Polisassistenten Anna Göransson i Uddevalla, har skrivit en väldigt insiktsfull
debattartikel i Polistidningen, där hon tydligt förklarar hur I-löner
kan vara ett bra verktyg, eller bli kontraproduktiva, i en verksamhet.
Hon gör det mycket tydligt att Polismyndighetens hantering hittills
förskräcker... Visst kan I-löner användas i en stabil organisation, där de individuella prestationerna dominerar.
Hon beskriver hur det finns större problem med en organisation i förändring, som bygger på teamword, då finns risken att subjektiva värderingar av chefer som ofta kan upplevas som orättvisa och felaktiga. Precis det har I-lönerna inom Polisen kännetecknats av, ett hafsigt genomfört och dåligt förankrat lönesättande hipp som happ. Som dessutom de facto inneburit sämre löneutveckling knutet till kön. När misstroendet då ökar mot ledningen, förordas mer av samma medicin... Anna beskriver vidare att om och när I-löner skall fungera krävs trygga chefer som i förtroendefulla lönesamtal kan sätta underbyggda löner utifrån kända kriterier på personal som chefen har god kännedom om. Hur många chefer har det förhållandet idag, just när omorganistationen pågår?
Anna skriver:
"Individuell lönesättning är en process. Som
forskning visar så byggs den på förtroende och tillit. Att leda
lönesamtal är ingen given chefsegenskap. Det kräver kunskap, tid till
övning samt reflektion, och därtill tid för genomförande. Det krävs även
trygga chefer, som känner sina medarbetare väl, och vice versa.
Uttryckt på ett annat sätt; det är inte vad som
finns i en ofärdig polisorganisation anno 2015, där chefer inte vet om
de ska vara chefer, knappt heller vems. Individuell lönesättning ska
föregås av lönesamtal, där kriterier är glasklara och avstämning görs
fram till det lönesättande samtalet."
Blåljus rekommenderar en favorit i repris:
Debattartikeln är tillräckligt pedagogisk och underbyggd för att både Avtalsverket och Polismyndigheten borde kunna begripa. Hoppet är det sista som överger oss.