Nättidningen som belyser polisernas vardag
Publicerat 2006-10-10 01:43
Varför? En viss del av svaren på frågan finns i erfarenhetsberättelser från unga stockholmsombud. Det finns en sammanfattning av deras upplevelse – de är KRÄNKTA. Både här på Blåljus och på Polisförbundets hemsida har förts en formalistisk och rätt känslokall debatt om det var demokratiskt eller inte att beröva Lars Ericson yttranderätten inför valet på representantskapet i Malmö. Men det här är något annat. Att människor är kränkta, djupt kränkta – det debatterar vi inte bort. Där krävs andra botemedel.
Och om Polisförbundet har empatin och förmågan att ge den boten återstår att se. Reaktionerna hittills från det hållet har varit ett självgott rättfärdigande av allt som skett och ett iskallt avvisande av alla kritiska synpunkter.
Styrelsen i polisfacket i Stockholms län har skrivit en erfarenhetsberättelse från Malmö som i vissa delar är mer utförlig och detaljerad än rapporterna du kunnat läsa i Blåljus som tillkom under en viss tidspress. Läs t ex om spelet kring avgiftshöjningen och budgeten som framförallt lyste med sin frånvaro vilket inte gjorde debatten om höjningen enklare. Vad får du betala i framtiden?
Läs också om kampen för att stärka Polisförbundets position som ett rent yrkesförbund där bl a polisföreningen Birger Jarl (Citypolisen) mötte mycket hårt motstånd från förbundsledningen.
Styrelsen har också noterat hur de inbjudna gästerna tydligt la sig i Polisförbundets val av ordförande. Hela erfarenhetsberättelsen hittar du på en PDF-fil:
Styrelsen om Malmö
”Tankarna snurrade, jag kände mig kränkt, Stockholm var kränkt.”
Det skriver Pernilla Oscarsson från länskommunikationscentralen i Stockholms län om känslorna när Lars Ericson vägrades yttranderätt. Hon deltog i representantskapet som åhörare från Länspolisföreningen. Om tankarna kring eventuell hemfärd noterar hon:
”Själv kan jag inte historiken, vet inget om taktik och jag kommer definitivt inte att få några ryggdunkningar. Men jag vet att jag fick ont i magen och blev så besviken när bristen på demokrati visade sig bland de fackliga förtroendevalda. Sådana som själva är demokratiskt valda av medlemmar som arbetar med att försvara demokratin i vårt avlånga land. Nej, jag ville åka hem. Jag hade ingen lust att diskutera framtid med dessa människor. Mitt förtroende för dem hade raserats.”
Det här handlar om något annat än bara rösträkning och formell demokrati. Antingen kommer man inom Polisförbundet att samla sig till att börja försöka förstå det. Eller också gör man det inte och får ta konsekvenserna.
Läs hela Pernillas berättelse från Malmö i en PDF-fil:
Pernillas berättelse
”Kan någon svara mig på frågan NÄR så många blev så fartblinda att man helt sonika lämnade det sunda förnuftet i dikeskanten? NÄR slutade den tänkande individen att tänka? Sedan kan man orda om demokratiska processer, demokratiskt underskott osv. osv. men helt klart är att i detta fall har inget som helst sunt förnuft fått råda. Vad hände med den fackliga själen?
Så skriver Peter Sjögren, länskriminalpolisen i Stockholms län, för närvarande i styrelsen i polisfacket i länet, om representantskapets beslut att vägra Lars Ericson yttranderätt. Han fortsätter:
”Det är när denna insikt kommer till mig som jag känner hur ögonen fylls med tårar. Jag säger till mig själv; ”Nu får du sluta! Du kan inte sitta här och lipa för det kommer bara att uppfattas som att du är en dålig förlorare.” Jag lyckas bita ihop men tankarna virvlar vidare i huvudet. ”Vad var det som hände?”. Jag försöker fokusera på fortsättningen av valproceduren men lyckas inget vidare. Exakt i detta skede inser jag vad jag förlorat. Jag har förlorat förtroendet för Polisförbundet. Återigen känner jag hur det bränner på insidan av ögonlocken när jag vågar tänka denna hemska och tragiska förlust och jag vet varken ut eller in.”
Varken Pernilla eller Peter är gamla erfarna, fackliga rävar. De har just börjat smaka på det här och deras sinnen är vidöppna – och sårbara.
Du kan läsa hela Peters stundtals mycket drastiska berättelse från Malmö i en PDF-fil.
