Publicerat 2012-03-08 19:30

Högt i tak eller

vad händer med

kritiska medarbetare?

I radioprogrammet Publicerat i P1, diskuterade statsvetarprofessor Lennart Lundquist vad som händer med kritiska medarbetare i olika organisationer inom den offentliga sektorn. Han har nyligen givit ut en bok i ämnet med den något dystra titeln ”Slutet för yttrandefriheten (och demokratin?)”

Han utgår från ett par olika fall, där kritiska medarbetare inom universitetsvärlden och sjukvården tvingats bort från sina arbetsplatser sedan de varit kritiska till nedskärningar eller omorganisationer. I ett av fallen, räckte det att vara kritisk internt för att få lämna arbetsplatsen, i det andra fallet, hade en facklig företrädare och skyddsombud kontaktat media, vilket ledde till att han blev avskedad mm. Detta trots att han var särskilt skyddad enligt grundlagen vid mediakontakter. Efter förlikning, kostade det skattebetalarna över tre miljoner kronor att få tyst på den som kritiserat.

Mönster av repression mot kritiker

Väl investerade pengar? Den avskedade läkaren sökte nytt arbete men på arbetsplatsen han lämnade blev det tyst.

Lundquist beskriver ett mönster där makthavare reagerar med repression när underställda påtalar något som de uppfattar felaktigt. Det kan leda till långvariga rättsprocesser som efter många år, kan hamna ända upp i Europadomstolen för slutligt avgörande.

Fri lönesättning är en stor risk

Professor Lundquist beskriver vidare i programmet hur det enda sättet att klara sig utan repressalier är att vända sig anonymt till media, annars rensar man organisationer på folk som vågar säga ifrån. Det förekommer att man hittar på etikettregler, utan lagstöd, som att man inte får kritisera fattade beslut, att man måste vara trevlig vid kritik, att man inte får kritisera kollegor eller chefer. Fri lönesättning är en stor risk i det sammanhanget… Den här typen av händelser ger ringar på vattnet, att färre vågar yttra sig fritt i framtiden.

Whistleblowern är en demokratisk och en effektivitetsmässig kraft, yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhälle. Ändå sker sådana här angrepp på den som vågar ha egna obekväma åsikter regelmässigt. De exempel som Lundquist visat på har framträtt öppet, och fått sota för det. För den som vänder sig till media anonymt finns ett skydd mot efterforskning och även mot repressalier.

Onshagen-fallet i SvD

I SvD den 5 mars, skriver Johanne Hildebrandt i sin kolumn på ledarsidan om hur det står till med yttrandefriheten inom  Polisen.

Hon tar sin utgångspunkt från händelsen i somras när polismästaren Jan-Olov Onshagen i Stockholm kallade in polisen Stefan Holgersson på sitt rum. Onshagen tog fram ett utdrag från en tidning där en anonym utredare citerades om att det pågick fusk med statistiken och frågade om han var den som uttalat sig. Holgersson, som även forskar i polisens effektivitetsproblem, var dock smart nog att spela in samtalet, som sedan hamnade sedan i medierna.

"Polisens chefer lärde sig inget"

Johanne påpekar att enligt Tryckfrihetsförordningen har alla rätt att lämna uppgifter till medier utan att bli straffade för det eller att riskera att få sin identitet avslöjad. Det är också brottsligt för myndigheter att forska efter vem som har lämnat uppgiften. (TF 3 kap 4-5 §§).

Att inte en polismästare känner till hur de lagar och förordningar han är betald att upprätthålla fungerar är synnerligen anmärkningsvärt skriver Johanne, och tillägger att uppenbart lärde sig inte polisens chefer något av denna händelse.

Händelsen prövad av JK

Blåljus tillägg till Johannes beskrivning är: Händelsen är prövad av Justitiekanslern, som fann att något brottsligt efterforskande inte hade skett, sannolikt på grund av att Stefan Holgersson i eget namn gått ut offentligt med kritiken i ett radioprogram.

Johanne berättar vidare att hon för en tid sedan skrev i SvD om polisens förfall. En förtvivlad polisman citerades. Han berättade bland annat om hur dåligt utredningsarbetet sköttes. Förra veckan fick Johanne följande mejl:

”Hej Johanne. Den 23 januari i år skrev du om polisen med utgångspunkt från 'Folk och försvar' i Sälen. Där berättade du om en Malmöpolis vid namn Kenny som citeras på några ställen. En Malmöpolis som känner sig utpekad har kontaktat mig och undrat hur detta har gått till. Han har nämligen inte haft någon kontakt med dig och inte heller i något annat sammanhang sagt så som det beskrivs i din spalt. Hälsningar Lars Förstell.”

Johanne skriver att under hennes nästan 25-årig journalistiska karriär, varav en stor del av tiden ägnades åt krigsrapportering, har många försökt fiska information ur henne. Men det här var nog det sämsta försöket någonsin, ja förutom den ”engelska advokat” som mejlar ibland och vill ge henne ett stort arv om hon ger honom sina personuppgifter.

"Informationsdirektör efterforskar"

”För det handlar självklart inte om att någon polis känner sig utpekad utan om att Lars Förstell ägnar sig åt efterforskande av källa, ett brott mot grundlagen. Det vet han självklart om med tanke på att han är informationsdirektör hos polisen i Malmö – en liten detalj han underlät att berätta i mejlet, trots att det borde vara en självklarhet att uppge titel när man kontaktar någon i ett tjänsteärende. ”

Johanne skriver att hela situationen är både häpnadsväckande och upprörande. Polisfackets ordförande Lena Nitz har ofta talat om hur rädslan för att kritisera polisen inifrån breder ut sig inom poliskåren. Och med den förföljelsetaktik som uppenbarligen bedrivs mot dem som vågar uttala sig anonymt är det inte konstigt.

"Att tysta kritiker förbättrar inget"

Johanne avslutar sin kolumn så här:

Men enligt polisledningen finns det inga problem, utan det är högt i tak och alla får säga vad de tycker. Det, om något, säger väl allt om tillståndet hos en myndighet som har uppenbara effektivitetsproblem. Men att förneka problem och tysta kritiker kommer knappast till att förbättra någonting eller leda till den reformation polisen är i ett sådant desperat behov av.