Grovt kriminella slipper fängelse

Blåljus och Polisförbundet har tjatat om vad som får poliser att känna hopplöshet, och kanske i värsta fall lämna yrket. Lönen är så klart det främsta incitamentet, vilket även visat sig i förbundets undersökningar. Men när arbetet är farligt, stressande och sliter på kropp och familj, men ändå inte ger det förväntade resultatet, är det också en faktor som kan göra att man misströstar om vilken nytta man gör som polis.

Tidningen ger som exempel en man som dömdes han för misshandel, ringa misshandel, olaga hot, grovt olaga hot, skadegörelse, grov olovlig körning, rattfylleri och ringa narkotikabrott.

Brott vars straffvärde Svea hovrätt ansåg var ett års fängelse.

Men det blev skyddstillsyn.

Detta trots att han också två gånger tidigare, 2000 och 2006, dömts till skyddstillsyn och ändå fortsatt begå brott.

 

Tidningen har pratat med "polisprofessorn" Bo Wennström som är kritisk till den nuvarande ordningen som har en presumtion mot att döma till fängelse. Wennström säger till tidningen att han vill se en omfattande straffrättsreform för att komma åt problemet. I dag ska domarna enligt lag undvika fängelsestraff.

 

– För att man ska kunna dömas till fängelse så måste man kvalificera sig eftersom vi har en presumtion i brottsbalken mot fängelse. Det gör att de första åtgärderna är att man försöker hitta andra vägar. Det har lett till att personer som egentligen borde fått fängelse kan få skyddstillsyn och annat. Man bör omedelbart stryka paragrafen om presumtionen mot fängelse, säger han till Expressen.

 

Frågan knyter an till en pågående debatt om skärpta straff. Sex kriminologer (som närmast skulle kunna betecknas som den svenska kriminologeliten) skrev i januari i DN Debatt att skärpta straff inte minskar brottsligheten och hänvisade bland annat till att det går bättre på arbetsmarknaden för unga män som får villkorlig dom eller skyddstillsyn snarare än fängelse.

 

Bo Wennström har skrivit en ganska besk kommentar till kriminologernas artikel här.

 

Många poliser har snarare fokuset på de brottsoffer som grovt kriminella gärningsmän i frihet genererar. Poliserna kämpar på i en uppförsbacke med underbemanning och underbetalning. Men ibland händer något som kan göra det mödan värt. En tjuv eller våldsman grips på bar gärning. Eller en orolig medborgare blir tryggare tack vare polisers insats. Ett exempel på det senare ges i Kristianstadsbladet där en journalist, Lukas Ernryd, fick sin trygghet söndertrasad när kriminella sköt med automatvapen utanför hans lägenhet med tre döda som följd.

 

Han funderar över att poliserna orkar vara både vänliga och respektfulla (oftast) Lukas hyllar polisernas obeveklig vilja göra samhället till en bättre plats för medborgarna att leva i.

 

"Detta känner ni, trots den dagliga kontakten med människans baksidor. Ni handskas med psykosstinna missbrukare som sparkar och slår, ni kör hem till familjer där mannen slagit sönder hem och fru och ni åker till föräldrar för att ge dödsbud om ett förlorat barn.

Ändå orkar ni. Trots att lönen är skrattretande låg och att det genomförs obegripliga organisationsförändringar. Så hur orkar ni? Det kan bara finnas ett svar. Att polisyrket är ett kall. Ni känner att ni måste. Att ni inget annat kan."

Krönikan avslutas med förhoppningen att den fokus som samtliga partier nu riktar mot polisämbetet kommer att höja yrkets status. Jag vägrar tro att det är tomt prat i desperata valtider. För att ni förtjänar att behandlas med samma respekt som ni möter andra med.

Det känns fint att veta att medborgare som Lukas uppskattar polisernas ansträngningar!

Tommy Hansson