Peters berättelse
-----------------------------------------------------------------
”Jag tar
”Jag var ett av de 116 ombuden på representantskapet. Jag ska inte utge mig för att vara opartisk. Jag tar ställning. Jag tog ställning i alla de frågor som avgjordes på representantskapet. Under representantskapet röstades det i många frågor. Ibland genom ja och nej rop, några gånger genom viftande med röstkort och i några fall med hjälp av mentometrar. Ibland hörde jag till "vinnarna", ibland hörde jag till "förlorarna". Jag hoppas och tror att mitt deltagande har bidragit till att våra medlemmar fortsätter vara vinnare, oavsett hur jag personligen röstade i olika frågor. Det är det som demokrati bygger på. Alla får inte "rätt" i alla frågor, men för kollektivet blir det "bra". Det har ifrågasatts hur jag kan tycka att det var ett demokratiskt beslut när representantskapet röstade bort förslaget om en valdebatt mellan Lasse och Janne. Enkelt! De flesta ombud ville det inte. Visst, jag hörde till förlorarna även i denna fråga men man kan inte alltid få som man vill. Slutligen: det är ingen som har, eller ens försökt, undanhålla någon rätten att tala för sin sak. Även om debatten uteblev så kunde Lasse eller Janne själva begära ordet för att delge representantskapet sina åsikter. Vem som helst av de 116 ombuden hade kunnat begära ordet för att uttala sig i ordförandefrågan, nominera kandidater, komma med synpunkter eller frågor - och få svar från kandidaterna. Är inte det demokrati? Jag har sett att någon ställt den filosofiska frågan: Blir en diktatur demokratisk när en majoritet väljer det styrelsesättet. Mitt svar är: Naturligtvis inte, men det är ett demokratiskt beslut om att bli odemokratiska.
Gunnar Elrud”
Tack Gunnar, för dina tankar. Det är bara en sak jag vill klarlägga. Att begära ordet och avge en facklig programförklaring sekunderna efter det att representantskapets majoritet satt munkavle på en är – försiktigt uttryckt – dumdristigt. Jag har klubbat flera kongresser och vet precis vad som skulle hänt då. Klubban hade fallit som en sten. Och den förnedringen känner jag ingen som vill utsätta sig för.
Claes Cassel
I nedanstående PDF-fil kan du läsa alla insändare som skrivits på Blåljus om representantskapet i Malmö:Tidigare insändare om repskapet
-----------------------------------------------------------------
EN BEDRÖVLIG
- En bedrövlig tillställning. Så betecknar Gunno Gunnmo, tidigare förbundsordförande, representantskapet i Malmö i förra veckan.
- För det första, fortsätter Gunno, tyckte jag att det var obehagligt att alla gästtalare, Stefan Strömberg undantagen, la sig i ordförandevalet genom att till exempel knyta allt tal om gott samarbete med Polisförbundet till Jan Karlsens person. En organisation får aldrig övergå till att bli en person.
- För det andra blev jag mycket besviken på att förbundsstyrelsens ledamöter inte var uppe i talarstolen och talade om sin fackliga politik utom Jan Karlsen som inledde. Så mycket konstigare som de ju har egna ansvarsområden. Det hade varit respektfullt mot representantskapet om de klargjort sin inställning istället för att som nu låta ombudsmännen och de förbundsanställda vara de som uttolkade förbundets syn i olika frågor.
- Jag kände också igen klimatet på det här representantskapet. Det är likt det klimat som rådde på den första kongress jag var med om 1972. Där blev förslag från Stockholm nedröstade inte därför att de var dåliga förslag utan för att de var förslag från Stockholm. Den stämningen rådde också i Malmö 2006. Man ska minnas att förbundet och den utbrytargrupp som dominerades av Stockholm gick samman 1961. Inte förrän 1983 just i Malmö var förbundet redo att ta steget att välja en stockholmare till förbundsordförande. Under tiden som jag var förbundsordförande försvann den här misstänksamheten mot Stockholm. Nu är den alltså tillbaka igen. Jag önskar att vi kunde återvända till en demokratisk process inriktad på sakfrågor.
- Hur ser du på förbundets utveckling från 1983 och till idag?
- Jag tycker att Polisförbundet trätt tillbaka från samhällsdebatten. Jag tycker att förbundet idag reducerats till en organisatorisk kropp med adress i Stockholm som agerar genom att presentera opinionsundersökningar från medlemmarna. Det är inte fel i och för sig men det är långtifrån att driva en tydlig polisfacklig politik. Den saknar jag idag.
- Jag är också besviken på att förbundet inte tagit tillvara de möjligheter som samverkansavtalet för utveckling betyder. Det är ett av de bästa avtal som slutits på det här området. Det erbjuder den enskilde polisen en möjlighet att diskutera sin erfarenheter och att få påverka utvecklingen. Ett myndigförklarande av den enskilde polisen. De möjligheter som avtalet erbjuder utnyttjas inte alls idag.
- Hur upplever du att representantskapet röstade bort Lars Ericsons yttranderätt i samband med valet?
- Anledningen till att man röstade som man gjorde var att det hos ledarna för de olika delegationerna fanns en oro att valtal och utfrågningar skulle kunna påverka valresultatet. Och bakom det fanns en annan oro nämligen att om Lars Ericson blivit vald så hade man stått risken att stå utan större delen av förbundsstyrelsen eftersom den ställt upp på nominering med ett villkor – att bara stå till förfogande om Jan Karlsen blev vald. Det där villkoret var en egendomlig historia – enligt min mening ska den som ställer upp på att nomineras till en post i förbundsstyrelsen vara lojal mot det uppdraget – inte mot en viss person.
