Hur fungerar det på akutverksamheten?

När man inte är sjuk, kanske man inte funderar så mycket över hur sjukvården fungerar. När man inte råkar ut för brott, funderar man inte över polisens resurser. När man inte är gammal, behöver man inte bry sig om åldringsvården... Men det kan komma en dag...

Det fick jag anledning att fundera över då jag, som för övrigt anser mig kärnfrisk, fick provsvar som gjorde att jag tvingades uppsöka sjukvården som ett akutfall. Jag fick beskedet under förra helgen, och försökte under måndagen få kontakt med någon specialistläkarmottagning för att få behandling för symtomen. Det misslyckades, kötiderna låg på en månad eller längre. Så när jag insåg det hopplösa, ringde jag sjukvårdsupplysningen och beskrev mina värden. Deras svar var entydigt. Det kunde vara förenligt med livsfara eller med risk för allvarlig sjukdom att avvakta med behandling.

Åk till sjukhus, utan att passera Gå. Och, det dög inte med lokalakuten närmast, utan det krävdes behandling på SÖS eller Huddinge.

Jag valde SÖS. Klockan var då 19 på måndagkvällen, så jag fick med mig min snälla hustru så att jag förhoppningsvis kunde få skjuts hem igen efter vård och behandling…

När jag efter någon halvtimma i kön till kassan lyckligt blivit inskriven kom jag till akutavdelningen. Där blev jag sittande i väntkön någon timma, innan en sköterska tog prover som bekräftade de värden jag sökt för. Och nu började det. Varje ny provtagning skulle registreras, och sedan skulle ett nytt beslut tas om fortsatt provtagning. Varje sådant beslut tog en dryg timma. Det var likadant för alla akuta patienter som var i liknande belägenhet som jag.

Det medförde, att så fort en sjuksköterska eller läkare satte sig ned för att journalföra, kom desperata patienter eller anhöriga fram och frågade hur länge de skulle behöva vänta. Vilket så klart inte gick att få besked om. Men som gjorde att personalen ständigt blev avbrutna i sina arbetsuppgifter. Till och med när en sjuksköterska eller läkare var på väg till en patient fanns det andra som stoppade upp dem med frågor och önskemål. Jag uppskattar att kanske 20% av arbetet gick ut på att förklara att tyvärr, det tar lite tid, vi har inte glömt bort Ditt ärende...

Hela systemet var chokat, vilket bland annat betydde att patienter som skulle vidare till eftervård blev liggande i korridoren. Tillsammans med nyankomna patienter. Tillsammans med akutsjuka som hade RS-virus, influensa, lunginflammation, magåkommor (ev vinterkräksjuka) eller andra sjukdomar. Patienter och anhöriga grät, det hostades, rosslades, och några jämrade sig stilla. Och någon kastade upp. En del patienter hade myror i benen och gick runt i korridoren, hostande och harklande. (En annan patients upplevelse från ett annat sjukhus här)

Då behandlingsrummen var fullbelagda, placerades blandade patienter på stolar i väntrummen, om de inte blev gynnade som jag själv som fick en brits att ligga på i korridoren.

Mellan britsarna som stod på bägge sidorna i korridoren baxade flink sjukvårdpersonal andra britsar med eller utan patienter i för att få ihop logistiken. Undersköterskor och sjuksköterskor och läkare sprang som det verkade stressat omkring bland patienterna och ropade upp de namn som stod i tur för behandling. Rätt vad det var rusade en eller flera läkare till något extra akut ärende. Några poliser gick förbi och några ambulansförare och ambulanssjuksköterskor.

Snart insåg jag att åka hem i rimlig tid, var inte att tänka på. Tiden gick och strax före midnatt, skickade jag hem hustrun som hade en arbetsdag att tänka på. Och efter midnatt fick jag den första dosen av medicin. Efter medicinintag skulle nya prover tas efter 45 minuter för att se om det blivit bättring.

