Genomsyras svensk polis av rasister som stigmatiserar?

Murguz skriver att Sverige inte är USA, och att svensk polis inte är amerikansk polis. Det är destruktivt att importera konfliktlinjer som inte är lika bärande i Sverige och inte fyller någon vettigare funktion än att bekräfta den negativa bild av polisen som redan har bäring bland vissa ungdomar i utanförskapsområden och yngre män i synnerhet. Och om man på allvar menar att förebyggande insatser är mest effektivt mot grov brottslighet borde ambitionen vara att främja goda relationer mellan polis och andra myndigheter i dessa områden – inte att medvetet spä på rykten och fördomar.

 

Hon noterar att i själva verket är de flesta boende av uppfattningen att polisen inte är tillräckligt närvarande och inte tydligt nog markerar mot gäng som satt reglerna ur spel, vilket till exempel Peter Esaisasson slår fast i sitt samhällsvetenskapliga reportage i Hjällbo och Bergsjön i boken Förorten (Timbro förlag, 2019). Ändå är det bilden av polisen som rasprofilerare som framställs som representativ.

Tamson förordade med hänvisning till brittiska erfarenheter fler poliser i T-banan som skulle ha större befogenheter att visitera människor för att eftersöka vapen och andra olagliga föremål. Wästberg beskrev utfallet av satsningen i New York "Stop and frisk", som hade både för- och nackdelar. Bland annat beroende på att fler färgade personer blev kontrollerade, vilket enligt honom berodde på att de var vanligare förekommande i brottsliga sammanhang. Unga som utsatts har enligt Wästberg fått skolproblem efter kontroll.

 

Sehlin varnade för kontraproduktiva effekter av för mycket poliser och visitationer i kollektivtrafiken. En medelålders vit man i kostym skulle knappast bli utsatt för visitation enligt henne, däremot rasifierade ungdomar. Hon ville snarare öka den upplevda tryggheten genom fler trygghetsvärdar än visitationszoner.