- Sen noterar jag att det här började på kongressen 1998. Då inleddes den personstrid som nu tar så mycket kraft från förbundet. Jag skulle ha önskat att Jan Karlsen och Lars Ericson redan då bestämt sig för att ta olika ansvarsområden och att de sen kört som ett radarpar som ordförande och förste vice sida vid sida. I stället blev det så att Lars upplevdes som för stark och måste avlägsnas. Och så har vi landat i dagens besvärliga och olycksbådande situation.
- Vad tycker du om att delegationen från Stockholms län reste hem och uteblev från det Förbundsforum som ordnades efter representantskapet.
- Jag förstår reaktionen. Detta Förbundsforum skulle handla om framtiden och Stockholmarna kände sig utestängda från denna framtid. Det var rätt logiskt att resa hem.
- Hur ser din egen framtid ut?
- Jag har arbetat med att belysa samarbetet mellan polisen och kommunerna. I nästa vecka ska jag lämna en rapport om det arbetet till rikspolischef Stefan Strömberg. Sedan får vi se om det ämnet ska utvecklas ytterligare eller om jag får ett nytt utredningsuppdrag.
- Trivs du med uppdraget?
- Jag har inga problem med det. Men visst skulle jag önska att vi som är länspolismästare utan eget län utnyttjades bättre. Vi skulle till exempel kunna bli mentorer eller användas för korta uppdrag där det behövdes en erfaren person som inte belastas av några bindningar till den akuta situation som uppstått.
Intervju: Claes Cassel
FOTNOT: I intervjun nämns både kongresser och representantskap inom Polisförbundet. Kongresserna var fram till början av 2000-talet förbundets högsta beslutande organ där valda ombud från alla medlemsområden samlades med ett antal års mellanrum. Numera har den rollen övertagits av representantskap som träffas varje år på hösten. Var fjärde år ska representantskapet välja förbundsstyrelse och det var alltså fallet i år. Förbundsforum är en icke beslutande mötesform inom förbundet där aktuella frågor kan diskuteras. -----------------------------------------------------------------
FINGER
Om du, käre läsare, någon gång tvivlat på Blåljus fingertoppskänsla så kan du sluta nu. Dagen efter valdagen publicerade vi en intervju med Beatrice Ask på Blåljus med anledning av att hon var en av några tänkbara kandidater till justitieministerposten. Resten är som man säger – historia.
I dag känns det trevligt att kunna låta intervjun från 18 september gå i högaktuell repris:
SYSTEM-
Så skriver en arbetsgrupp inom Allians för Sverige som jobbat med frågan ”Rättspolitik för trygghet” Beatrice Ask (m) är en av medförfattarna.
BLÅLJUS: Vad kommer regeringsskiftet att innebära för polisen i allmänhet och inom Stockholms län i synnerhet?
- Alliansen har inte sagt något specifikt om just polisen i Stockholms län, förklarar Beatrice Ask. Vi har än så länge bara sett polisen ur ett nationellt perspektiv. Och där kan jag nämna att vi vill ha synliga poliser, mer fokus på närvaro i lokalsamhället och en tydlig inriktning på brottsförebyggande arbete. Vi kommer också att sända signaler till Rikspolisstyrelsen, RPS, om att vi vill se klara prioriteringar. RPS, liksom regeringen, har ju fått kritik bl a från Riksrevisionen att deras prioriteringar är ”spretiga”. Sedan vill vi ha ett effektivt polisväsende i hela Sverige – det är rätt uppenbart att det finns delar av landet som inte har bra polisservice.
- Vi har som sagt inte diskuterat polisen i Stockholms län specifikt. Men jag vågar påstå att vi har bra kunskap om läget. Jag är själv ordförande i polisnämnden för Citypolisen. För någon vecka sedan besökte jag polisen i Södertörn och fick bra information, bl a om förutsättningarna för att rekrytera poliser till de nya poliskontoren. Det är ingen tvekan om att Alliansen vill att polisen i Stockholms län också ska fungera och vara effektiv. Jag har läst en debattartikel av er fackordförande Lars Ericson och är väl förtrogen med resonemangen kring ”nettopoliser”. Vårt budskap om fler poliser utgår från den insikten.
- Generellt skulle jag vilja säga att jag tror på att sätta bättre verktyg i händerna på polisledningarna för att se till att man verkligen får poliser till viktiga och utsatta jobb. Ekonomi är ett sådant verktyg.
BLÅLJUS: Inom polisen i länet finns en stark irritation mot RPS styrning av polisverksamheten mot kvantitet (massor med ”blås”) och från kvalitet (egna initiativ av kunniga poliser). Hur ser du på det?
- Det är rätt att RPS försöker mäta polisens effektivitet. Bl a av den orsaken att det cirkulerar myter om att polisen aldrig kommer och bara rullar tummarna. Bra argument mot sådana myter är att i mätbara termer visa upp vad som faktiskt uträttas. Vi får inte heller blunda för att det finns enheter inom polisen som av någon orsak är betydligt effektivare än andra motsvarande enheter.
- Samtidigt måste man inse, fortsätter Beatrice Ask, att polisjobbet är oerhört komplext och att mätmetoderna alltså måste vara mycket förfinade om det ska gå att läsa ut något vettigt av dem. Kvantitet får aldrig ersätta kvalitet. Jag anser att den konkreta polisverksamheten och RPS ambitioner måste mötas för att vi ska få begripliga svar från mätningarna. Det är viktigt att poliserna framför sina tankar och erfarenheter och att det finns en bra dialog om effektivitetsmätningarna. Som vi, som sagt, måste ha.
