.
Isabella beskrev Sverge i ganska exakt motsatta ordalag mot Jimmie Åkesson kvällen innan, det blev en ganska tydlig antites till Åkessons tal om ett land i förfall, med förlorade förorter och svikande moral och kultur. De ganska hårda angrepp som Åkesson riktade mot myndighetschefer och politiska motståndare avhöll hon sig från. Hon beskrev iställe ett land som hela världen ser upp till, som ett miljöföredöme, som dessutom gör stora insatser för att hjälpa andra delar av världen. Ett land som inte bara är vackert, (med maskrosor och allt) utan som i en internationell jämförelse relativt fredligt, jämställt och tryggt, med gratis utbildning och låg arbetslöshet. Och 18 månaders föräldraledighet.
Hon gladdes åt Sveriges goda ekonomi med företag som bryter ny mark genom att vara miljömedvetna. Å andra sidan bekymrade hon sig över den press och stress som innebär att det finns en stressrelaterad psykisk ohälsa. Hon framhöll även konsumtionssamhällets baksida med en slit och slängmentalitet som ger oss prylar men inte lycka. I stället ville hon främja mjuka värden som kultur.
Precis som Annie Lööf vill Isabella Lövin att Sverige ska ta ledningen i det internationella samarbetet, och sprida miljömedvetenhetens budskap till dem som inte annammat det fullt ut. "Grattis Sverige, världen tittar på oss! Världen hoppas på oss! Världen ser ett land – ett av bara två länder i hela världen med gröna i regeringen – som kan visa att social, miljömässig och ekonomisk hållbarhet går att genomföra! Och att det ena inte utesluter det andra.
Vårt ledarskap, Sveriges ledarskap, är viktigt!"
Hon menade att det var glädjande att Sverige fått plats i FNs säkerhetsråd och att det var välförtjänt och inte en följd av någon "lömsk röstraggningskampanj". Hon talade i mycket postitiva ordalag om både FN och EU och tog tydligt avstånd från exempelvis Brexit och de som fick det brittiska folket att rösta som de gjorde. Det riskerar den politiska stabiliteten i landet, när nu många politiker hoppar av. Mot det ställde hon det ansvarsfulla Miljöpartiet.
"Vad Sverige behöver är ledare som är beredda att lägga ner plakaten och förenklingarna och göra det som är bäst för landet, bäst för världen. Steg för steg. Reform för reform. Tillsammans.
Sverige behöver inte fler populister. Vi behöver fler som vill ta ansvar"
Isabella myntade på slutet av sitt tal, ett begrepp för Miljöpartiets riktning idag, "visionär realism." Det går som jag uppfattar det ut på att lägga ut kursen för fartyget Sverige på sjökortet, vara med och styra i den riktningen mot en miljövänligare värld, även när det kan innebära vissa kurskorrigeringar.
Kanske var det därför inte bara polisfrågor saknades i Isabellas tal. Inte heller kärnkraft, brunkol, gränskontroller, kvoterad föräldraledighet eller arbetstidsförkortningar som friår eller sextimmardag fanns med. De ämnena hade kanske förmörkat henns ljusa budskap.
Tommy Hansson
PS Detta är mina personliga reflektioner med anledning av talet, ingen officiell åsikt från Polisförbundet Region Stockholm. DS