Publicerat 2012-07-05 21:40

INLÄGGET

NEDAN ÄR EN

INSÄNDARE:

Insändare uttrycker sin författares mening. Den kan, men behöver inte, sammanfalla med den uppfattning som styrelsen i polisfacket i  Stockholms län har. Insändare i relevanta polisfrågor publiceras utan ändringar eller strykningar utom i de sällsynta fall då texten bedöms närma sig tryckfrihetsbrott.

Du vet väl att din identitet är helt skyddad, om du så önskar, när du skriver inlägg på Blåljus? Det är trevligt om du skriver under fullt namn. Men utan tvekan kan starka skäl tala för att välja en signatur istället. Genom inloggningen finns ditt egentliga namn tillgängligt för ansvarige utgivaren. Det är ett krav för att Blåljus ska kunna ta ansvar för publiceringen. Men ditt namn kommer under inga omständigheter längre än så. Det är ingen som frågar efter det och skulle någon göra det skulle denne mötas av kalla handen. Grundlagen är klar på den punkten.

”Vad menar Blåljus

med att publicera?”

Vad menar Blåljus redaktion med att publicera det stolliga inlägget om Assange förra torsdagen? Av barmhärtighet utelämnar jag författarens namn. Men nog borde det stått klart för en tänkande redaktör att vederbörande var ute och cyklade i spiraler allra minst?

Det blir lite grann som en drog det här att skriva på Blåljus. Hade tänkt ligga lågt efter mitt förra inlägg men kan förstås inte hålla tyst.

För att återgå till insändaren så är ordet naturligtvis fritt. Men har inte redaktionen ett ansvar för det som sprids utöver vad tryckfrihetslagarna föreskriver? Går det verkligen för sig att släppa lös rena hjärnspöken i spalterna med hänvisning till yttrandefriheten?

Vill bara understryka att jag har stor respekt för Blåljus fullständigt orädda hållning när det gäller att publicera kritiska och för vissa (chefer) starkt provokativa inlägg. Fortsätt med det! Men låt mig ändå väcka det här som en tanke hos er.  Jag förblir givetvis er förbundne

Bosse

BLÅLJUS KOMMENTAR: Tack, Bosse, för ditt inlägg. Medger att det här var ett gränsfall. Det är svårt att tänka sig att höga åklagare missat en sådan detalj som insändarförfattaren tog upp. I synnerhet i ett ärende som väckt stor internationell uppmärksamhet. Det påpekade vi också när vi aviserade att insändaren skulle komma. Men – kvar finns ändå oron: Tänk om författaren har rätt! Vår juridiska kompetens räcker inte för att helt utesluta det. Alltså – publicera i det fria ordets namn. Historiskt sett har märkligare påståenden än det här till sist visat sig vara korrekta.CC