BLÅLJUS: Borgerliga politiker har haft olika synpunkter på polisutbildningen – en del har uttalat att den skulle förkortas vilket vi inom yrket inte alls tror på.
- Det är riktigt att det förts fram en del olika tankar om utbildningen. Alliansen har inte tagit någon ståndpunkt i frågan. Det rimliga nu är att avvakta den utredning som pågår och ta ställning när den redovisat sina förslag. Generellt kan jag säga att fortbildning och chefsutveckling säkerligen kommer att bli mycket viktiga frågor i den diskussion som följer.
BLÅLJUS: I medierna har det spekulerats om den blivande justitieministern. Ditt namn har nämnts. Om du fick ett erbjudande om det jobbet – hur skulle du ställa dig då?
- Det är faktiskt fullkomligt sant att vi inom alliansen inte har diskuterat taburetter, skrattar Beatrice Ask. Vi har fokuserat på politiken och på att vinna. Nu kommer diskussionen om ministerposterna att börja inom och mellan partiledningarna. Jag är väldigt engagerad i rättsfrågorna. Men för min del kan jag bara besvara din fråga med att politik för mig handlar om att ta ansvar och det gör jag. Den som inte vill ta ansvar ska inte ta förtroendeuppdrag.
Beatrice Ask är riksdagsledamot (m) och medlem av justitieutskottet. Bland hennes uppdrag märks ordförande i polisnämnden vid Citypolisen, ledamot av RPS styrelse och EU-nämnden (”EU handlar så väldigt mycket om brottsbekämpning så det är viktigt att vara med där”).
Beatrice Ask har under 2005 tillsammans med tre allianskamrater ingått i två arbetsgrupper som analyserat Polisen och ungdomsbrottslighet. Här på Blåljus kan du läsa rapporterna från arbetsgrupperna. Det är nog ingen särskilt vågad gissning att mycket i rapporterna kommer att prägla rättspolitiken i landet de närmaste fyra åren:
Alliansen om polisen
Alliansen om ungdomsbrott
-----------------------------------------------------------------
Blåljus, hemsida för polisfacket i Stockholms län, uppdateras normalt måndagar och torsdagar. Händer det något viktigt uppdaterar vi även andra dagar.
Den här sidan har uppdaterats måndagen den 9 oktober 2007 kl 2345. Nästa uppdatering blir torsdagen den 12 oktober.
-----------------------------------------------------------------
HISTORISKA GLIMTAR
Den 10 oktober 1471 stod slaget om Brunkeberg. Danske Kristian I och hans unionstrupper belägrade Stockholm. De var uppställda på Brunkebergsåsen som då verkligen var en ås. Sten Stures allmogehär angrep västerifrån men lyckades inte bryta igenom. Nils Sture gjorde då en kringgående rörelse och föll danskarna i ryggen. Stockholms borgare under Knut Posse gick också till anfall. Kristian och hans trupper tvingades dra sig tillbaka till sin flotta vid Käpplingeholmen (dagens Blasieholmen). Listiga stockholmare hade med yxor underminerat träbron dit så den störtade samman under truppernas tyngd och många hundra drunknade. Det danska nederlaget var ett faktum. St Göran och draken i Storkyrkan symboliserar händelsen där draken givetvis är dansken.
Den 11 oktober 1939 invigs Eriksdalshallen i Stockholm. Hallen är också förknippad med huvudstadens polisfackliga historia genom ett avgörande möte som hölls där.
Den 12 oktober 1492 upptäcker Columbus av misstag Amerika. Han trodde han var i Asiens västra övärld. Kontinenten fick sitt namn 1507 av en annan upptäcktsresande – Amerigo Vespucci. Det stora landet i väster upptäcktes egentligen av vikingar från Island och Grönland på tusentalet men de lyckades inte med någon varaktig kolonisation.
Rådet till styrelsen blev att tillsätta en grupp – kallad framtidsgruppen – sammansatt av sex personer från både styrelse och föreningar. Bakgrunden är en önskan att hantera dels de medlemsyttringar som tycker att vi bör lämna Polisförbundet, dels de som menar att vi ska vara kvar i Polisförbundet. Det föreslogs i fredags styrelsen i polisfacket i Stockholms län av en rådgivande församling med valda ombud från hela vårt område.
Varför? En viss del av svaren på frågan finns i erfarenhetsberättelser från unga stockholmsombud. Det finns en sammanfattning av deras upplevelse – de är KRÄNKTA. Både här på Blåljus och på Polisförbundets hemsida har förts en formalistisk och rätt känslokall debatt om det var demokratiskt eller inte att beröva Lars Ericson yttranderätten inför valet på representantskapet i Malmö. Men det här är något annat. Att människor är kränkta, djupt kränkta – det debatterar vi inte bort. Där krävs andra botemedel.
Självgott rättfärdigande
Och om Polisförbundet har empatin och förmågan att ge den boten återstår att se. Reaktionerna hittills från det hållet har varit ett självgott rättfärdigande av allt som skett och ett iskallt avvisande av alla kritiska synpunkter.
