Publicerat 2010-05-20 21:30

INLÄGGEN

NEDAN ÄR

INSÄNDARE:

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta fall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.
Du vet väl att din identitet är helt skyddad, om du så önskar, när du skriver inlägg på Blåljus? Det är trevligt om du skriver under fullt namn. Men utan tvekan kan starka skäl tala för att välja en signatur istället. Genom inloggningen finns ditt egentliga namn tillgängligt för ansvarige utgivaren. Det är ett krav för att Blåljus ska kunna ta ansvar för
publiceringen. Men ditt namn kommer under inga omständigheter längre än så. Det är ingen som frågar efter det och skulle någon göra det skulle denne mötas av kalla handen. Grundlagen är klar på den punkten.

"Sätta de stöddiga

Stockholmspoliserna

på plats"

”Bosse blandar äpplen och päron och får det till pannkakssmet”. Det påstår signaturen ”Enighet framförallt”, här kallad EF, på Blåljus forum nyligen. Man tackar. Vem skulle inte vilja ha den kökstalangen?

Sedan ger sig EF in på att analysera demokratin i Polisförbundet och där faller talesättet ”ju fler kockar desto sämre soppa” mig i tankarna.

Hursomhelst  skriver EF, med hänvisning till politiken, helt korrekt att den som har majoriteten bestämmer politikens innehåll även om det bara handlar om en enda rösts övervikt. Elementärt, min gode Watson, det där känner vi till.

Men, åter med ett ögonkast på politiken, hävdar sedan EF att den kloka regeringen/förbundsstyrelsen inte därmed får strunta i minoriteten. Den regering/styrelse som valts har enligt reglerna ett ansvar för hela kollektivet och kan/får inte ensidigt gynna majoritetens intressen och helt strunta i minoritetens behov.

Och EF vill hävda att förbundsstyrelsen också tagit hänsyn till minoriteten – i det här fallet poliserna/medlemmarna i Stockholms län. Man tar sig för pannan.

Så mycket insyn har jag i det fackliga arbetet att jag mycket väl vet i vilken omfattning förbundsstyrelsen ignorerat Stockholmspolisernas behov. Efter den uppslitande striden kring Stockholms förre ordförande som kulminerade i Stockholmsombudens uttåg från repskapet hade förbundsstyrelsen under mycket lång tid knappt ens en hövlig kontakt med de fackliga företrädarna i Stockholm.

Och sedan kom skrällen med ATA. Det nya avtalet slog stenhårt mot framförallt yttre poliser i skift i Stockholms län och ingen ska ens försöka inbilla mig att det inte var planerat att det skulle gå så. Det var betalt och kvitterat för uttåget från repskapet och varsågoda och skölj. Förslaget från Stockholms län om misstroende mot förbundsordföranden gjorde inte saken bättre, kan man tänka sig.

Jag vet också att i och med förtroendeomröstningen lämnades Stockholmsstyrelsen helt i sticket av förbundsstyrelsen i försöken att mildra ATA:s skadeverkningar i Stockholm. Förbundsstyrelsen var ju trots allt avtalets arkitekt och borde haft möjlighet. Var så säkra på att bussarna från Stockholm till repskapet med protesterande Stockholmspoliser också spelade en avgörande roll för förbundsstyrelsens passivitet.

Stockholm har gått hårt åt förbundsstyrelsen, det medges, men dess uppdrag är inte att hämnas på kritiska medlemmar utan att fortsätta att tillvarata intressen för alla poliser i landet. Och det har man inte gjort, EF!

Nu sitter vi med ATA för många år framåt och jag kan försäkra alla som gitter lyssna att Stockholmspoliserna inte har glömt. Vi blir påminda varje dag, vid varje kommendering, vid varje övertid, vid varje storhelg. VI  HAR INTE GLÖMT!

Så min bäste EF, det är inte lite du vill få oss att tro när du påstår att förbundsstyrelsen vid en helhetsbedömning skött sitt uppdrag för all svensk polis.

Nu återstår bara att se hur den ska manövrera i den allt hetare diskussionen om de usla polislönerna i landsorten och de skyhöga i Stockholms län. Först ATA och sedan en rejäl lönesänkning – det skulle väl en gång för alla sätta de stöddiga Stockholmspoliserna på plats?

Eller hur

tecknar eder
Bosse




Per-Erik Bergnér på CU, interna utredningar, har bett om utrymme i tidningen POLISEN för ett tillrättaläggande. Tidningens redaktör Kenneth Falk har föreslagit honom att det istället publiceras på Blåljus eftersom POLISEN kommer ut först senare i sommar. Per-Erik har godtagit detta.

Vill du läsa artikeln som Per-Erik tar upp? Enkelt. Gå till Blåljus huvudsida och sök efter tidningen POLISENS omslag i den högra spalten. Gå in på pdf:en för nr 1 2010 så finns den där.

Data – Osäkerhet

Kommentar till artikeln i "Polisen" nr 1 i april.

Det är intressant att det skrivs om våra datasystem, CSL (CentralSäkerhetsLogg, red:s anm) och vad CU har för målsättning. Eftersom jag har försökt väcka intresset i frågan under tiden som jag själv var med i CSL utan att lyckas så smärtar det mig att när man gör det så blir det lite fel.

Polisförordningen 5 kapitel 1§ styr vem som ska utreda påstådda felbeteende och brott begångna av polisanställda i tjänsten.

