Publicerat 2016-10-31 14:20

Från Polistidningen till DN tio år senare

2016 kan vi dagligen läsa reportage i våra större media från utanförskapsområden som innebär "utmaningar" för polisen, skolan, sociala myndigheterna och terrorbekämpare. 2006 var det inte lika vanligt, i vart fall inte i de större tidningarna. Men Polistidningen fick besök av en krönikör, Ulrika By, som tog bladet från munnen och återberättade en luttrad polis erfarenheter.

Polisen tyckte nog att han kunde bre på sanningen i tjocka lager, eftersom han ju har meddelarskydd - Och inte kan väl en journalist skriva hela sanningen? -Äh, det spelar ju ändå ingen roll vad jag säger. Du kommer aldrig skriva det i alla fall, sade han till henne.

Men Ulrika By var redan då en riktig grävande och tänkande journalist, och i Polistidningen fick hon skriva sin krönika. Och, det ska sägas att både hon och exempelvis Lasse Wierup på DN idag har en tendens att skriva oförblommerat om även obekväma företeelser i den brottsliga delen av vårt samhälle.

I Polistidningen återger Ulrika polismannens berättelse om brottsliga unga killar, förvirrade socialsekreterare, frånvarande föräldrar, ett rättssamhälle utan fungerande verktyg och allt mer cyniska kollegor. Och att etnicitet hade ett samband med ungdomsbrott. Det kunde hon själv se på den wall of shame som finns på många polisstationer där porträtt på de mest aktiva brottslingarna hängs upp för polisernas information. Och visst kan man leta efter statistiska bortförklaringar, eller att polisen riktar sig mot vissa grupper, för att känna sig mindre oroad, i vart fall 2006.

Men, som polisen sa till Ulrika: – Och det unga buset, de garvar åt oss. De får hålla på hur de vill. Råna, hota, skjuta. Vi behandlar dem som barn, men de är redan känslokalla...

Ulrika beskriver hur hon när hon tittade närmare på problemet fann att segregationen ökar. "De allra flesta medborgare lever vanliga liv och vill inget hellre. Men det går heller inte att blunda för att det här och där skapas ett slags utanförskapskultur där värderingar majoritetssamhället inte vill kännas vid florerar. Där trycks kvinnorna tillbaka, där blir kampen för att överleva i konsumtionssamhället en rå kamp utan empati, utan moral. I den cyniska växelverkan kriminalitet-media kan det finnas plats för fem minuter i strålkastarskenet, om man gör något tillräckligt spektakulärt."

Hon noterade även att hon på ett seminarium om samhällstjänst upplevde en minst sagt naiv inställning till vilka problembarn påföljden var avsedd till. Snattande barn, medan verkligheten kanske handlar om förhärdade unga brottslingar som "spöat skiten ur Kenan och rånat tant Ulla på väskan."

Ulrika By:s krönika avslutades med en stilla vädjan om att fler poliser skulle bli mer tydliga i samhällsdebatten om hur verkligheten ser ut ur ett polisiärt perspektiv. För ser vi inte problemen lär vi inte kunna hantera dem heller. På den punkten har hon blivit bönhörd, poliser har under de senaste åren varit mer aktiva på sociala media både under egen flagg och på polisens konton. Faktiskt så mycket att både JO, JK och en del journalister bett att få slippa alltför jobbiga beskrivningar. Många poliser, inklusive jag själv har varit minst sagt tveksam till journalisters vilja att beskriva verkligheten, när den blir alltför inopportun. Men även jag får säga att jag börjat bli bönhörd, när DN emellanåt låter verkligheten slå ned som ett höstmörker i spalterna.

Så här avslutar Ulrika By sin krönika i Polistidningen anno 2006:

"Jag avundas inte polisen dess ansvar och uppgift i dagens samhälle. Men är det bara hälften så illa som ovan påstås är det dags att hitta arenor där vi gemensamt vågar lyfta de frågor som bör lyftas. Då duger det inte att så få poliser syns i samhällsdebatten. Så tala till oss, det är inte för sent."

Blåljus tror inte att det har blivit bättre sedan 2006. Poliserna och media har börjat ta i problemen. (i den ordningen) Nu väntar vi på politikerna. Kanske är det ännu inte för sent, låt oss hoppas det.

Tommy Hansson

Missa inte hela Ulrika By:s tio år gamla och dagsaktuella krönika!

Tommy Hansson