Styrelsen i polisfacket i Stockholms län har skrivit en erfarenhetsberättelse från Malmö som i vissa delar är mer utförlig och detaljerad än rapporterna du kunnat läsa i Blåljus som tillkom under en viss tidspress. Läs t ex om spelet kring avgiftshöjningen och budgeten som framförallt lyste med sin frånvaro vilket inte gjorde debatten om höjningen enklare. Vad får du betala i framtiden?
”Jag kände mig kränkt”
Läs också om kampen för att stärka Polisförbundets position som ett rent yrkesförbund där bl a polisföreningen Birger Jarl (Citypolisen) mötte mycket hårt motstånd från förbundsledningen.
Styrelsen har också noterat hur de inbjudna gästerna tydligt la sig i Polisförbundets val av ordförande. Hela erfarenhetsberättelsen hittar du på en PDF-fil:
Styrelsen om Malmö
”Tankarna snurrade, jag kände mig kränkt, Stockholm var kränkt.”
Det skriver Pernilla Oscarsson från länskommunikationscentralen i Stockholms län om känslorna när Lars Ericson vägrades yttranderätt. Hon deltog i representantskapet som åhörare från Länspolisföreningen. Om tankarna kring eventuell hemfärd noterar hon:
”Själv kan jag inte historiken, vet inget om taktik och jag kommer definitivt inte att få några ryggdunkningar. Men jag vet att jag fick ont i magen och blev så besviken när bristen på demokrati visade sig bland de fackliga förtroendevalda. Sådana som själva är demokratiskt valda av medlemmar som arbetar med att försvara demokratin i vårt avlånga land. Nej, jag ville åka hem. Jag hade ingen lust att diskutera framtid med dessa människor. Mitt förtroende för dem hade raserats.”
När blev så många så fartblinda?
Det här handlar om något annat än bara rösträkning och formell demokrati. Antingen kommer man inom Polisförbundet att samla sig till att börja försöka förstå det. Eller också gör man det inte och får ta konsekvenserna.
Läs hela Pernillas berättelse från Malmö i en PDF-fil:
Pernillas berättelse
”Kan någon svara mig på frågan NÄR så många blev så fartblinda att man helt sonika lämnade det sunda förnuftet i dikeskanten? NÄR slutade den tänkande individen att tänka? Sedan kan man orda om demokratiska processer, demokratiskt underskott osv. osv. men helt klart är att i detta fall har inget som helst sunt förnuft fått råda. Vad hände med den fackliga själen?
Så skriver Peter Sjögren, länskriminalpolisen i Stockholms län, för närvarande i styrelsen i polisfacket i länet, om representantskapets beslut att vägra Lars Ericson yttranderätt. Han fortsätter:
”Jag lyckas bita ihop”
”Det är när denna insikt kommer till mig som jag känner hur ögonen fylls med tårar. Jag säger till mig själv; ”Nu får du sluta! Du kan inte sitta här och lipa för det kommer bara att uppfattas som att du är en dålig förlorare.” Jag lyckas bita ihop men tankarna virvlar vidare i huvudet. ”Vad var det som hände?”. Jag försöker fokusera på fortsättningen av valproceduren men lyckas inget vidare. Exakt i detta skede inser jag vad jag förlorat. Jag har förlorat förtroendet för Polisförbundet. Återigen känner jag hur det bränner på insidan av ögonlocken när jag vågar tänka denna hemska och tragiska förlust och jag vet varken ut eller in.”
Varken Pernilla eller Peter är gamla erfarna, fackliga rävar. De har just börjat smaka på det här och deras sinnen är vidöppna – och sårbara.
Du kan läsa hela Peters stundtals mycket drastiska berättelse från Malmö i en PDF-fil.
Peters berättelse
På torsdag kommer ytterligare berättelser från unga ombud från Stockholms län.
-----------------------------------------------------------------
NY INSÄNDARE:
”Jag tar
ställning”
”Jag var ett av de 116 ombuden på representantskapet. Jag ska inte utge mig för att vara opartisk. Jag tar ställning. Jag tog ställning i alla de frågor som avgjordes på representantskapet. Under representantskapet röstades det i många frågor. Ibland genom ja och nej rop, några gånger genom viftande med röstkort och i några fall med hjälp av mentometrar. Ibland hörde jag till "vinnarna", ibland hörde jag till "förlorarna". Jag hoppas och tror att mitt deltagande har bidragit till att våra medlemmar fortsätter vara vinnare, oavsett hur jag personligen röstade i olika frågor. Det är det som demokrati bygger på. Alla får inte "rätt" i alla frågor, men för kollektivet blir det "bra". Det har ifrågasatts hur jag kan tycka att det var ett demokratiskt beslut när representantskapet röstade bort förslaget om en valdebatt mellan Lasse och Janne. Enkelt! De flesta ombud ville det inte. Visst, jag hörde till förlorarna även i denna fråga men man kan inte alltid få som man vill. Slutligen: det är ingen som har, eller ens försökt, undanhålla någon rätten att tala för sin sak. Även om debatten uteblev så kunde Lasse eller Janne själva begära ordet för att delge representantskapet sina åsikter. Vem som helst av de 116 ombuden hade kunnat begära ordet för att uttala sig i ordförandefrågan, nominera kandidater, komma med synpunkter eller frågor - och få svar från kandidaterna. Är inte det demokrati? Jag har sett att någon ställt den filosofiska frågan: Blir en diktatur demokratisk när en majoritet väljer det styrelsesättet. Mitt svar är: Naturligtvis inte, men det är ett demokratiskt beslut om att bli odemokratiska.
