Publicerat 2015-11-09 10:10

Hör Du det?

En polis har skrivit en debattartikel i Aftonbladet i form av en
debattdikt, som beskriver hur drömyrket som hon hade som liten flicka blev något annat med tiden. Men det finns ju olika slags drömmar...

Bild: Privat (Anna?) enl Aftonbladet

En annan polis som följt debatten om polisyrkets påfrestningar och vedermödor, har även skrivit av sig sina känslor efter ett längre polisliv i form av en insändare till Blåljus. När man läser den insändaren, med dess starka känslor och tänker på vilken påfrestning en polis kan bli utsatt för i en verklighet som många inte är medvetna om, blir i varje fall vi på blåljus ännu mer imponerade över att poliser klär sin verklighet i ord, och trots allt kämpar på ett tag till...

Nedanstående insändare, har även skickats till ett antal höga befattningshavare inom polismyndigheten och politiken mm.

Till Polismyndigheten i Sverige.

"’HÖR DU DET’?!!

Ett ledningsskikt som ter sig verklighetsfrånvänt, oupplyst och personalfientligt gör sig uppenbarligen bäst döv...

Hör du det?!

Hör du vad jag säger?! Bryr du dig?!! Känner du något som helst för min person? Kan du förmå dig att inse att jag inte är ännu en av budgetens sifferkombinationer. Jag är en riktig människa! Förstår du?! En riktig människa...
Hör du det?!

Jag jobbar och agerar mitt i verkligheten. Jag har inte verkligheten på ett ritbord. Jag undrar om du förstår att jag finns på riktigt, i verkligheten och gör insatser i den.
Hör du det?!

Jag har verkligheten över, under och i mig. Jag omsluts av den. Jag känner verklighetens smak i munnen. Den tränger in i mitt huvud. Jag har den i kroppens varje cell.

Jag har träffats av verkligen så in i helvete hårt att jag diagnosticerats med posttraumatisk stress livet ut. Hela mitt återstående liv! Jag skulle göra vad som helst för att byta ut mina erfarenheter. Vad som helst!

Min verklighet är smärtsam! Det har inte varit värt priset. Jag lovar dig!
Hör du det?!

Jag undkom döden med en hårsmån i tjänsten när verkligen ville slita mig i stycken. Jag åkte på rejäl resa med start från förrädisk kontroll till panik och dödsångest och tillbaka igen. Till slut tvingades jag rikta vapnet mot en annan människa, ta korn, sikte och tryckpunkt.. Jag skrek allt vad jag orkade mot verkligheten som inte hade några tankar på att stanna upp.
Hör du det?!

Tryckpunkten passerades, kulan for och smällen var öronbedövande i trapphuset. Verkligheten föll. Jag sköt verkligheten, sorgligt nog!

Du, och i sammanhanget få andra, har inte den minsta aning hur det kändes och hur det idag känns att leva med sviterna av det.

Att natt efter natt genomlida dålig sömn, att inför varje natt känna lätt ångest över hur morgondagen kommer bli p g a det.

Att plötsligt glömma sådant som suttit i ryggmärgen, göra de enklaste av fel, att inte ha lika lätt med inlärning och än svårare att komma ihåg det. Att plötsligt känna sig osäker på det som förut säkert suttit och värst av allt, att under lång tid känna att något hänt inom mig men inte komma på vad. Slumpen ledde mig tillslut rätt. Hjälp finns att få.

Nej, hur skulle du kunna göra det, med verkligheten på ett ritbord?
Hör du det?!

Jag tvingades att ta in på hotell, tillfälligt bo på annat håll eller lämna staden ett antal gånger under några års tid för verkligheten jagade mig med skarpladdade vapen.

I skrivande stund har du lyckats öppna ett bråddjupt sår i mig, ett svart hål, där min verklighet strömmar ut.

Jag är så djävla förbannad och besviken på ren svenska över hur du värderar min verklighet så att tårarna rinner ner för kinderna.
Hörd du det?!

Medan du har kunnat gå hem till din familj, leka med dina barn, läsa saga och natta dem, kramade jag mina i dörren på väg till kvälls/nattpass för att hålla din gata säker.

Mina barn berövades möjligheten att leka med sin pappa för att han skulle vila/sova. Hade jag någon dags ledighet, orkade jag inte tillbringa den tid jag önskade med dem. Orken hade min verklighet stulit.
Hör du det?!

Jag (läs poliser) har olika djupa ärr efter år av kamp med verkligen. De som ännu inte hunnit så långt i karriären kommer garanterat få det. Det hör till. Vi har valt det för att vi älskar jobbet, utmaningarna och kollegorna.

Vi tycker i grunden om att möta verkligheten, försöka förändra den och göra den bättre. Det faktumet utnyttjar du. Du utnyttjar vår lojalitet till människor och kollegor men, nu räcker det!
Hör du det?!

Du förväntar dig att jag ska rycka ut i verkligheten, bekämpa den där det behövs. Du tar det för givet.

Verkligheten gillar oss dock inte alltid och ligger ofta på lur, lockar oss i fällor där vi hamnar i klinch och spöar varandra. För visst får vi stryk mellan varven.

Det som sårar mig väldigt mycket och gör mig bitter är att du ser hur jag sliter och kämpar så att jag nästan stupar men vänder mig ändå ryggen när jag, på knä, behöver din hjälp som mest...
Hör du det?!

Som sagt, du tar min insats för givet. Lika mycket som du gör det, är det för mig självklart att du lägger en uppskattande hand på min axel och säger:

- Jag ser vad du gör, jag uppskattar din insats. Tack för att du finns. Tack för att du gör skillnad. Det är med stolthet jag ger dig en bra och anständig lön, en god löneutveckling och tid att ordentligt återhämta dig mellan arbetspassen.