Men varje gång tog det ca två timmar, eftersom systemet var så chokat. Så natten gick med nya tester och ny medicin varannan timma. Fram på småtimmarna fick jag plats i ett rum som blivit ledigt, men många patienter och anhöriga låg kvar i korridorerna eller satt och sov i väntrummen. När klockan närmade sig sju på morgonen, kom en läkare inspringande i rummet. (Jag hade träffat henne som hastigast även tidigare på natten) Hon beskrev min sjukdomsbild och hur jag skulle ta medicinen hon skrivit ut, vad jag skulle tänka på, och hur mitt liv skulle bli. Det tog fyra minuter. Vid åttatiden blev jag utskriven, och fick åka hem, djupt imponerad över hur personalen i sjukvården sprang i uppförsbacken och motvinden.

Den kaotiska arbetsmiljön som akutmottagningen en vanlig måndagnatt erbjöd, påminde mig om hur kaotiskt det kunde vara på en gammal arrestenhet i centrala Stockholm en fredagkväll. Samma ljudnivå, samma stress och samma överbelastning. Samma doft av alkohol, men på SÖS för utvärtes bruk. Och samma krav på att det aldrig någonsin fick gå fel.

Arbetsbelastningen kan ha en påverkan på vilka som orkar jobba på akuten. Precis som på en av polisens utryckningsenheter var de flesta i högst 30-årsåldern. Mer erfaren personal söker sig nog till lugnare arbetsplatser för att orka och överleva. Å andra sidan är det nog så att man blir väldigt erfaren väldigt snabbt med den arbetsbelastningen.

Med detta sagt, vill jag framföra min djupt kända beundran och tack till all personal på SÖS Akutmottagning för deras engagerade arbetsinsats. Alla var väldigt vänliga, omtänksamma och professionella. Alla gjorde sitt yttersta för varje patient med den tid de hade till förfogande. I den mån de hade någon.  Det är personalens engagemang som gör att det trots en omöjlig arbetsbelastning fungerar. Något jag även känner igen från Polisen.

Morgonen efter, kunde jag läsa om vårdkaoset i DN. Andra patienter som fått vistas på akuten upp till 48 timmar. Sjuksköterskor som inte orkar utan slutar. Läkare som oroas över patientsäkerheten. Och politiker som gnabbas över vems fel det är. Även det problematik som känns igen.

Eller som en sköterska som ger upp  säger till DN: "Jag har verkligen försökt men inser att det inte går att jobba under det här trycket. Jag hinner inte äta. Jag har kissat på mig på jobbet, och jag gråter. Det är tungt att jobba när patienter rullas ut för att vårdas i korridoren. Det finns ingen värdighet i vården och det tär på en psykiskt."

Jag har fått bot för mina symtom, och har gott hopp om att slippa göra om den här sjukresan. För mig fungerade vården i detta fall, men jag känner mig ju frisk och stark. Det fanns många patienter i sämre skick som nog led mer av förhållandena på SÖS-Akuten (och andra sjukhus).

Många kan nog som jag ta hälsan för given, och då har man inte mycket tankar om hur sjukvården fungerar. För den som vill ha en annan resa när hälsan inte står en bi, kan det vara värt att fundera över Polisförbundets sjukvårdförsäkring. För den som inte känner sig stark nog att uthärda ett besök på en akutmottagning om det finns alternativ, kostar det 298:-/månad...

Jag har i alla fall fått en tankeställare. Att Polisen på grund av resurser fungerar ”så där”, visste jag. Nu vet jag att det kan vara lika illa inom sjukvården. Eller som Eva Francell skriver i Aftonbladet: 

"Vårdkrisen påminner om poliskrisen. När allt fler slutar för att de inte orkar med arbetsbelastning, dålig arbetsmiljö och låg lön hotas till slut hela samhället. I dagarna har även landets deltidsbrandmän börjat säga upp sig på grund av ett nytt och sämre avtal.

Tommy Hansson