Gunnar Elrud”
Tack Gunnar, för dina tankar. Det är bara en sak jag vill klarlägga. Att begära ordet och avge en facklig programförklaring sekunderna efter det att representantskapets majoritet satt munkavle på en är – försiktigt uttryckt – dumdristigt. Jag har klubbat flera kongresser och vet precis vad som skulle hänt då. Klubban hade fallit som en sten. Och den förnedringen känner jag ingen som vill utsätta sig för.
Claes Cassel
I nedanstående PDF-fil kan du läsa alla insändare som skrivits på Blåljus om representantskapet i Malmö:Tidigare insändare om repskapet
-----------------------------------------------------------------
EN BEDRÖVLIG
TILLSTÄLLNING
- En bedrövlig tillställning. Så betecknar Gunno Gunnmo, tidigare förbundsordförande, representantskapet i Malmö i förra veckan.
- För det första, fortsätter Gunno, tyckte jag att det var obehagligt att alla gästtalare, Stefan Strömberg undantagen, la sig i ordförandevalet genom att till exempel knyta allt tal om gott samarbete med Polisförbundet till Jan Karlsens person. En organisation får aldrig övergå till att bli en person.
Enades med utbrytargruppen
- För det andra blev jag mycket besviken på att förbundsstyrelsens ledamöter inte var uppe i talarstolen och talade om sin fackliga politik utom Jan Karlsen som inledde. Så mycket konstigare som de ju har egna ansvarsområden. Det hade varit respektfullt mot representantskapet om de klargjort sin inställning istället för att som nu låta ombudsmännen och de förbundsanställda vara de som uttolkade förbundets syn i olika frågor.
- Jag kände också igen klimatet på det här representantskapet. Det är likt det klimat som rådde på den första kongress jag var med om 1972. Där blev förslag från Stockholm nedröstade inte därför att de var dåliga förslag utan för att de var förslag från Stockholm. Den stämningen rådde också i Malmö 2006. Man ska minnas att förbundet och den utbrytargrupp som dominerades av Stockholm gick samman 1961. Inte förrän 1983 just i Malmö var förbundet redo att ta steget att välja en stockholmare till förbundsordförande. Under tiden som jag var förbundsordförande försvann den här misstänksamheten mot Stockholm. Nu är den alltså tillbaka igen. Jag önskar att vi kunde återvända till en demokratisk process inriktad på sakfrågor.
Missat samverkansavtalets möjligheter
- Hur ser du på förbundets utveckling från 1983 och till idag?
- Jag tycker att Polisförbundet trätt tillbaka från samhällsdebatten. Jag tycker att förbundet idag reducerats till en organisatorisk kropp med adress i Stockholm som agerar genom att presentera opinionsundersökningar från medlemmarna. Det är inte fel i och för sig men det är långtifrån att driva en tydlig polisfacklig politik. Den saknar jag idag.
- Jag är också besviken på att förbundet inte tagit tillvara de möjligheter som samverkansavtalet för utveckling betyder. Det är ett av de bästa avtal som slutits på det här området. Det erbjuder den enskilde polisen en möjlighet att diskutera sin erfarenheter och att få påverka utvecklingen. Ett myndigförklarande av den enskilde polisen. De möjligheter som avtalet erbjuder utnyttjas inte alls idag.
Oro för påverkan på valet
- Hur upplever du att representantskapet röstade bort Lars Ericsons yttranderätt i samband med valet?
- Anledningen till att man röstade som man gjorde var att det hos ledarna för de olika delegationerna fanns en oro att valtal och utfrågningar skulle kunna påverka valresultatet. Och bakom det fanns en annan oro nämligen att om Lars Ericson blivit vald så hade man stått risken att stå utan större delen av förbundsstyrelsen eftersom den ställt upp på nominering med ett villkor – att bara stå till förfogande om Jan Karlsen blev vald. Det där villkoret var en egendomlig historia – enligt min mening ska den som ställer upp på att nomineras till en post i förbundsstyrelsen vara lojal mot det uppdraget – inte mot en viss person.
Borde kört som radarpar
- Sen noterar jag att det här började på kongressen 1998. Då inleddes den personstrid som nu tar så mycket kraft från förbundet. Jag skulle ha önskat att Jan Karlsen och Lars Ericson redan då bestämt sig för att ta olika ansvarsområden och att de sen kört som ett radarpar som ordförande och förste vice sida vid sida. I stället blev det så att Lars upplevdes som för stark och måste avlägsnas. Och så har vi landat i dagens besvärliga och olycksbådande situation.
- Vad tycker du om att delegationen från Stockholms län reste hem och uteblev från det Förbundsforum som ordnades efter representantskapet.
