Publicerat 2016-08-14 15:50

Förortsproblematiken del 4

Nu har Martin Marmgren gett sin slutreplik i debatten om vilka tag som krävs för att komma till rätta med förortsproblematiken. Hans inledande artikel i Expressen fick först ett par riksdagsmän, (SD) att gå till angrepp mot honom och mena att han inte förstår sin roll som polis. Dessutom skrev Nikolina Bucht och Fredrik Kärrholm, som båda är poliser ett genmäle.

I Expressen skriver Martin följande som slutreplik:

"I en ny rapport från USA:s justitiedepartement får polisen i Baltimore svidande kritik för bland annat rasism och övervåld. Som en av orsakerna till problemen lyfter rapporten fram just de polisstrategier om "hårdare tag" som introducerades i kåren på 1990-talet. Sverige är inte USA, men exemplet illustrerar riskerna jag försökte belysa i min text på Expressen Debatt den 3 augusti.

 

Jag vände mig mot den polarisering mot förortsbor i allmänhet och förortsungdomar i synnerhet som drivs av att man exempelvis förespråkar undantagstillstånd och utegångsförbud eller pratar om stadsdelar som fientligt territorium.

Att då SD-sfären, som alltid har polariserat mot människor som inte passar in i deras nationalromantiska bild av vad som är "svenskt", reagerar var väntat.

 

Riksdagsmännen Kent Ekeroth och Robert Stenkvist svarade att jag inte hade förstått mitt uppdrag som polis i en rörig replik där de också verkade hävda att det är polisens användande av "dialog" som ligger bakom problemen i dessa förorter. Det är det inte. Men ja, min syn på polisarbete skiljer sig kraftigt från den hos ett parti som vill förbjuda asylsökande att demonstrera och i stället låsa in dem i förvar. Jag hade aldrig kunnat arbeta som polis i ett land styrt av SD.

 

Mer anmärkningsvärt är det svar jag fick av kollegerna Nikolina Bucht och Fredrik Kärrholm. Trots att jag tydligt förespråkar kraftfulla åtgärder mot problemen, mer resurser till polis, effektivare lagföring och mer kännbara straff, samt att polisen inte skall vänta utanför utan gå in och äga våldsmonopolet replikerar de som om jag, och andra som vurmar för dialog, vill ersätta lagföring samt stoppa pågående upplopp med "kaffe och kaka". Att argumentera för ett arbetssätt innebär inte att man vill använda det till allt. Med den logiken skulle jag annars kunna uppröras över bilden av hur Bucht och Kärrholm bemöter våldtäktsoffer med den batong de lyfter fram i sin replik. Man häpnar.

 

Mest oroande är dock kritiken av att jag brukar förklara för bekymrade förortsbor att vi inte kan driva bort människor ifrån gator och torg enbart för att de är kriminellt belastade, utan bara agera mot brottsmisstankar eller pågående ordningsstörningar.

 Tycker alltså Bucht och Kärrholm att vi poliser, utan lagstöd, skall kunna diktera vilka sorters människor som får vistas i det offentliga rummet? Det är en tankefigur som man kanske väntar sig ifrån SD, men inte ifrån poliskollegor.

 

Situationen i flera av dessa stadsdelar är akut. Jag pratade nyss med en affärsidkare som höll på att knäckas av den konstanta utsattheten för brott han inte vågar anmäla. Förutom ökade resurser och effektivare lagföringsprocesser behövs det även en konstruktiv diskussion om vårt arbetssätt, snarare än förenklingar och "halmgubbe"-argument. 

Jag tror exempelvis att vi kraftigt behöver förstärka vår brottsförebyggande närvaro vid de lokala centrumen, vilket också efterfrågades av den utsatte affärsidkaren.

 

Jag håller också med kollegerna om att vi behöver diskutera när och hur vi drar gränser och agerar mot brottsligt och ordningsstörande beteende. Vi skall upprätthålla ordning och skapa trygghet, och det innebär även att ingripa mot dem som agerar hotfullt eller våldsamt.

 

Ett allt för stort fokus på "hårdare tag" i hur vi bemöter människor, utför kontroller och hanterar konflikter riskerar dock att leda till ökad polarisering mellan polis och boende. Och i förlängningen, vilket visas av det amerikanska exemplet, till en ökad, snarare än minskad, utsatthet för de stadsdelar och människor vi har för avsikt att hjälpa.

 

Martin Marmgren

Polis"

 

Blåljus kan konstatera att vi alla har våra motiv till att bli, vara eller sluta vara poliser. Förhoppningsvis kan lönen vara ett sådant motiv för en stärkt poliskår i framtiden. Sannolikt har en del lämnat yrket för att de ansett att det daltats för mycket med kriminella, eller för att den organiserade brottsligheten fått för stort spelrum. Skulle pendeln slå åt ett annat håll, kanske andra, som Martin, skulle ha svårare att stå ut som poliser.

 

För så länge vi är poliser har vi att utföra det arbete som lagarna sätter ramarna för, något som alla poliser är väl medvetna om.

 

Tommy Hansson