Publicerat 2011-12-08 19:30

Högst en tredjedel

av sanningen om

anmälan mot poliser

Medierna bara älskar att ge allmänheten ungefär en tredjedel eller mindre av sanningen om anmälningar mot poliser och vilka resultat dessa får i rättskedjan. Det är ett evighetslångt drev mot anmälningar mot poliser och deras följder som ligger bakom den här förvanskningen av verkligheten som återkommer hela tiden. På senaste tiden med bara några veckors mellanrum. Syftet är förstås att misstänkliggöra utredningarna och lämna allmänheten med en kuslig känsla av att det är något skumt som pågår inom polisen. Det spelar ingen roll hur mycket Polisen än reformerar utredningarna.

Det här skrev Blåljus om för några veckor sedan:

”Poliser behöver sällan

oroa sig för straff”

”Poliser som anmäls för våld i tjänsten behöver sällan oroa sig för straff.”  Så står det ord för ord i en TT-artikel den 14 november. Svenska journalister har i åratal ägnat sig åt att påpeka att anmälningar mot poliser kommer in i mängd men få poliser fälls. Där stannar man i faktaredovisningen. Läsaren lämnas med en krypande oro att utredningssystemet är så korrumperat att det skyddar poliser från påföljder. Precis den känsla journalisten ville förmedla.

Inget brottsligt alls

Hade denne gått vidare i faktaredovisningen hade det framkommit att många av anmälningarna rör händelser som en åklagare i chefsställning bedömer inte innehålla något brottsligt alls. Andra händelser har anmälts därför att den rättssökande har en oklar bild av polisers befogenheter och upprörs över handlingar som vid närmare granskning visar sig lagliga. Även i en hel del andra fall bedömer åklagaren att det av olika orsaker inte finns skäl att inleda förundersökning. Kvar finns en liten pott händelser som förundersöks. I många av de fallen avskrivs ärendena sedan åklagaren tagit del av alla fakta i utredningen. Blir beslutet att inte åtala, kan polismännen ändå dömas i Polisens ansvarnämnd, PAN, till varning eller löneavdrag.

Återstår ett mycket litet antal där åklagaren väljer att åtala. I en del av de målen gör domstolen en annan bevisvärdering än åklagaren och friar – även i högre instans. Kvar finns de ganska få som får en lagakraftvunnen dom. En del av de dömda avskedas dessutom som en arbetsrättslig konsekvens av brottet.

Fel att jämföra polismål med vanliga brottmål

Åklagare som jobbat länge med det här menar att det leder helt fel att jämföra statistik över polismål med statistik över hanteringen och utfallet av vanliga brottmål. Vanliga brott är ganska klara, allmänheten vet vad som är rätt och fel och anmäler rätt sällan sådant som inte är brott. Polisens och åklagarens uppgifter är egentligen att om möjligt hitta en misstänkt och sedan att styrka brott inför domstol. I polismål är den eller de som påstås ha begått handlingen nästan alltid kända genom avrapportering eller annan liknande källa. Arbetet går mest ut på att undersöka om ett brott verkligen begåtts vilket kan vara nog så komplicerat  och i så fall styrka det inför domstol vilket kan vara ännu värre.

Polismålsenheterna skulle kanske ordna kurser för journalister där man redovisade fakta?

NU ÄR DET DAGS IGEN:

”Få anmälda poliser

döms för brott”

”Anmälningarna mot svenska poliser ökar. De allra flesta utredningar läggs ner”. 

Den rubriken och ingressen står att läsa över en artikel i DN som citerar TT den 4 december. Ca 14 dagar efter den förra. Där får vi bl a veta att 5.283 anmälningar riktades mot poliser – bara 38 av dem fick någon påföljd. Vanligast varning eller löneavdrag. Det är förmodligen en sämre uppklarningsprocent än för cykelstölder. Där stannar redovisningen. Syftet är detsamma som ovan: att ge läsarna/allmänheten en känsla av att det är något fuffens på gång. Poliserna håller varandra om ryggen, förstås.

Anmälningar satta i system

Det nämns inte att en mycket hög procent av anmälningarna handlar om okunskap om vad som är brottsligt eller inte och vilka polisens befogenheter är.
En annan faktor som sällan kommer fram i reportage är att på vissa orter har kriminella grupper satt i system att anmäla ingripande poliser. Ligorna vet att Polisen är tvungen att ta emot anmälan, att starta en process för att klara ut fakta och att allt detta är besvärligt och obehagligt för de enskilda poliser som drabbas.

En myt som bara medierna tror på

En sak som sällan nämns är också att många inom rättsväsendet menar att rättssäkerheten för poliser är sämre än för andra medborgare. Både på utredningssidan och bland arbetsgivarna är man mycket ängsligt, inställsamt angelägen att vara medierna till lags och att handla politiskt korrekt och går på olika sätt hårdare fram i utredningar mot poliser än man skulle gjort mot andra.

Att poliser under utredning skulle ha någon gynnad ställning i förhållande till internutredare och polischefer är en myt som bara medierna tror på. Verkligheten är den rakt motsatta.

Ansträngd, kyligt hövlig stämning

Flertalet poliser är naturligtvis inte nöjda med att det är så men fogar sig oftast eftersom yrkesstoltheten är stark liksom önskan att de som solkar polisens rykte ska stoppas.

Stämningen mellan poliser och de interna utredarna är ansträngd och kyligt hövlig. Poliserna väntar sig inget gott av dessa utredningar och känner att de oavbrutet måste vara på sin vakt. Även den som vet att hon/han är helt oskyldig känner att risken att åka dit i alla fall är överhängande. Polisfackets stöd är starkt efterfrågat och en mycket dyrbar medlemsservice för Polisförbundet. Den ses som nödvändig eftersom rättssäkerheten bedöms vara svagare för poliser än andra. Dessutom är de ofta, långt före rättvisans eventuella dom, redan dömda och avrättade i medierna som i de sammanhangen ofta uppträder som en lynchmobb.

Ett bättre lärande klimat

Lek med tanken att man skulle lägga ut utredningarna på någon enhet helt utanför polisen och rekrytera utredare utan minsta erfarenhet av eller förståelse för praktiskt polisarbete? Polisernas förtroende skulle från att ha stått på glänt smälla igen som en kassaskåpsdörr och viljan att samarbeta skulle sjunka under noll. Vad skulle vinnas på det?

I artikeln drar Rolf Granér, lektor vid Linnéuniversitetets polisutbildning, fram den gamla tanken att samhället borde ändra synen på felsteg inom Polisen. Idag ses de uteslutande som brott som ska straffas. Granér menar att man skulle få ett bättre lärande klimat om man i stället uppmuntrade poliser att berätta om felsteg i avsikt att analysera dem och se vad kolleger kan lära av händelsen. Straff skulle bli aktuellt först vid avsiktliga, allvarliga överträdelser där människor kanske kommit till skada.
TEXT: Claes Cassel

FAKTA:

Anställda inom polisen som misstänks för att ha begått ett brott eller för att ha handlat felaktigt i tjänsten, utreds av Polisens internutredningar, IU.

Inte bara poliser granskas av IU, utan också åklagare, domare, riksdagsmän, poliselever och de som arbetar under uppsikt av polis, som exempelvis arrestvakter.

Sedan den 1 januari 2011 är IU en egen avdelning inom Rikspolisstyrelsen, och alla internutredningsärenden går via den nya avdelningen.

Den operativa utredande verksamheten finns i: Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå, Linköping och Västerås.

Källa: Polisen