Publicerat 2011-09-22 21:30

INLÄGGEN

NEDAN ÄR

INSÄNDARE:

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i  Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta fall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.

Du vet väl att din identitet är helt skyddad, om du så önskar, när du skriver inlägg på Blåljus? Det är trevligt om du skriver under fullt namn. Men utan tvekan kan starka skäl tala för att välja en signatur istället. Genom inloggningen finns ditt egentliga namn tillgängligt för ansvarige utgivaren. Det är ett krav för att Blåljus ska kunna ta ansvar för publiceringen. Men ditt namn kommer under inga omständigheter längre än så. Det är ingen som frågar efter det och skulle någon göra det skulle denne mötas av kalla handen. Grundlagen är klar på den punkten.

”Det mesta har

bara blivit sämre”

"Hur mycket ska vi på IG egentligen tåla?" som en tidigare insändare skrev. Jag håller fullständigt med. Jag har jobbat på utryckningen i snart 6 år och det mesta har bara blivit sämre.

Löner, arbetstider och personalbrist. Personal i yttre tjänst kämpar på dag som natt i en arbetsmiljö som både är fysiskt och psyksikt krävande.
Utryckningen i Norrort är underbemannade och det sliter på personalen. Blir vi fler? Svaret är NEJ!

Jag förstår att folk byter till andra tjänster eller till och med byter bort polisyrket för något annat på grund av dessa arbetsförhållanden.
Mellan 2006-2010 lade man ner otroligt mycket pengar på att utbilda nya poliser för att öka synligheten och tillgängligheten, vart tog dessa poliser vägen? En stor del hamnade på krim. Trots detta tillskott till krim samt alla Pa- och Insp roterare så ska man göra en krimsatsning för att minska balanserna.

Hur är det möjligt? För mig låter det som att det vore i sin rätt att göra en inventering på vad som verkligen görs på krim.

När ska man få upp ögonen och se hur verkligheten ser ut? Var finns moroten som gör att personalen vill vara kvar i yttre verksamhet? Fler och fler kommer att söka sig bort från utryckningen. Och med det försvinner både erfarenhet och kompetens.

Det går inte att bygga upp en verksamhet bara på nyblivna poliser. Man behöver mixen, nya poliser samt poliser med många tjänsteår.

Till er som jobbar i yttre tjänst...

Ni som jobbar skift, Ni som torkar spyor, Ni som möts med hot och våld, Ni som tar hand om illaluktande och nerkissade fyllor, Ni som får se samhällets baksida, Ni som får se hur barn far illa, Ni som får se olika människors livsöden, Ni som tar hand om psyksikt sjuka människor, Ni som får se trafikolyckor med dödlig utgång, Ni som ska behålla lugnet och vara trevliga, Ni som ska ha tålamod...

KÄMPA PÅ, NI GÖR ETT BRA JOBB!!

IG-Norrort

”Misslyckas Polisen mäta

sin egen tillgänglighet?”

Vad säger mätning av pass-

och ID-kortshantering

om Polisens jobb?

Med viss risk för att låta konspiratorisk så vill jag ställa en fråga. Misslyckas polisen att mäta sin egen tillgänglighet?

Efter att både ha betat igenom regeringens regleringsbrevet för 2011 och av RPS utgivna planeringsförutsättningar för 2011-2013 så framgår det lite tydligare. Allt är givetvis beroende på vad man lägger i begreppet ”tillgänglighet”. I Regleringsbrevet från regeringen återstår bland annat att polisen skall vara ”tillgänglig i hela landet”. Utöver det så har regeringen bett RPS bevaka och återkomma i en av 13 uppsatta mål, svarstiden på PKC skall max vara 3 minuter.

Tittar man sedan vidare i RPS dokument Planeringsförutsättningar för 2011-2013 så står även där mycket lite om polisens faktiska tillgänglighet. Här sätts målet att minst 85% av dom tillfrågade i NKI (Nöjd-kund-index) skall uppge att dom är nöjda eller mycket nöjda med polisens bemötande, tillgänglighet, service och handläggningar. Nu kanske jag har fel men efterforskningar gav vid handen att allt jag hittat på området är att SCB på uppdrag av RPS har genomfört två undersökningar för att mäta detta mål. En undersökning som avser hur dem som ansökt om pass upplevt ovan kriterier och en undersökning som avser hur dem som ansökt om nationellt ID-kort upplevt desamma.