- Jag förstår reaktionen. Detta Förbundsforum skulle handla om framtiden och Stockholmarna kände sig utestängda från denna framtid. Det var rätt logiskt att resa hem.
Vi borde utnyttjas bättre
- Hur ser din egen framtid ut?
- Jag har arbetat med att belysa samarbetet mellan polisen och kommunerna. I nästa vecka ska jag lämna en rapport om det arbetet till rikspolischef Stefan Strömberg. Sedan får vi se om det ämnet ska utvecklas ytterligare eller om jag får ett nytt utredningsuppdrag.
- Trivs du med uppdraget?
- Jag har inga problem med det. Men visst skulle jag önska att vi som är länspolismästare utan eget län utnyttjades bättre. Vi skulle till exempel kunna bli mentorer eller användas för korta uppdrag där det behövdes en erfaren person som inte belastas av några bindningar till den akuta situation som uppstått.
Intervju: Claes Cassel
FOTNOT: I intervjun nämns både kongresser och representantskap inom Polisförbundet. Kongresserna var fram till början av 2000-talet förbundets högsta beslutande organ där valda ombud från alla medlemsområden samlades med ett antal års mellanrum. Numera har den rollen övertagits av representantskap som träffas varje år på hösten. Var fjärde år ska representantskapet välja förbundsstyrelse och det var alltså fallet i år. Förbundsforum är en icke beslutande mötesform inom förbundet där aktuella frågor kan diskuteras. -----------------------------------------------------------------
FINGER
TOPPS-
KÄNSLA!
Om du, käre läsare, någon gång tvivlat på Blåljus fingertoppskänsla så kan du sluta nu. Dagen efter valdagen publicerade vi en intervju med Beatrice Ask på Blåljus med anledning av att hon var en av några tänkbara kandidater till justitieministerposten. Resten är som man säger – historia.
I dag känns det trevligt att kunna låta intervjun från 18 september gå i högaktuell repris:
SYSTEM-
SKIFTE
I JUSTITIE?
”De senaste tio åren har brottsligheten ökat kraftigt i Sverige. Antalet anmälda brott blir allt fler, samtidigt upplever många människor hur vårt rättsväsende allt sämre förmår möta utvecklingen. Polisen upplevs frånvarande och anmälningar läggs på hög eller blir aldrig uppklarade. Brottsligheten är på offensiven och rättsväsendet på reträtt. Med detta växer otryggheten obehagligt snabbt i vårt samhälle. För att vända trenden krävs en upprustning av hela rättskedjan. Polis, domstolar och kriminalvård måste ges bättre resurser. Det behövs en politik för ett rättsväsende som aldrig faller undan för våld och brott. Bara därigenom kan Sverige bli ett tryggare land.”
Så skriver en arbetsgrupp inom Allians för Sverige som jobbat med frågan ”Rättspolitik för trygghet” Beatrice Ask (m) är en av medförfattarna.
BLÅLJUS: Vad kommer regeringsskiftet att innebära för polisen i allmänhet och inom Stockholms län i synnerhet?
- Alliansen har inte sagt något specifikt om just polisen i Stockholms län, förklarar Beatrice Ask. Vi har än så länge bara sett polisen ur ett nationellt perspektiv. Och där kan jag nämna att vi vill ha synliga poliser, mer fokus på närvaro i lokalsamhället och en tydlig inriktning på brottsförebyggande arbete. Vi kommer också att sända signaler till Rikspolisstyrelsen, RPS, om att vi vill se klara prioriteringar. RPS, liksom regeringen, har ju fått kritik bl a från Riksrevisionen att deras prioriteringar är ”spretiga”. Sedan vill vi ha ett effektivt polisväsende i hela Sverige – det är rätt uppenbart att det finns delar av landet som inte har bra polisservice.
Läst debattartikel av Lars Ericson
- Vi har som sagt inte diskuterat polisen i Stockholms län specifikt. Men jag vågar påstå att vi har bra kunskap om läget. Jag är själv ordförande i polisnämnden för Citypolisen. För någon vecka sedan besökte jag polisen i Södertörn och fick bra information, bl a om förutsättningarna för att rekrytera poliser till de nya poliskontoren. Det är ingen tvekan om att Alliansen vill att polisen i Stockholms län också ska fungera och vara effektiv. Jag har läst en debattartikel av er fackordförande Lars Ericson och är väl förtrogen med resonemangen kring ”nettopoliser”. Vårt budskap om fler poliser utgår från den insikten.
- Generellt skulle jag vilja säga att jag tror på att sätta bättre verktyg i händerna på polisledningarna för att se till att man verkligen får poliser till viktiga och utsatta jobb. Ekonomi är ett sådant verktyg.
Rätt att RPS mäter effektivitet
BLÅLJUS: Inom polisen i länet finns en stark irritation mot RPS styrning av polisverksamheten mot kvantitet (massor med ”blås”) och från kvalitet (egna initiativ av kunniga poliser). Hur ser du på det?
- Det är rätt att RPS försöker mäta polisens effektivitet. Bl a av den orsaken att det cirkulerar myter om att polisen aldrig kommer och bara rullar tummarna. Bra argument mot sådana myter är att i mätbara termer visa upp vad som faktiskt uträttas. Vi får inte heller blunda för att det finns enheter inom polisen som av någon orsak är betydligt effektivare än andra motsvarande enheter.