Huvudprincipen med en rekvisition av en logg från CU är inte att fria oskyldiga från misstankar, det är som i all förundersökning att utifrån en misstanke eller en anmälan ta reda på vad som har hänt.

Grunden för dataintrång är brottsbalkens 4 kap 9§c – den som "olovligen" bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling etc. Vad som sedan är "olovligen" regleras inte, så som framgår av artikeln, i FAP 174 – 1 utan i FAP 170 – 1, 4 §. "IT-system som är tillgängliga inom polisen får användas endast när det nödvändigt för att genomföra en viss arbetsuppgift. Det ska vara sannolikt att användandet i det enskilda fallet är till nytta för arbetets genomförande."

Vid tidpunkten för Anna Lindhs död rådde uppfattningen hos RPS att allt som poliser gjorde i systemen i princip var förbjudet om polismannen ifråga inte hade en "tilldelad" arbetsuppgift. Spanare och personal i radiobilarna var med den skrivningen möjligen förbjudna att slå i registren. Vad som räknades som "tilldelad arbetsuppgift" var det ingen som visste. Eftersom loggarna då hade uppenbara brister och var svårtolkade för en oinvigd rådde en stor osäkerhet. Loggar på flera hundra sidor kunde presenteras i kodform på papper.

CU bjöd i den vevan in personal från RPS för att diskutera loggarna och vi bestämde att ta ut en logg under tre dagar på 35-åringen för att få ett underlag för att göra loggarna mera överskådliga och rättssäkra. När Chefsjuristen Ulf Berg fick reda på detta togs kontakt med Riksåklagaren och så startades 246 förundersökningar om misstänkta dataintrång. 24 stycken handlade om den riktiga mördaren. 5 personer blev dömda för dataintrång och i två fall förundersökningsbegränsade åklagarna på grund medicinska skäl eftersom påföljden inte var proportionerlig i de fallen. Det handlade om civilanställd personal.

Det datastöd som gavs under förundersökningarna var en laptop där kollegan Roger Lindblom på ett ur ett FAP-prespektiv inte helt riktigt sätt fick skriva ett program för att göra loggarna begripliga. Detta skedde efter det tredje omtaget av loggarna.

Poliser var de enda i hela landet som inte hade rätt att titta i offentliga register. En stor del av förundersökningarna inleddes inte eller lades ner eftersom åklagarna gjorde tolkningen att poliser också omfattades samma rättigheter som övriga människor i Sverige. Detta trots att det faktiskt före den tidpunkten fanns poliser som blev dömda för att ha tittat på bekanta i mantal. FAP 170-1 ändrades efter Anna Lindh, fast det fick ingen annan än de invigda reda på.

Jag ställde mig och ställer mig fortfarande frågan vad som hade hänt om vi inte hade klarat ut mordet på Anna Lindh därför att poliser inte vågat använda datasystemen. Man måste ha klart för sig att datasystemen är ett arbetsredskap. Sedan finns det även bland poliser de tre typer av människor som finns i samhället i stort, nämligen de som ser till att saker blir gjorda, de som ser på när det blir gjort och de som undrar vad som har hänt. Att kolla ett tips eller ett hugskott för att försöka lösa ett brott istället för att låta bli får ju inte bli en fråga för domstolen. Dataintrång är ett uppsåtligt brott.

FAP 170-1 5§ talar om vad man får göra i systemen och tilläggsstycket "Allmänna råd" vad som är godtagbart, att vi får använda telefonen och datorn för enstaka privata samtal och ärenden bara det inte skadar polisens anseende.

Poliser har inte blivit oskyldigt dömda för dataintrång. Poliser har i vissa fall däremot blivit friade på grund av bland annat bristfälliga och svårtolkade loggar. För att belysa detta så fick man på RPS en gång för sig att alla som hade tittat i RES (passregistret) hade personnummer 201118-9XXX (avidentifierat av Blåljusred) . Det var ett administrativt påfund som vi under en tid fick som svar i alla loggar. Det har förekommit att vi har begärt omtag på en logg, som då inte ser likadan ut när vi får det nya svaret. Detta har berott på att olika personer tolkat vår begäran på olika sätt.

De komplicerade dataintrångsutredningarna, där någon misstänks ha gått undre världens ärenden, är oerhört svårbevisade. Däremot är det lätt att fälla en polis som talar om för en granne vad han är för en eller berättar för sitt ex vad den nye mannen har hittat på.

Chefer är ansvariga för vad personalen gör eller hur den beter sig. Detta ställer ju krav på att chefen själv vet vad som gäller och gärna är den som tar ut sitt kort ur läsaren.

CSL kommer att underlätta logghanteringen och ge en rättssäker logg. Sedan ska det fortfarande bevisas att slagningen är "olovligen" i enlighet med brottsbalken. Korthanteringen kommer inte att bli bättre med CSL och frågan där någon annan har tillåtits slå på en annans kort är inte prövad. Eftersom kortet ger oss behörighet till systemen så kan ju också frågan om vad som är "olovligen" diskuteras. FAP 170-1 reglerar befogenheten. Kanske det vore bättre att lägga till ett skaderekvisit i FAP 170-1 så att de som vidarebefordrar vad de sett i datasystemen döms och då också döms hårt. Den nyfikne polisen kan, liksom den som porrsurfar, hanteras i PAN. Det är nämligen RPS som bestämmer vad som är "olovligen".

Per-Erik Bergnér
Kommissarie




CU