Hur vi lyckas eller misslyckas med att vara tillgängliga mäts alltså av allmänhetens uppfattning och då främst baserat på två väldigt specifika kontakter med polisen.

Kan detta verkligen stämma? Är det på dessa kriterier som polisen bedöms om vi är tillgängliga för allmänheten? Skulle man vara av den mer raljanta naturen så skulle man då med gott fog kunna föreslå att vi allra helst skulle kunna lägga ner ig-verksamheten då det vi jobbar med inte verkar intressant, viktigt eller prioriterat.

Jag hoppas jag har fel och att RPS har betydligt vassare verktyg för att mäta polisens tillgänglighet. Om så inte är fallet så uppmanar jag medarbetare på RPS att fortsätta läsa.

Verkligheten för oss som jobbar ute på ig tycks vara väsenskild mot vad RPS målar upp i form av verksamhet och verksamhetsmål. Vi styrs operativt av LKC och skickas ut på jobb då allmänheten av en eller annan anledning påkallar polisens uppmärksamhet. Ibland måste vi även vara så pass TILLGÄNGLIGA så att vi inte hinner äta eller dessutom får jobba övertid.

Varför återspeglas inte denna form av tillgänglighet i verksamhetsmålen och våra styrkort? Är det inte själva kärnan i vår verksamhet att vi faktiskt kan komma då allmänheten ringer efter oss? För att dem av en eller annan anledning vill ha biträde av polisen.

För att ytterligare färglägga den verklighet vi jobbar i så kan vi fastslå följande. Regeringen, RPS och PMY Stockholm vill med all rätt att polisen skall arbeta förebyggande och förhindra brott. För att kunna rapportera uppåt mot uppdragsgivare så skall detta vara mätbart. Detta i form utav otaliga länsgemensamma och distriktsspecifika insatser i god ”Alla icke har tid skall man göra si eller så” anda.

 Ja ok, gott nog, här kommer dock ett men, vi skall som tidigare även konstaterat vara tillgängliga för allmänheten för att faktiskt kunna hantera redan begångna brott och dessutom göra det professionellt och med engagemang. Någonstans mitt upp i det här går ekvationen inte ihop. Men värst av allt så behöver den heller inte göra det. Det finns inget krav eller mål på att vi ska komma då någon har blivit misshandlad eller våldtagen, men skulle vi misslyckas skriva obotar eller utföra alkoholutandningsprov eller skulle allmänheten vara missnöjda med vårt bemötande då dem söker pass då misslyckas vi i vårt uppdrag mot både RPS och regeringen.

Hur kan man mäta en del av vår verksamhet och helt utelämna en annan?

Ett sätt att visa för högre chefer, regeringen och vår främsta uppdragsgivare, allmänheten vad vi som jobbar i kärnverksamheten faktiskt jobbar med är att vårt arbete synliggörs. Och då talar jag inte om allt det andra vi skall hinna med däremellan utan endast det faktum att polisen kommer när man ringer.

Nog måste polisens service, tillgänglighet, bemötande och handläggning kunna mätas på annat sätt än hur vi hanterar pass och ID-korts ansökningar?

Det kanske fanns en förklaring till varför vi inte klarade våra mål en specifik månad, vi var fullt upptagna med annat. Eller så kanske det inte alls var så, vi kanske var oproduktiva. Låt oss ta fram ett mätredskap och ett bedömningskriterium som visar våra uppdragsgivare vilket (i mitt tycke, bra) jobb polisen faktiskt gör.

Jag kan för egen del faktiskt inte se ett viktigare verksamhetsmål vare sig för oss som jobbar på igsidan eller för den som befinner sig i trångmål och snabbt behöver polisens hjälp.

Ordningspolis