- Samtidigt måste man inse, fortsätter Beatrice Ask, att polisjobbet är oerhört komplext och att mätmetoderna alltså måste vara mycket förfinade om det ska gå att läsa ut något vettigt av dem. Kvantitet får aldrig ersätta kvalitet. Jag anser att den konkreta polisverksamheten och RPS ambitioner måste mötas för att vi ska få begripliga svar från mätningarna. Det är viktigt att poliserna framför sina tankar och erfarenheter och att det finns en bra dialog om effektivitetsmätningarna. Som vi, som sagt, måste ha.
Fortbildning och chefsutveckling
BLÅLJUS: Borgerliga politiker har haft olika synpunkter på polisutbildningen – en del har uttalat att den skulle förkortas vilket vi inom yrket inte alls tror på.
- Det är riktigt att det förts fram en del olika tankar om utbildningen. Alliansen har inte tagit någon ståndpunkt i frågan. Det rimliga nu är att avvakta den utredning som pågår och ta ställning när den redovisat sina förslag. Generellt kan jag säga att fortbildning och chefsutveckling säkerligen kommer att bli mycket viktiga frågor i den diskussion som följer.
Har inte diskuterat ministerposter
BLÅLJUS: I medierna har det spekulerats om den blivande justitieministern. Ditt namn har nämnts. Om du fick ett erbjudande om det jobbet – hur skulle du ställa dig då?
- Det är faktiskt fullkomligt sant att vi inom alliansen inte har diskuterat taburetter, skrattar Beatrice Ask. Vi har fokuserat på politiken och på att vinna. Nu kommer diskussionen om ministerposterna att börja inom och mellan partiledningarna. Jag är väldigt engagerad i rättsfrågorna. Men för min del kan jag bara besvara din fråga med att politik för mig handlar om att ta ansvar och det gör jag. Den som inte vill ta ansvar ska inte ta förtroendeuppdrag.
Beatrice Ask är riksdagsledamot (m) och medlem av justitieutskottet. Bland hennes uppdrag märks ordförande i polisnämnden vid Citypolisen, ledamot av RPS styrelse och EU-nämnden (”EU handlar så väldigt mycket om brottsbekämpning så det är viktigt att vara med där”).
Beatrice Ask har under 2005 tillsammans med tre allianskamrater ingått i två arbetsgrupper som analyserat Polisen och ungdomsbrottslighet. Här på Blåljus kan du läsa rapporterna från arbetsgrupperna. Det är nog ingen särskilt vågad gissning att mycket i rapporterna kommer att prägla rättspolitiken i landet de närmaste fyra åren:
Alliansen om polisen
Alliansen om ungdomsbrott
-----------------------------------------------------------------
Blåljus, hemsida för polisfacket i Stockholms län, uppdateras normalt måndagar och torsdagar. Händer det något viktigt uppdaterar vi även andra dagar.
Den här sidan har uppdaterats måndagen den 9 oktober 2007 kl 2345. Nästa uppdatering blir torsdagen den 12 oktober.
-----------------------------------------------------------------
HISTORISKA GLIMTAR
- det hände just idag!
Den 10 oktober 1471 stod slaget om Brunkeberg. Danske Kristian I och hans unionstrupper belägrade Stockholm. De var uppställda på Brunkebergsåsen som då verkligen var en ås. Sten Stures allmogehär angrep västerifrån men lyckades inte bryta igenom. Nils Sture gjorde då en kringgående rörelse och föll danskarna i ryggen. Stockholms borgare under Knut Posse gick också till anfall. Kristian och hans trupper tvingades dra sig tillbaka till sin flotta vid Käpplingeholmen (dagens Blasieholmen). Listiga stockholmare hade med yxor underminerat träbron dit så den störtade samman under truppernas tyngd och många hundra drunknade. Det danska nederlaget var ett faktum. St Göran och draken i Storkyrkan symboliserar händelsen där draken givetvis är dansken.
Den 11 oktober 1939 invigs Eriksdalshallen i Stockholm. Hallen är också förknippad med huvudstadens polisfackliga historia genom ett avgörande möte som hölls där.
Den 12 oktober 1492 upptäcker Columbus av misstag Amerika. Han trodde han var i Asiens västra övärld. Kontinenten fick sitt namn 1507 av en annan upptäcktsresande – Amerigo Vespucci. Det stora landet i väster upptäcktes egentligen av vikingar från Island och Grönland på tusentalet men de lyckades inte med någon varaktig kolonisation.
Det hände just idag i världshistorien 24 - 31 december
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 december
Det hände just idag i världshistorien den 12 till 18 november
Det hände just i dag i världshistorien periden 5 - 11 november
Det hände just idag i världshistorien under perioden 
Det hände i världshistorien just idag perioden 22 - 28 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 15 till 21 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 8 till 14 oktober
Det hände just idag i världshistorien under perioden 1 till 7 oktober
Det hände just idag i världshistorien perioden 24 till 30 september:
Det hände just idag i världshistorien perioden 17 till 23 september