Publicerat 2009-12-24 06:00

GOD JUL!

Nu blir det

bara ljusare

På den här hemsidan vänder vi oss förstås särskilt till dig som jobbar som polis i julhelgen och hoppas att din Jul trots allt blir någotsånär uthärdlig. Inne på stationen möts du förhoppningsvis av en trivsam stämning. Du som jobbat några år vet att därute – däremot – kan det vara rätt bistert. I många hem är det tyvärr de spruckna förväntningarnas helg med allt som följer av det. Du som inte jobbar ska troligen vara tacksam för det och även dig vill Blåljusred förstås önska en angenäm Jul.  En tröst för oss alla kan vara att det i alla fall vänt och blir ljusare och längre dagar från den 20 december. Många tycker saker om jultraditionerna – häromdagen hölls tal till traditioners försvar.

Vetenskapen gör gällande att vårt humör styrs av hormoner och dessa i sin tur av ljuset. Man har observerat att runt ekvatorn, där variationerna i ljus är små över året, har människor ganska få humörsvängningar. Närmare polerna där dagarna blir mycket korta eller näst intill obefintliga under vintern drabbas många människor av svårmod. Och hos oss är det som allra mörkast den 20 december.

Sedan bättras det stadigt mot vårdagjämningen den 20 mars då dag och natt är lika långa. Samma jämvikt inträffar förstås vid motsvarigheten på hösten den 22 september. Den 21 juni har vi vårt ljusaste läge då solen når sin högsta punkt över horisonten med påföljd att den i delar av vårt land, som bekant, aldrig går ner under densamma under ett antal dygn.

Man har inte listat ut hur julfirandet byggdes upp i vårt land. Den kristna bakgrunden har vi förstås klart för oss men den är sen. Innan dess fanns ett begrepp ”jol” men innebörd och firandetid är oklara. Vad man däremot tryggt kan utgå från är att våra förfäder var nog så klipska. De hade naturligtvis vintersolståndet helt klart för sig och kände med säkerhet behov av att fira ljusets långsamma återkomst. Och med midvinternattens hårda köld runt enslig gård hade man troligtvis inget roligare att hitta på än att äta och dricka av allt vad huset förmådde.

Vilket för oss till traditioner. Blåljusred vill gärna citera ur SvD som återgav ett tal av Svenska Akademiens ständige sekreterare Per Englund då författaren Lotta Lotass nyligen installerades på stol nr 1:
 
- Ett liv i traditionslöshet underblåser, förklarade han, illusionen att du själv är världens mitt, att världen förändras med dig och för dig, motståndslöst.

- Traditioner påminner oss om att detta inte är fallet. För traditioner säjer att världen förblir medan du förändras, medan du drar vidare och efter att du dragit vidare. Samtidigt rymmer den ett motsägelsefullt löfte: att du själv förblir, ej som enskildhet, utan som en del i ett flöde långt större än du själv.

Tänkvärt.

Liksom dessa välkända rader mer sällan återgivna i alla stroferna:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta  
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta»  
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen  
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver;

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

"Tomten" av Viktor Rydberg, ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.